Tjejer / Kvinnor förklara hur ni tänker

Nåt som jag funderar på när jag läser såna här trådar om killar som har svårt att hitta en tjej, är att det kanske handlar om att det urval av tjejer som intresserar dem kanske är för snävt, och genom att börja vidga det så blir det lättare för dem.

Istället för att fokusera på de kvinnor som väljer bort dem, så borde fokusera på de kvinnor som de själva väljer bort och varför. Då vänder man på tänkandet, och det blir mer konstruktivt. Det är svårt att ändra på andra, och deras tänkande och val, men lättare att ändra på sig själv och sitt eget tänkande och sina egna val.

Om alla singelmän mellan t.ex 18-55 i snygghetsgrad 1-10, fokuserar på samma grupp singeltjejer i åldern t.ex 18-28 i snygghetsgrad 6-10, så säger det ju sig självt att majoriteten i mansgruppen kommer att bli ratade, och det beror ju inte på tjejerna. Det är ju helt enkelt rätt simpel matematik, att den gruppen som de åtrår helt enkelt inte är tillräckligt stor för att alla som vill ska kunna få en flickvän ur just den urvalsgruppen.

(Och innan nån börjar klaga på det med "snygghetsgrad 6-10" och att man inte kan poängsätta människor, och att "skönhet ligger i betraktarens öga", "alla människor är vackra"etc, eller, så vill jag poängtera att det var bara ett exempel så att ni skulle förstå detta med att man gör ett urval, så häng inte upp er på det nu.)

Fast jag menar att det är något som kan ändras. Man kan tycka att något visst är oattraktivt till en början, t.ex om en kille har en tand som är lite sned eller nåt, en udda dialekt som man inte gillar, eller att han har en väldigt pratig personlighet eller vad som helst. Men sen när man lär känna honom och man kommer varandra nära så kan man börja att tycka att den där sneda tanden, dialekten och den där pratigheten, som man först störde sig så på, är det gulligaste som finns. Människor är inte statiska, vi är formbara, vi ändras genom livet, genom de människor vi möter, de upplevelser vi har och det vi går igenom.

Och bara för att man börjar dejta nån så betyder det ju inte att man måste bli tillsammans, utan det handlar ju bara om att lära känna en människa, och när man lär känna nya människor lär man också känna sig själv. Det man vill ha, det man behöver, är kanske inte alltid det som man först trodde. Om man har attityden att man måste vara attraherad, inifrån och ut, från första stund, så tror jag att man missar så mycket. Om man tror att allt ska kännas helt perfekt och rätt från första stund, och om det inte gör det så förkastar man det, så tror jag att man går miste om så mycket.

När man är liten kanske man bara vill ha spaghetti och köttfärssås, pannkakor, hamburgare och korv, men ju mer olika maträtter man provar, desto mer vidgas ens smak och sånt som man förut kan ha tyckt varit äckligt börjar man tycka om.

Man har kanske inte alltid samma favoritfärg genom hela livet. Kanske älskar man rosa i den tidiga barndomen, för att sen börja älska grönt och sen börja tycka om svart. Om man går genom hela livet låst vid "Jag älskar rosa, bara rosa, rosa, rosa. Alltid rosa! Samma nyans av rosa." utan att låta andra färger ens få chans att bli ens favorit. Genom att ta till sig blått, grått, lila, orange och turkos, så lär man sig något, och kanske blir nån av de färgerna oväntat ens nya favorit. Och blir det inte det, så har man ändå lärt sig nåt om andra och sig själv.

Kanske upptäcker man nåt nytt hos sig själv, att man är mer nyanserad än man trott.