Jag har en liten fundering kring att skaffa fler barn och den sk tvåbarnschocken.
En teori jag har är att de som upplevde det som en "chock" att få första barnet tog det lättare med andra, och att de som tyckte det var väldigt enkelt med första fick mer av en "tvåbarnschock" med andra.... Så jag undrar hur var det för er? Tycker ni det kan stämma? :) och hur många år har ni mellan era barn?
På mig stämmer det nog. Hade förväntat mig kolik, att inte hinna äta eller duscha om noll sömn. Så blev lättare än jag trodde. Fick en s.k. "tvåbarnschock" vid andra barnet (1,5 år emellan). Främst på grund av att jag inte kunde ge det förstfödda barnet lika mycket tid längre, tror jag. Var en väldigt överambitiös förstagångsförälder. Sedan blev jag påverkad mer negativt rent hormonellt efter andra förlossningen.
Tycker inte att jag fått någon chock alls, har två stycken som det skiljer 15 månader mellan (nu 7 och 22 månader). Var en omställning att gå från inget barn till ett barn, såklart, men det var vi beredd på. Hört så mycket om tvåbarnschocken så har suttit och väntat på den men den tycks ha undkommit oss. Jag tror att för oss blev det så enkelt när andra kom eftersom vi redan var i bebis/småbarns-åren. Tror det hade varit jobbigare om vi hade haft en 3-4åring när nr 2 kom, blev bara som att bebisperioden blev lite längre. Jag har båda hemma så slipper tänka på förskoletider att passa osv, vi gör det vi vill om dagarna helt enkelt :) (sen har jag snälla barn som sovit okej för det mesta!).
Jag har inte fått nån tvåbarnschock heller, mitt första barn var och är väldigt lätt, så när nr 2 äntligen kom (det är 6 år mellan dom) tänkte jag att han kanske blir ett riktigt kolikbarn eller så men han är lika lätt som sin storebror. Jag kom snabbt in i blöjbyte, vakna på nätterna och sånt som hör bebistiden till, trots att det är många år sedan sist.
Jag upplevde nog båda barnen med 2,5 år emellan som en ganska stor omställning. Första för att jag plötsligt hade noll tid för mig själv och jag hade hört hur mycket bebisar sover. Detta stämde inte alls då hon bara sov på mig eller när vagnen rullade plus att hon åt med 1-3 timmars mellanrum dygnet runt. Första året var jag totalt slut. Hon är 6 år nu och har aldrig haft en lugn period mellan de sk trotsåldrarna. När andra kom hade första blivit relativt självständig. Hon kunde klä sig och äta själv mm, men helt plötsligt ville hon också ha mer hjälp eller satte sig på tvären, så det var nästan omöjligt i perioder att söva båda själv eller att båda behövde hjälp exakt samtidigt.
Sedan vet jag inte hur normalt det är att småbarnsåren suger en massa kraft. Jag skulle gissa på att min energinivå att göra saker ligger på ca 50 % mot innan barn. Om det är p g a att jag ammar ettåringen fortfarande när han vaknar mycket på natten eller om min sköldkörtel och bortopererade cancertumör också har ett finger i spelet vet jag inte. Enligt läkaren fungerar sköldkörteln bra så länge jag har lite minne kvar på jobbet ... Jag hade dock velat vara piggare ...
Inte som nyfödda tycker jag.
Vårt första barn var så lugnt och bra och jag hade inte tänkt eller fantiserat så mycket om hur det skulle bli utan tog det som det kom så det blev ingen speciell chock att få barn, snarare förvånad att barn kunde vara så lätta och lugna som vårt efter allt man hört och sett om mindre lugna barn. Med andra barnet så var det ju jättelugnt för då var man ju "världsvan" som förälder så det blev ingen tvåbarnschock heller.
Men nu när ena är 4 år och den andra snart är 2 år känns det lite väl överväldigande ibland med barn öh då dem två ena stunden leker tillsammans för att i nästa bråka om någon leksak och tjuta på varsitt håll samtidigt :/ Det kan bli lite för mycket lite för ofta känner jag.
Det är 2 år 2mån emellan barnen.
Jag har fyra, inte upplevt någon direkt chock någon av gångerna. Men jag är ganska laid-back också, planerar inte så mycket utan tar det som det kommer. Kanske blir jobbigare om man satt upp en massa bilder i huvudet om hur det ska bli och så blir det inte så?
Det stämmer bra på mig. Även om jag var inställd på att livet med barn skulle bli ansträngande så fick jag ändå en liten chock när första barnet kom. När tvåan kom 2 år och 9 månader senare så var jag helt lugn. Åkte hem, satte igång en maskin tvätt och sen visste jag inte riktigt hur jag skulle fördriva tiden haha
Inte som nyfödda tycker jag.
Vårt första barn var så lugnt och bra och jag hade inte tänkt eller fantiserat så mycket om hur det skulle bli utan tog det som det kom så det blev ingen speciell chock att få barn, snarare förvånad att barn kunde vara så lätta och lugna som vårt efter allt man hört och sett om mindre lugna barn. Med andra barnet så var det ju jättelugnt för då var man ju "världsvan" som förälder så det blev ingen tvåbarnschock heller.
Men nu när ena är 4 år och den andra snart är 2 år känns det lite väl överväldigande ibland med barn öh då dem två ena stunden leker tillsammans för att i nästa bråka om någon leksak och tjuta på varsitt håll samtidigt :/ Det kan bli lite för mycket lite för ofta känner jag.
Det är 2 år 2mån emellan barnen.
Vi fick tvillingar när första barnet var nästan två år gammalt, ettan var väldigt mycket barn, men inte särskilt jobbig egentligen. Sov bra, åt bra, frisk, tidigt utvecklat motoriskt, ingen oro där. Jag upplevde ingen två- (eller tre-)barnschock faktiskt, jag var liksom inställd på att det skulle bli tufft, och hade inga direkt högtflygande planer på att dricka latte och hänga på öppna förskolan. Tvillingarna hade kolik första tiden så nog var det jobbigt, men chock, nej.
Vad intressant att läsa allas egna historier! Så min teori kan jag kasta... Verkar ju i te riktigt finnas något mönster utan handlar väl mycket om som någon skrev om ens förväntningar och inställning... Samt kanske om det är sk "krävande" eller "lugna" bebisar..
Sen funderade jag på en grej jag hörde Louise Hallin säga... "Att dåligt anknutna barn, exempelvis vid komplikationer hos mamman vid förlossningen, förlossningsdepression etc där mamman varit fysiskt frånvarande eller mentalt frånvarande den första tiden, dessa bebisar blir ofta sk "krävande" och tidigt motoriska och aktiva bebisar" hur tolkar ni?
Att alla tidiga och krävande bebisar beror på dålig anknytning eller att de som har dålig anknytning blir krävande och är tidiga? För det är ju en viss skillnad...
Egna erfarenheter?