Allt känns så fel
Allt känns så otroligt fel just nu. Väntar mitt första barn tillsammans med en man som jag älskar. Barnet är planerat och vi blev bägge två otroligt lyckliga när det äntligen visade positivt på stickan.
Men... Sen dess har det varit allt annat än en dans på rosor. Var under de första fyra månaderna konstant illamående och så trött att jag många gånger stängde in mig på toaletten och grät när jag var på jobbet. Jobbar inom vården. Vantrivdes på jobbet och hade en chef som var totalt oförstående inför min situation. Vantrivdes även hemma i ett hus som vi ganska nyligen köpt. Hatade med andra ord livet i stort. Tog tag i livet ordentligt och gjorde en rejäl förändring. Sålde vårt nya hus och flyttade långt ut på landet till en gård som vi alltid drömt om. Bytte även jobb och fick en chef som verkligen visade hänsyn och förståelse. Därefter blev det bättre och orken började så sakta komma tillbaka igen. Trivs på gården och trivs på jobbet.
Men återigen känner jag mig ångestfylld och ledsen. I och med flytten bytte jag bm, vilket jag är glad för då jag inte trivdes med min första. Dock fick jag bara träffa den nya två gånger innan det blev dags att byta igen. Patienterna skulle delas upp mer lika mellan de två som arbetar på orten. Inget fel på den nya heller, men kontinuitet är det ju inte att tala om. Dessutom kommer vi inte få chansen att gå i någon föräldragrupp. Finns ingen som startar fören efter beräknad födsel, om jag inte vill gå en på arabiska. BM erbjöd att titta på någon film i väntrummet om det var något vi ville fördjupa oss i. Saknar att träffa människor i samma situation. Jag vill kunna prata med andra blivande mammor häromkring, men den chansen får jag inte nu. Det fanns heller ingen möjlighet att vara med i en grupp i grannkommunerna då de hade fullt.
Jag har inte fått någon information om förlossningen, värkarbete, andningsövningar osv. Ingen info om vad man kan komma att vänta sig efter förlossningen. Jag känner mig så ensam i detta och har mer och mer fått känslan av att jag gett mig in i något jag inte klarar av. Jag kan ingenting om barn sedan innan och har aldrig velat ha innan jag träffade min man.
Jag känner dessutom att jag inte har några moderskänslor. Tycker enbart det är obehagligt och obekvämt när bebisen rör på sig och sparkar. Folk som har barn sedan tidigare berättar hur underbart de tyckte att det kändes och hur de längtade efter att barnet skulle födas. Jag känner bara ångest och skräck.
De senaste har jag även börjat storgrina av att tänka på hur förändrat mitt liv kommer att bli. Folk skrattar åt mig när jag beskriver hur jag vill försöka fortsätta leva på det sätt jag gör idag med mina hundar och hästar. Ofta kommer kommentarer så som, "Du kommer aldrig hinna med. Barnet tar all tid.", eller "Det ska bli roligt att se hur du ställer dig till dina djur när barnet är fött". Detta gör mig jätte ledsen. Såklart vet jag att livet förändras, men är det meningen att man helt ska ge upp sig själv och den man är?
Även svärföräldrarna kommer med sårande kommentarer. Sist gav dom rådet att vi skulle sova i olika sovrum efter att barnet fötts då min man kommer behöva sin sömn. Som föräldraledig mamma kommer jag ju ändå kunna sova på dagen om jag vill tydligen.
Vågar inte prata med någon om mina känslor då jag skäms över att inte vara överlycklig. Ler och ser glad ut...