Varför är jag aldrig nöjd?

Du tar ju med dig själv hela tiden och är DU som person inte nöjd med dig och ditt liv så blir du ju inte nöjd där du är heller.

Visst finns det folk som vill ha nya utmaningar osv och trivs med att flytta runt, andra vill leva i stan ett tag och sen byta och bo på landet och så tillbaka till stan igen.
Andra hittar sitt ställe, eller gör det till sitt ställe och stannar hela livet.

Fundera ut vad du vill ha ut av livet. Hur vill du känna, hur vill du må? Vad får dig att känna och må så? När du mår riktigt riktigt bra, vad gör du då?
Gör en lista och gör aktiva val utifrån det. Ta kontrollen och ta en stund varje kväll och fundera på allt bra som hänt under dagen. Ta en stund varje morgon och fundera på vilka saker du kan göra extra bra just idag.

Ja, du har såklart en viktig poäng i det du skriver. Samtidigt känner jag att jag har försökt att göra just det här, identifiera när jag är som lyckligast och vad jag vill ha ut av livet, och gjort aktiva val som ska föra mig i den riktningen. Men ändå är det som att jag inte riktigt träffar rätt. Jag överskattar betydelsen av yttre faktorer. T.ex jag tänker att jag är lycklig när jag är på semester i en större stad, kan gå omkring och titta på folk, gå på museum, gå på teater eller konserter. Då känner jag mig levande. Sedan flyttar jag till en stad som har mer av de här grejerna och så blir det ändå inte som jag hade tänkt mig, tex för att det visar sig att jobbet tar så mkt tid att det är svårt att hinna gå på museum eller teater. Eller så har jag ingen som vill gå med mig och så känns det tråkigt att alltid göra allting själv. 

Antagligen är en del av lösningen att hitta ett umgänge där jag känner en genuin gemenskap, så att jag har någon att göra sakerna jag tycker om tillsammans med. Men det blir allt svårare när alla runt omkring skaffar barn och familj och det inte är något som ligger nära till hands i mitt liv just nu. 

Du måste bestämma dig för att vilja något. Du bestämmer själv vad du vill. Du kommer inte ifrån det ansvaret.
Jag känner också med viss regelbundenhet att jag vill flytta till en storstad och byta karriär, men jag har fattat att jag inte blir lyckligare av det så jag ger fan i att förverkliga dessa planer. Du har också fattat, så det kan väl inte vara så svårt?

Vad vill du ha egentligen? Råd eller bara sympatier?

Jag vill gärna ha råd, eftersom jag upplever att jag kört fast. Men alltså, jag vill ju saker - och gör därmed saker. Att flytta och börja ett nytt jobb var ingen liten grej för mig, att börja om i en helt ny stad. Men nu sitter jag här och känner att jag inte är nöjd - trots att jag gjorde exakt det jag ville. Och jag vill ha råd för att lära mig att bli nöjd. Men jag vet inte var jag ska börja. 

Så jag frågade mig vad jag ville - gjorde det - kände inte att jag hamnade rätt. Vad är det då som säger att bara för att jag bestämmer mig för vad jag vill en annan gång så blir det rätt? 

Du måste bestämma dig för något och sedan skita i att hitta på nya grejer. Då kan du bli nöjd. Håller du öppet för att ändra dig hela tiden så kommer du inte vara nöjd.

Jag tror att du har helt fel förväntningar på vad det innebär att vara nöjd. Det är ingen euforisk känsla. Det är ett tillstånd utan kickar. En del människor är fast i ett beteende med att alltid träffa nya partners, flytta till nya städer eller påbörja nya karriärer. Det ger kortvarig belöning. Det finns ingen annan väg runt det än att sluta. Ingen annan kan hjälpa dig med det och jag tror inte att det finns några "tips" heller.

Känner igen mig. För mig försvann alla sånna känslor när jag träffade mitt ex. Jag blev genuint lycklig och tillfreds med livet. Drömde mig inte bort någonstans eller liknande, jag ville bara vara där han var. För mig fanns liksom inget bättre än att vara med honom, därmed hade jag ingen anledning att drömma mig bort eller längta någonstans. Det är dock inget bra alls att hela ens lycka och ro i livet hänger på en annan person på det sättet. Nu när det är slut mellan oss är jag lika vilsen som jag var innan och drömmer hela tiden om att flytta dit, jobba med det, resa dit osv. igen... Slutsatsen man kan dra är dock att jag behöver hitta något (inte någon) som gör mig genuint lycklig för att dessa tankar/känslor ska försvinna. Problemet är bara att jag tyvärr inte har en aning om vad det skulle kunna vara.

