Lämnad efter 7 år - har tappat bort mig själv och livet känns meningslöst
Det har snart gått 3 månader sedan det tog slut med min flickvän sedan 7 år. Jag kan inte sluta tänka på henne och har väldigt svårt för att acceptera att det verkligen är slut. Förhoppningar och scener om hur vi hittar tillbaka till varandra har terroriserat min hjärna konstant sedan det tog slut trots att jag förnuftsmässigt inser att en återförening knappast är trolig. Det känns bara SÅ overkligt att den person man levt med så länge och som fortfarande betyder mest av allt inte längre finns vid ens sida. Det här var mitt första riktiga förhållande och min första kärlek. Har känt mig så älskad och trygg och jag trodde faktiskt aldrig att hon skulle lämna mig. Jag inser nu hur naiv jag varit och plågar mig själv med tankar om vad jag kunde ha gjort annorlunda för att undvika det här. Tyvärr tog jag kärleken för givet och aldrig kunde jag ana hur otroligt jävla smärtsamt det skulle vara att bli lämnad av den man älskar.
Jag känner också en stor sorg över att hon aldrig gav oss en ordentlig chans att lösa de problem som fanns utan valde att stänga mig ute och inte få ta del av hennes tankar och känslor. Jag har känt mig väldigt sviken och sårad under uppbrottet och tanken på att vårt förhållande inte var värt att kämpa för är svår att förstå.
Då jag levt hela mitt vuxna liv i ett förhållande känner jag mig nu väldigt vilsen i mig själv och jag hatar denna påtvingade ensamhet. Vill inte alls vara singel och är livrädd att jag aldrig kommer träffa någon ny eller att jag får nöja med mig någon random person för att slippa vara ensam. Det känns verkligen som att någon kommit och ryckt undan hela min tillvaro och jag lever nu ett liv där jag vantrivs så fruktansvärt mycket. Mår fysiskt illa vissa stunder och saknar den trygghet jag hade med henne och vårt liv tillsammans så oerhört mycket. Jag plågas av alla fina minnen och önskar ibland att det bara gick att radera allt ur hjärnan. Jag har ångest och gråter i stort sett varje dag. Blir ledsen bara av att tänka på hur lycklig jag varit med henne och är på riktigt rädd för att fastna i att må såhär.
Jag har också en enorm ångest över att jag försummat mig själv under alla dessa år. Nu när uppbrottet är ett faktum känns det så påtagligt att jag till stor del levt mitt liv genom henne. Mitt egna "nya liv" känns fullkomligt meningslöst och tomt. Jag har ett tillfälligt jobb som jag hatar, är inneboende i någon annans lägenhet, har inga direkta intressen, några få vänner, inga framtidsplaner och känner mig bara så otroligt misslyckad och ensam. Allt detta gör att jag skäms över mig själv och till och med känner att jag förstår varför hon har lämnat mig. (Det är också dessa orsaker hon har nämnt, att hon vill vara med någon som har "driv och framtidstro", vilket har satt sig så hårt i mig och fått mig att känna mig värdelös).
Även fast jag vet att jag lagt ned otroligt mycket energi och kärlek i förhållandet och alltid ställt upp och funnits där för min flickvän, och att vi har haft ett bra förhållande med mycket kärlek ända in i slutet, dras jag med skuldkänslor kring att jag inte gjort tillräckligt och känslan av att ha misslyckats med livet är total. Då jag under lång tid varit mer eller mindre deprimerad över min egen livssituation har jag kanske inte alltid kunnat ge 100 procent i förhållandet. Nu finns inte förhållandet mer och jag är mer deprimerad än någonsin och känner mig så patetisk och hopplös att jag ibland bara vill ge upp allt.
Är nu livrädd för att det här uppbrottet har förstört mig som människa och att jag aldrig kommer våga lita på någon igen eller öht hitta någon som ska vilja leva med mig. Jag hatar ensamheten och tomheten som uppstår när ett förhållande tar slut, samtidigt som jag inte vill vara en person som är helt beroende av någon annan för att må bra. Hur fan ska jag komma vidare och inse att jag kan må bra och att livet går att leva utan just den här personen?
