Bryta kontakten med bästavän, har ni brytit och hur gjorde ni?

Ja, jag har brutit med en vän. Hon mådde väldigt dåligt en lång tid och jag fanns där för henne, dag och natt. Hon bodde i våningen under mig och kunde knacka på när hon behövde. Hon hade pojkvän, jag var singel.

Vi skulle åka bort över nyår med ett gäng kompisar, 2 dagar före vi skulle åka hände något i mitt liv som fick mig att bryta ihop totalt. Hon kom över och tröstade, men hade bråttom tillbaka till sin pojkvän och lovade komma tillbaka nästa morgon. Hon kom aldrig. Jag försökte ringa henne men fick inget svar. På kvällen såg jag att lamporna var tända så jag knackade på. Ingen öppnade. Dagen efter skulle vi åka iväg och jag väntade på henne där ute. Hon dök aldrig upp. Det visade sig att hon startat 2 timmar tidigare då hon inte ville att jag skulle komma med och förstöra resan för allihopa.

Jag sa upp kontakten. Hon försökte komma tillbaka ett år senare. Då hade jag precis flyttat ihop med min pojkvän och var gravid i v 13. Vi var vänner tills jag fick mitt barn. Inte ens ett "grattis" fick jag. Nån månad senare försökte hon komma tillbaka igen. Jag sa nej! Hon kunde aldrig vara glad för min skull, eller lyssna ordentligt då jag hade det jobbigt. Så vem som bröt med vem är oklart, men jag ville inte ha henne tillbaka. Mitt bästa beslut någonsin!

Ja, jag bröt med min bästa vän som jag lärde känna när jag var 16 år. Det var pga hon ljög konstant om allt och inget ! Kom med konstiga historier och påståenden mm. Allting med henne var så orealistiskt och det kändes som om hon levde i sin egna värld! Vi blev dessutom rivalen till slut när det gällde killar! Jag bröt med henne när jag var ca 24 år och märkte hur dåligt jag måddde med henne! Trots det sörjde jag vår förlorade vänskap i många år samtidigt som det kändes bäst av att bryta helt vilket det känns fortfarande !

En "bästa vän" är väl lite att ta i, men jag har brutit med en tjej som stod mig väldigt nära ett tag, en tjej som jag valde att umgås med trots att mina övriga vänner såg att det inte egentligen var bra för mig, men jag valde att fortsätta umgås med henne ändå och t.om. "lämna" mina gamla vänner som inte gillade henne.
Det började med att vi träffades första året på gymnasiet och vi klickade väldigt bra. Efter ett tag började vi umgås även utanför skoltid. Det var jätteroligt att umgås med henne verkligen, bär fortfarande med mig fina minnen eftersom denna tjejen var helt underbar när hon var på rätt humör. Tyvärr så kunde det vända VÄLDIGT fort och för rätt små saker. Vi kunde skratta och ha kul i skolan, på vägen till bussen och 10 minuter senare, strax efter att vi skils åt så kunde jag få sms om hur värdelös jag var, hur hon önskade att "hennes värsta fiende" inte skulle träffa mig. Och nej, jag hade inte tagit hennes kille, försökt sätta dit henne för nått brott eller nått annat allvarligt utan jag hade kanske råkat titta lite snett på henne eller sagt något olämpligt för typ fem månader sen (ja oftast kom jag inte ens ihåg det själv). 

Kort sagt så hade vi ett "on-off" förhållande rätt länge. Hon var ju världens härligaste men Gud vad dåligt hon fick mig att må, känslan när man fick ett sms av henne och man inte visste om man skulle förbereda sig på en text om hur värdelös och äcklig man var, eller ett "vanligt sms", var hemsk. Än idag känner jag rysningar längst ryggraden när jag öppnar ett längre sms och överanalyserar det jag säger 1000x gånger om så att det inte kan misstolkas. Som svar på din fråga iaf så "bröt" jag efter att vi som vanligt hade blivit ovänner, eller rättare sagt så var det väl hon som surade. Jag hade tagit emot sms om hur värdelös jag var och "un-friend:ades" på facebook. Hon skrev ett längre meddelande där hon bad om ursäkt och skickade därefter en vänförfrågan och jag kommer ihåg att jag kände "jag orkar inte.". Jag visste aldrig hur länge jag fick vara hennes vän, vid ett tillfälle hade vi pratat ut och jag tyckte allt var frid och fröjd. Vi blev vänner på facebook och det förblev väl så i 20 minuter innan jag var världens idiot för att jag glömt fråga om hur hennes helg var. Jag var trött på allt. Trött på att höra hur värdelös jag var, trött på att ständigt undra varför hon var arg. Så jag ignorerade förfrågan (tror bara man kunde ignorera eller acceptera då) och nån dag senare såg jag att hon tagit bort förfrågan. Det var fyra år sen snart och jag har inte hört eller sett henne sen dess. Jag trodde jag skulle få ett meddelande om att jag var feg eller något men inget. Någonstans innerst inne kanske,kanske insåg hon  att hon sårade mig rätt rejält stundtals. 