Att så att säga bestämma sig en gång för alla? Jag tror absolut det ligger något i det. Att som du säger, inte fortsätta att hålla dörrar öppna. 

Det jag lägger in i att vara nöjd handlar inte om eufori utan en känsla av att vara tillfreds där jag är. Att inte snegla på annat gräs som verkar grönare. Att ha en vardag där jag känner mig uppskattad och bekräftad både jobbmässigt och privat. Det det oftast faller på är nog att jag har svårt att känna gemenskap med andra. Att jag har svårt att hitta vänner som liksom förstår och uppskattar mig för den jag är, och då börjar tankarna komma att jag kanske är på fel plats trots allt och att i ett annat sammanhang i en annan stad skulle det finnas fler som är som jag eller en miljö jag skulle känna mig mera hemma i.

skönt att höra att jag inte är den enda som känner eller har känt den här typen av känslor. jag har nog alltid varit en drömmare, som liksom tänker i bilder och lät spelar upp olika scenarion och drömmar i huvudet oavsett om det handlar om en semester eller hur jag vill leva. det är som att jag i mitt huvud vet exakt hur jag vill ha det, som att jag har mitt eget manus till en film, men sen i verkligheten så spelar ingen med så att säga. och jag förstår att det här är något jag måste jobba med hos mig själv, men jag vet samtidigt inte hur jag ska sudda ut mina egna bilder från huvudet. 

För min del har det alltid varit själva resan som är grejen. När man når målet blir det bara någon form av antiklimax. 

Jag satte upp karriärsmässiga mål, och finansiella mål. Spände bågen allt hårdare, i takt med att man nådde målen. 

Trodde jag skulle bli lycklig av 1 miljon på banken. När jag hade det tänkte jag att jag skulle bli gladare med 2 mnkr på banken, för då kan man köpa en hygglig lägenhet i ett varmt land och fortfarande ha rätt mycket pengar kvar. Nu sitter jag med 3mnkr på banken och är inte ett dugg lyckligare, än när jag kämpade för att få ihop pengarna. 

Det som ger mig lycka är som sagt resan när gör när man tar sig till målen. Privat har jag också insett att jag finner en stor glädje i att bygga saker, och laga saker som är trasiga (trots att jag har ekonomiska medel nog att leja bort det, eller köpa nytt). Jag finner också en stor glädje i att odla min egen mat, hugga min ved, ta hand om djur med mera. 

Det finns en teori som heter prospect theory som kan förklara varför du mår och beter dig som du gör. Googla gärna om du vill veta mer. Ska försöka knyta din sits till teorin.

Teorin säger att människan har svårt att se summan av samtliga utfall; man lägger större vikt vid de senaste utfallen. Exempelvis om du vinner 1.000.000 kr på kasino och förlorar 500.000 kr direkt efter kommer du troligtvis få otrolig ångest över förlusten och må dåligt över att du spelar bort så mycket. Hade du däremot vunnit 250.000 kr två gånger hade du hamnat på samma förmögenhet, 500.000 kr. Trots att du i båda scenariona hamnar på en förmögenhet på 500.000 kr blir du lyckligare i scenario 2. Det är alltså irrationellt tänkande.

I ditt fall har du kommit oerhört långt i ditt liv; jämför din resa och ditt liv idag med vad du hade efter studenten. Du har fått mycket erfarenhet av alla människor du lärt känna under åren, erfarenheter du inte hade som 19-åring. Du har troligtvis tjänat en del pengar under åren du jobbat, pengar som du antingen sparat för framtida ändamål eller konsumerat, pengar som du inte hade nör du var 19 år. Skulle kunna fortsätta med hur långt du kommit i livet jämfört med ditt 19-åriga dig, men du fattar vart jag försöker få fram.

Tänk dig nu en hypotetisk situation där du fortfarande befinner dig i det liv du hade som 19-åring ännu idag, dvs arbetslös, ingen livserfarenhet eller pengar; och så vips så får du ditt nuvarande jobb, lägenheten, alla prylar och resor du köpt under åren och allt ditt sparande. Du hade troligtvis blivit överlycklig över hur ditt nya liv kommer kunna bli jämfört med det du hade från början.

Varför får du då inte samma känsla idag när du tänker på vad du faktiskt har åstadkommit? Stanna nu upp, försök tänka rationellt och försök uppskatta vad du faktiskt har åstadkommit. Lyckas du med det kanske du får förmågan att se att gräset på din sida faktiskt är ganska grönt, och därmed kanske du tappar behovet av att söka dig till nya ställen.

