Förskolan har gjort en orosanmälan. Detta känns jättekonstigt.

Jag förstår precis vilka tankar och känslor du upplever, TS.
Jag har varit med om nästan samma sak efter att min livskamrat och barnens mamma oväntat dog. Bruten av sorg och förtvivlan kämpade jag ändå på. Jag gjorde (gör) allt för mina barn. Jag satte mig själv helt åt sidan. Vad som helst för barnen. De är mitt allt och inget är viktigare än att de har det bra. Jag var en bra förälder även i det här läget.
Jag hade en fin dialog med förskolan angående barnens välbefinnande och sorgeprocess. Trodde jag. För sen kom knivhugget i ryggen utan någon som helst föregående diskussion. Orosanmälan p.g.a. misstanke om våld i hemmet.
De knäckte mig totalt. Polisanmälan, utredning, förhör, utfrågningar, soc.tjänst som försökte lägga ord i min mun och dessutom inte informerade om mina rättigheter. Totalt hänsynslöst pressade de mig tills jag bröt samman. Jag fick under en lång period inte ens vara ensam med mina barn.
Det går inte beskriva hur man känner när man just förlorat sin fru och ställs inför risken att även förlora sina barn. Totalt fruktansvärt. Jag trodde inte jag skulle överleva om de tog mina barn.

Att bli ifrågasatt som förälder när man vet att man gjort ALLT för sina barn. Jag var en spillra av mig själv.
Och nej, jag har aldrig krökt ett hår på mina barn. Jag älskar dem över allt annat och skulle aldrig bära hand på dem.

Polisen lade så småningom ned utredningen och socialtjänsten kom i sin utredning fram till att våld inte förekommer. Att jag tvärt om är en väldigt bra pappa.
Jag har vid flera tillfällen försökt få till ett möte med förskolan för att prata om detta men det har inte blivit av. Man väljer att ducka för den eventuella kritik att deras handlande satte igång en kedja av händelser som slutligen körde mig i botten och inte på något sätt hjälpte en familj som redan hade det väldigt kämpigt.

Så, TS, känn dig inte ensam om att råka ut för detta. Det händer fler familjet än du kan ana. Jag önskar att jag kunde försäkra dig om att det inte kommer leda längre än ett möte med soc.tjänsten. Men det kan jag inte.
Men som sagt, du är åtminstone inte ensam att råka ut för det. Om det kan vara till någon tröst.