Ni som har lite pengar att röra er med varje månad, blir ni deprimerade av detta?

Jag tycker det är ganska skönt att leva med lite pengar. Jag har mellan 3000-3500 då räkningarna är betalda. Jag har inget habegär, spontanshopping är något som sällan förekommer, däremot känns det superhärligt att äntligen kunna köpa en egen symaskin vilket jag ska göra nu i månadsskiftet efter flera års sparande.

Det gäller att vara påhittig, då har man det aldrig tråkigt som "fattig". Det finns så mycket gratis.

Hann jobba några år med bra lön (civilekonom) innan jag drabbades av psykisk sjukdom, jag vill inte påstå att jag var lycklig då. Idag jobbar jag deltid inom äldreomsorgen och är lycklig och mer harmonisk. Jag behöver inte jaga status och pengar, jag är nöjd med det lilla. Tror fler skulle må bättre att ha det så.

Tyvärr är det inte så lätt som du vill framställa det. Många glesbygdskommuner har långa bostadsköer och har man låg inkomst kan man nekas hyra. Och köpa sin bostad är ju helt uteslutet.

En hel del sjuka är akademiker, dvs har studielån som inte räcker att finansiera en ny utbildning. Du får inga bidrag/ersättningar om du studerar. Har du en partner som kan försörja dig så går det kanske.

Jag kan inte säga att min sjukdom är ett val, jag har en utbildning (magister i företagsekonomi, kandidat i nationalekonomi), 5 års heltidsstudier, 350' i studieskuld. Hade jag kunnat välja hade jag ju jobbat med det jag är utbildad till. Nu jobbar jagju deltid, men lever ändå fattigt.

För mig är det inte ett val att arbeta deltid. De lågkvalificerade arbeten som finns där jag bor är framför allt arbete inom vård och industrin. Jag vore en säkerhetsrisk pga koncentrationsvårigheter till följd av psykisk sjukdom. Jag vill varken riskera mitt eller någon annans liv. Jag har utretts under flera år.

Jag tror inte att jag är helt unik då det gäller koncentrationssvårigheter och sjukersättning.

Det kanske är lätt att byta bostad. Problemet är att man ibland har bostadstillägg/bostadsbidrag som blir mindre eller tas bort om man skaffar en billig lägenhet. Då kan det bli dyrare i längden att ta en billigare lägenhet... och som jag skrev förut, man kanske inte ens godkänns av hyresvärden om man har för låg hyra.

Jag måste erkänna att jag hade precis samma åsikter som du då jag var yngre. Men när jag sett verkligheten har jag blivit mer ödmjuk.

Jobbat inom restaurang?

Det gjorde jag under hela studietiden och vi stora delar av min ungdomsperiod, snabbmatsrestaurang, i kallkök, i servisen och i disken. Superkul arbete!, trivs jättebra i kök Jag hade gärna jobbat kök,men där jag bor finns knappt några sådana lediga tjänster och är de lediga är de ofta deltid.

Samma med städjobb. Det finns få heltidstjänster. Jag har även arbetat som kontorsstädetska, trivdes rätt så bra med det... men det gick ju bra att leva på då man var frisk och 20 år.

Om du nu arbetar inom socialtjänsten bör du väl ha träffat på sämre arbetare kollegor, långtidssjukskrivna kollegor och de som efter en sjukskrivning aldrig kommer tillbaka. Säger du till dina kollegor, du får byta arbete och jobba heltid som städerska?

Jag tycker att det är beklagligt att du har så taskig syn på sjuka och har den positionen på arbetsmarknaden. Jag hoppas verkligen inte att det går ut över dina klienter... men visst det är lätt att vara anonym på ett forum och kräfta med kreti och pleti, det är en annan sak att stå för sina åsikter i verkligheten....

Jag klagar aldrig över min låga inkomst. Jag är nöjd med det lilla jag får och otoligt nöjd med att kunna jobba deltid. (Vilket de flesta gör på äldreboendet där jag jobbar, heltid finns knappt där... vad gör man då?)