Jag bröt med en av mina bästa vänner för ca 6 år sedan och ångrar mig absolut inte. Under många år så gick hon ut och in i det ena dåliga förhållandet efter det andra. Jag fanns där och tröstade , lyssnade och stöttade så att hon kom igenom jobbiga uppbrott. Kan inte räkna hur många gånger jag satt timme ut och timme in och lyssnade på klagosånger. Eller väcktes vid 2-3 tiden på natten då nästa förhållande spruckit och lyssnade på hennes gråt och sjävömkan i telefon till jag var tvungen att gå och jobba. År ut och år in. Så träffade hon en man som det äntligen blev ett långvarigt förhållande med och hennes liv började vända. Då gick mitt fleråriga förhållande sönder då min sambo hade blivit kär i en annan. Vi separerade och jag mådde skit.

Riktigt dåligt mådde jag och behövde verkligen någon att prata med. Och dum som jag var så trodde jag att hon skulle finnas för mig som jag gjort för henne. Icke. Hon har under åren gjort några försök att få kontakt igen men med vänner som henne behöver man inga ovänner. Och som jag förstått så har hon heller inte många vänner längre. Undrar vad det kan bero på ?!

Jag bröt med min bästa vän för 6 år sedan, när vi var 19.

Var så jävla less på att ge och ge och ge så tillslut efter ett jättebråk så tröttnade jag och vi bröt.

Vissa dagar känns fortfarande jätte sorgsna och jag drömmer om henne på nätterna ibland. Har ibland funderat på att ta upp kontakten igen men nu har det gått så pass många år och hon skulle nog inte haka på det tåget igen.

Men för det mesta går det bra. Och jag vet att beslutet att "göra slut" var det rätta.

Det gick liksom av sig själv. Hade ett sista telefonsamtal. Visste inte då att det skulle bli det sista, men jag hade inga planer på att ringa henne igen utan överlät det på henne för det var nåt hon gjort som sårat mig nåt enormt, men hon ringde aldrig upp. Vi hade känt varann i 24 år. Kändes länge efteråt och jag kan fortfarande sakna henne fast detta är 7 år sen nu.

Hon blev dum i huvudet när hon fick barn. Det rann över på telefon en gång. Jag fräste till och la sen på luren. Jag svarade aldrig mer när hon ringde, så hon fattade nog. Har ingen kontakt idag. Något av det bästa jag gjort.

Har nog bara glidit ifrån alla barndomsvänner helt enkelt, har inget behov av vänner idag.

Inte bästa vän men en nära vän ändå.
Vi hade känt varandra sen gymnasiet.

Bröt med henne förra året efter att jag ställt henne mot väggen gällande att vi faktiskt borde träffas, att hon borde fråga hur jag mår och inte bara babbla på om sitt hela tiden.

Jag ställde en rak fråga om att träffas, hon läste men svarade inte så 1 timme senare tackade jag för mig helt enkelt.

Vi har stött på varandra men ingen hejar.

Stör mig inte ens.

Föreslår att du vänligt men bestämt talar om vad som gnager, vad som kanske kan göras för att reparera, lyssna på kompisen osv..

Föreslår att du inte bryter kontakten för evigt, varför inte ha x månaders time out och sedan träffas ni igen? Man kan ju försonas eller förlänga separationen...

Du kommer att sova bättre ju schysstare du hanterar detta. Hur skulle du själv vilja bli behandlad om din bästa kompis var astrött på dig för saker du gjort?

Människor ändrar sig. Man ska vara rädd om varandra. 

Jag har inte brutit men kan inte ha alls mycket kontakt tyvärr. Hon är så underbar och jag älskar hennes helt unika sätt och hur roligt vi har. Samtidigt har hon de senaste typ 5-6 åren gått in i en extrem besatthet över kärlek och killar. Hon är som kidnappad i hjärnan av detta beroende och pratar KONSTANT om det och sig själv. Hon kunde lätt prata nonstop i 4 timmar innan jag fick barn och då fick jag knappt något sagt själv. Hon har slutat lyssna och intressera sig för mig utan maler på. Det är också som att hon har ett begränsat manus hon läser ifrån där det är nån ny kille varje gång som hon älskar och sätter på piedestal, verkligen idealiserar. Det börjar med att han är intresserad tillbaka och slutar med att han får kalla fötter när hon bombarderar honom med sms och samtal. Jag gav henne bra råd de första 3-4 åren. Nuförtiden saknar jag henne och så ringer jag nån gång när jag har tid (har småbarn nu och inte tid för 3-4timmarssamtal) och så blir jag så matt för hon börjar direkt prata om ännu en ny kille som är helt fantastisk men som precis börjat ?ignorera? henne och så frågar hon ?ska jag kanske avvakta lite och inte höra av mig nu?? ?Ja? svarar jag. Då kommer hon med ?Mmm... fast jag tror att problemet är att jag hört av mig för lite och visat för LITE intresse, blabla?.

Jag känner mig så uppgiven. Det är samma konversation. Varje gång. I 5 år. Och hon frågar inget om mina barn, hur jag mår osv. Hon vill ses men tyvärr brukar jag säga att jag inte kan. Sanningen är att jag undrar hur det står till med hennes mentala hälsa och att jag inte ser att jag kommer få det trevligt eller vara något annat än en laddare för hennes batteri och jag själv kommer känna mig uppgiven och nere efteråt.

Ändå tycker jag så sjukt mycket om den jag minns innan det här så jag säger inte upp kontakten.