Ett sätt att ständigt må bra, om man utgår från teorin, är att konstant utvecklas, om än i små steg. Att flytta till en snarlikt boende och byta jobb till ett snarlikt jobb är inte så utvecklande. Däremot att bli bra och sedan bättre på en hobby är att vecklas. I mitt fall har det hjälpt med att lära mig språk och blicka tillbaka över mitt liv med jämna mellanrum.

Hoppas du orkade läsa mitt långa inlägg och kan få någon typ av inspiration. Jag jobbar inte som psykolog eller liknande, utan har läst böcker för att kunna förklara mitt beteende. Lycka till!

Intressant det du skriver, det har jag också funderat mycket på. Första gången jag på allvar kände ett liknande antiklimax var när jag tog examen från min utbildning. Jag hade jobbat hårt för att komma in, utbildningen var lång och krävande, men livet hade hela tiden en tydlig riktning och ett tydligt mål - bli klar! 
Nu när jag fick det här jobbet jag verkligen ville ha så har samma känsla av antiklimax infunnit sig. Det var skitjobbigt att söka jobb och gick bitvis ganska trögt, men på något sätt höll det mig ändå sysselsatt. 

Av precis samma anledningar som det du skriver så har jag tänkt på det här med att börja odla eller renovera något. Att liksom ha ett projekt på gång och skörda frukter av det. Nu bor jag inte så att jag har möjligheter att odla men jag skulle nog må bra av att hitta någon motsvarighet som funkar i mitt liv. Något som jag kan gå helt upp i och bli stolt över när det är klart. 

När jag var liten var jag alltid varit en sån som tyckte det var roligare att bygga upp en hel legostad än att faktiskt leka med den.

I vårt samhälle ska vi hela tiden vara så fruktansvärt lyckliga. Och vi går hela tiden och känner efter: Är jag tillräckligt lycklig? Skulle jag kunna bli liiite lyckligare med en annan pojkvän/lägenhet/vinterkappa. 

Och om man hela tiden går och känner efter så ja, visst skulle det gå att bli lite lyckligare. Man kan inte vara LYCKLIGAST hela tiden. Det kommer att vara ganska många småtråkiga tisdagar med duggregn och försenade bussar, när livet känns grått.

Det handlar om att vara nöjd med det man har. 

Tack för ditt inlägg! Kloka tankar! 

Jag tror också mycket på det här med utveckling och att sätta upp mål. För mig är det nog ändå viktigt att känna att livet inte går för mkt på tomgång. (Och helt plötsligt har jag också fått en ny förståelse för folk som renoverar köket vart 5e år fast det fortfarande är funktionellt och nytt, något måste bryta tristessen och ge en känsla av att livet rör sig framåt).

Jag har turen att ha en typ av jobb som möjliggör ständig utveckling, men samtidigt kräver väldigt mkt av min tid och gör att utvecklingen utanför jobbet kommer i andra hand. I alla fall i vardagen. När jag väl är ledig går jag lätt i fällan att vilja vila, trots att jag vet att vila inte ger så mkt ny energi utan snarare gör att man blir mer slö. 

Något jag faktiskt har gjort som varit mer utvecklande än jag kunde tro är att jag har börjat prenumerera på en matkasse, och faktiskt lagar riktig mat hemma. Helt plötsligt har jag med mig god matlåda till jobbet, har något att sysselsätta mig med efter jobbet och något att småprata med kollegorna om på lunchen.

Vore jag inte gift hade jag friat på stört Min man vill absolut inte bo på landet eller odla nån mat eller hugga någon ved haha. Han tycker att han sliter nog på jobbet.

TS, börja med att söka vänner som gillar att göra det där som du vill. Det finns säkert flera som inte heller vill ha barn i nu läget, eller några som redan är färdiga med barnbiten som vill gå ut på teater mm. Jag skulle vilja sånt, men har inte heller någon som vill gå med mig.
Jag skulle vilja ha diskussioner om psykologi, andlighet osv utan att bli den som folk anförtror sig åt och vill ha råd av, men känner ingen som vill, känner ingen som vill gå på teater eller annat heller, ingen som jag vill umgås med iaf

Jag har hittat en hobby som jag älskar men som jag inte har plats med i nuläget så nu letar vi större bostad. Känner igen att vilja kunna gå på teater mm men längtar samtidigt ut på landet och bli så självförsörjande som möjligt. Men kanske vill jag inte det hela livet utan kommer att längta tillbaka till stan igen osv.

