Det här med egoistiska karriärstyrda småbarnsföräldrar?

Är du helt ärlig nu? Om du inte kände dej pressad att vara som "supermammorna" varför blir du då galen på dom?

Ja och nej tycker jag. Jag har tre barn som jag älskar och som både jag och mannen har varit hemma länge med. Samtidigt är mitt jobb och min karriär också något jag brinner för och jag har med gott samvete valt att fortsätta jobba heltid trots att det är slitigt ibland. Sen ser vårt hem ut som ett rent bombnedslag ibland, det kan jag definitivt erkänna att jag ofta prioriterar bort. Men nog skulle jag ÖNSKA att vi jämt orkade hålla det tipp-topp och inte behöva ångeststäda så fort gäster är på ingång :)

Jag känner väldigt få om ens några som sätter sina jobb före barn och familj.

Däremot känner jag många och är väl självklart en av dem som kombinerar ett kul utvecklande heltidsjobb med barn och familj.

Rent hem lyckas vi med hjälp av städtjänst

Hobbys har inga direkta förutom att läsa resa laga mat och sånt vi gör tillsammans.

Ja och så barnens sport två kvällar i veckan.

Det är inte mammorna jag blir galen på utan alla debattartiklar som stämplar småbarnsföräldrar som egotrippade och sönderstressade av all press att vara nån supermänniska, inte bara supermamma, och att det skulle innebära att vi inte orkar med/prioriterar sina barn...

Jag känner inte många som prioriterar sitt arbete framför barnen, däremot träningar och "egentid" framför tid med barnen.

Ok, men frågan är varför du stör dej på dessa artiklar. Berör det sej personligen på något sätt?

Läste precis en debattartikel om vobbande föräldrar som fick mig att se rött.
Där sitter en välbetald man och ojar sig över att folk jobbar hemifrån när barnen är sjuka och behöver dem - och han tar specifikt upp att man inte ska jobba när de sover heller !!??!!?? WTF
Han fortsätter med att säga att man faktiskt kan ta det lilla inkomstbortfallet som blir...

Jag är ensamstående med ett skolbarn på halvtid och ett dagisbarn på heltid, och jag förlorar ca 1200kr/dag som jag vabbar. Det är inte så att jag har en massa extrapengar som ligger i garderoben och väntar, utan jobbar jag inte kommer inga pengar in, vilket innebär att det finns ett tak för hur många dagar jag kan vara hemma. Är jag själv sjuk får jag ta ut semesterdagar om jag inte orkar jobba in tiden. Dessutom jobbar jag alltid hemma på kvällarna när barnen somnat då det är enda sättet för mig att få ihop en heltid, och på en deltidslön klarar vi oss bara precis -> vab/sjukdom skulle sänka oss.

Tydligen innebär det att jag sätter mitt arbete före mina barn.
JAG vet att det inte är så, men det är tröttsamt att få höra det gång på gång på gång. Det går bra att hacka på vobbande föräldrar, men att höja vabbersättning (åtminstone taket för maxersättning), nej se det går inte.

För mig/oss handlar det inte om pengarna. När jag är borta från jobbet gör ingen mina uppgifter utan de ligger kvar där och väntar på mig. Att vobba är inga problem med en stor del av mina arbetsuppgifter och en ren Win win för mig och arbetsgivare. Och barnen!

Håller med dig anonym. En annan dimension av det där om vobbande är att det inte alltid handlar om pengar heller. Mitt jobb sköter inte sig självt eller löses av någon annan om jag är borta. Är jag ledig för att vabba blir det övertid en annan dag istället för jobbet måste bli gjort. För min del tar jag gärna den smällen för att ta mig tid när barnen är riktigt dåliga, men för oss som familj blir det ju ett nollsummespel eftersom jag bara är borta längre en annan dag istället.

Ja som småbarnsförälder stör det mig att det är den bilden som utmålas av oss. Skulle även störa mig på artiklar om att kvinnor är dåliga bilförare eller sjuksköterskor skulle vara empatilösa och inte bry sig om sina patienter. Känner mig kanske oskyldigt anklagad när jag inte alls håller med om att det är så jag, eller majoriteten av småbarnsföräldrar, kvinnliga bilförare eller sjuksköterskor är...