Hur/varför blir man alkoholist?
Vad är det som gör att en del människor saknar "spärren" och börjar dricka mer och mer utan att se vart det är på väg?
Jag är nyfiken på hur ni andra resonerar och jag är inte ute efter att dömma någon som är eller har varit alkoholist.
Jag har själv suttit en gång och mått skit och upptäkte att när jag hade druckit så sov jag mycket bättre. Sov knappt alls annars pga stress och oro. Rasade i vikt och mådde allmänt skit!
Jag bestämde mig då för att inte ta en droppe alkohol föräns jag mådde bra igen. Jag var livrädd för att fastna!
Andra gången var en kväll när jag tänkte igenom hur mycket jag hade druckit den kvällen utan att det knappt märktes.
Jag var singel och festade friskt med grabbarna i min trappuppgång, men efter den kvällen tackade jag nej till att vara med och festa mer med dem. Jag ville inte fastna!
Jag hade en arbetskamrat. En snygg, smal trevlig tjej som var gift och hade en son. De köpte ett hus och det verkade som om de hade det bra. Men inte. Hon började att vänstra och dricka mer och mer. Hon började missköta jobbet och till slut blev hon utsparkad av maken och satt på parkbänken ihop med de andra alkisarna i stan.
Jag tror inte hon har hämtat sig än idag trots behandlingshem och terapi m.m. Sorgligt.
Fast hon har hela tiden hävdat att hon har mått och haft det bra när man har frågat henne...
Den närmsta person som varit alkoliserad var min morbror, men jag minns honom knappt och han tog livet av sig när jag gick i lågstadiet. Hans tjej blev med barn med en annan kille...
Vad har ni andra för erfarenheter och funderingar?