Svårt att vilja göra allt

Känner igen det där lite. Bodde på landet på mina föräldrars gård fram till jag var 25 förutom 2 år då jag bodde i Skara själv för studier. Trötttnade fort där då det var som hos mina föräldrar fast mycket värre. Flyttade hem igen efter utbildningen. Ville flytta till Stockholm. Var lite trött på landet. Träffade min nuvarande sambo som kommer från Stockholm. Flyttade dit med stort leende. Hade anledning att flytta nu. Efter bara 1 år med ett jobb jag inte trivdes med tröttnade jag fort på trång lägenhet och massa folk. Började plugga på SLU på ett 5-årigt program. Pendlar nu mellan Uppsala och Stockholm och vantrivs. Ska flytta till Uppsala till hösten, det enda som gör att jag fortsätter så helvetet snart tar slut.

Hoppas på att jag får lite ro då. Älskar min skola och trivs på alla sätt i Uppsala, första gången jag verkligen längtar på riktigt. Men just nu helt ärlig längtar jag tillbaka till mina föräldrars gård. Det är där jag vill tillbaka till och spendera resten av min tid. Nästan gråter när jag måste lämna gården efter besök och åka tillbaka till Stockholm. Sist när jag lämnade och tog första steget ur tåget på Stockholms central mitt i rusningen brast det nästan. Där och då förstod jag var jag på riktigt hör hemma. Behöver inte vara exakt deras gård, men iaf inom det området.

Tror man måste testa sig fram på olika sätt. För mig kom denna insikt för 1 månad sedan. Jag har testat att bo i Stockholm nu som jag alltid har velat sedan jag var 15. Det var inte så roligt som jag trodde. Behöver inte undra längre.

Sedan tror jag inte att flytta ofta är lösningen. Då är det inte området utan något annat. Att skaffa en illusion av vad jag vill se mig själv om 5 eller 10 år hjälper. Då har man en plan och vill drivas dit. Jag vet nu vad jag älskar att göra. Är jag inte hård mot mig själv att fortsätta att sträva även när det är som tråkigast och värst tappar jag taget och är vilsen.

Jag var precis som du! Är fortfarande till viss del..

Först och främst, läs på om undvikande anknytningsstil. Börja utöva yoga och Mindfulness, det har hjälpt mig att bli mer harmoniskt och att leva mer i nuet än i framtiden. Dra iväg på en långresa (låg budget) utvecklas och hitta vem du är (må låta klyschigt men det funkade verkligen för mig), och när du kommer tillbaka till Sverige lär du uppskatta det lilla som aldrig förr.

Hallå! Läste ditt inlägg om varför du aldrig är nöjd och jag måste fråga. Du är en exakt kopia av mig själv. Faktumet är att jag själv nu befinner mig i norrand i en liten stad och jobbar. Drar härifrån nästa månad då det är långt till allt och rätt dött. Jag har flyttat 5 gånger på två år, 10 gånger på 5 år. Rotlös, vagabond, nomad. Kalla det vad du vill men jag tröttnar fort. Hat aldrig stannat på ett och samma jobb i mer än ett år. Jag är också 30+ men vet inte om detta är en identitetskris.

Jag letar hela tiden efter ett hem, någonstans där jag kan bosätta mig och kalla det mitt hem. Men jag hittar det aldrig.. jag tror att det sitter i hjärtat, inombords. Vi kommer aldrig hitta ett hem ifall vi ej finner ro i oss själva. Om du fick bestämma helt och hållet, hur hade det perfekta livet sett ut för dig? Innerst innerst inne vill jag bo utomlands. Jag är alltid lycklig när jag är utomlands. Ett kvinna och ett hem utomlands. Hade varit kul att lära sig ett nytt språk också. Ibland vill jag bara hyra en bil och dra ut i världen, bo i nån hydda, bestiga ett berg, dansa med, lokalbefolkningen till solen går ner. Denna materalistiska värld har aldrig varit nåt för mig.

Jag tror också att jag behöver lära mig och acceptera att vuxenlivet är ensamt. Jag har aldrig ångrat nåt men min största rädsla är att ångra mina sista ungdomsår ( att jag kastat bort dessa på ingenting).

Imorgon ska kolla på en lägenhet i borås. Flytta till en stad ensam och pendla till göteborg. Jadu.......

Tycker det är intressant det du skriver. Den enda gången jag har varit lugn och ej vilsen har varit när jag har varit i en relation . Då har jag inget behov av att röra på mig. Kanske för att det då finns en anledning till att stanna. Annars kan man alltid hitta en bostad eller arbete nån annan stans.