Räknas inte min son? :(

Jag vet inte. Jag förlorade min son i v 16 och det var den absolut sista chansen för den son jag redan har att få ett syskon. Det var det absolut värsta jag varit med om.

Jag hade inte något behov att vara med i någon grupp på nätet, så jag visste inte att det fanns vecko-gränser för det.

Jag tror att sjukhuset automatiskt sprider askan i en minneslund. Så var det där jag förlorade mitt barn. Men jag ordnade frakt till en annan minneslund i min hemstad. Hade jag nöjt mig med minneslunden som ligger närmast hade jag inte behövt lyfta ett finger.

Själv betalade jag en psykolog ur egen ficka. Jag gick ett par gånger till kuratorn på sjukhuset och hon var bra, men det var en pärs att behöva vistas på sjukhuset där jag upplevt den värsta dagen i mitt liv. Jag hade kunnat få psykolog via vårdcentralen, men dels skulle det dröja ett tag, dels så kände jag till denna psykolog sedan innan och tyckte det var värt pengarna att gå till henne.

Jag tycker du ska strunta i hur andra tycker att du borde känna (tex att du ska vara glad för de barn du har) och bara låta dig själv känna det du känner. Det hjälper inte att försöka tvinga sig att vara glad för det man har och att inte vara ledsen. Jag tror det går över snabbare om man låter sig själv känna. Fast "gå över" är fel ord, i alla fall kommer det aldrig att gå över för mig, men kännas lättare att leva med.