Anonym (Bonusmamman)

Äldre 10 Feb 11:36

67 svar

Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

Jag har sedan 4 år tillbaks bott tillsammans med min man och hans två barn. Vi har ett barn gemensamt och jag har ett sedan förut. Dessa två barn bor med oss jämt. Hans barn bor vv. Varje vecka de kommer så är allt så annorlunda. Jag tycker verkligen mycket om dessa barn och gör verkligen allt jag kan för att de ska ha de bra. Gör aldrig skillnad för jag har själv vuxit upp i en styvfamilj och blivit särbehandlad. Påpekat detta många gånger för min sambo också. Problemet är att när hans barn är här så har jag ingen självklar plats. Hans barn är typiskt sånna "separationscurlade" barn där allt mer eller mindre är en kompensation för att deras föräldrar inte lever tillsammans. Min man säger ja till allt, de gör aldrig fel och de får allt de pekar på. De styr och ställer och har inga regler och är dessutom elaka mot framförallt min dotter sedan tidigare. De gnäller och klagar på henne konstant, allt hon gör är fel och de "skvallrar" om allt hon gör och säger. Till min man. Som bekräftar dem. Har tagit upp det så många gånger att det inte känns ok men det blir aldrig skillnad. Jag har ingen självklar plats med dem i soffan, de ska sitta bredvid deras pappa och kolla roliga klipp vid datorn på högsta volym när jag försöker se tv. Mannen har bett mig en gång att flytta efter när ett av hans barn bara stod och stirrade när jag satt på "hans plats". Varje vecka de inte är hos oss törs han inte göra saker tillsammans med min dotter eller vår gemensamma för bonusarna har i princip krävt att vi inte får ha roligt utan dem fastän de har roligt hos sin mamma med annat. Så livet står stilla när de inte är här och vi känns inte heller då som en familj. Bonusarna styr och ställer och de är såklart inte deras fel, de är föräldrarnas! Men varje gång jag försöker sätta lite regler när jag är less på att plocka bort efter hans 14åring som bara släpper allt han håller i händerna eller säger åt dem att sluta bara elaka med systern så lägger sig sambon i och tar parti. Inte nog med det så har vi även exet som verkar tro att hon fortfarande är med i familjen och ska veta allt vi gör på veckorna... har försökt att prata med min man såååååå många gånger men det slutar alltid med att han säger "så är det inte" "det är inte sant". Vad gör man?!

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 14:18

#21

sextiotalist skrev 2017-02-10 13:44:17 följande:

Hindret för att ni ska få en bra dynamik verkar ligga hos din sambo.

Men mitt tips är att du släpper detta med en familj. Du får helt enkelt agera som ni verkligen är, två familjer under ett tak.

När det gäller divanen och liknande situationer, då får du skaffa dig skinn på näsan och svara helt enkelt, nej, jag tänker inte flytta på mig. Jag har satt mig här (eller gjort det och det etc) för att jag ville det. NN får sätta sig någon annan stans.

När det gäller din dotter så får du agera tigrinna och även hjälpa henne med att sätta gränser runt om dig.

Okvädningsord, elaka saker som du hör markerar du direkt, än bättre är om din dotter lär sig att direkt säga ifrån.

Dvs mitt tips är att du och din dotter aktivt arbetar med gränsdragning runt er själva, de ska inte kunna bli oförskämda mot din dotter utan att hon markerar att det inte är OK och du får bli rakare mot din sambo.

Ja! Det är det jag anser också. Att han på grund av sitt dåliga samvete för att han har separerat från deras mamma överkompenserar dem och tillåter dem att bryr sig hur de vill.

Ja jag får nog släppa det. I alla fall i nuläget. Det känns såklart jättetråkigt att vi inte får detta att fungera men när jag skrivit detta har jag också kommit till någon slags insikt. Att det kanske inte är tänkt att det ska fungera för oss.

Jag peppar henne att säga ifrån själv och förklara att hon blir ledsen. Vilket hon även gör. Samt att jag drar gränser när hon själv inte är kapabel men då får jag som sagt höra från mannen hur oförskämd jag är.

Tack.

Påven Johanna II

Äldre 10 Feb 14:20

#22

Anonym (Bonusmamman) skrev 2017-02-10 14:08:12 följande:

Ja. Jag flyttade på mig. Jag vet att det var fel men som jag säger jag känner mig så "utanför" familjen som att jag inte spelar någon roll. Att vi inte är en familj. Och för att mannen alltid sätter sig emot och inför barnen väljer att säga till mig hur fel jag gör om jag inte gör som han/dom tycker. Att han tar deras parti om jag sätter mig emot och säger nej. Eller säger till. Men du har helt rätt. Hade kunnat stå på mig.

Fast de säger sånna saker för att förnedra henne. För att få henne till att känna sig äcklig, dålig, mindre viktig. Det är enligt mig ALDRIG okej och ber om hjälp att stävja dessa saker utan att skylla på ålder och att dom fjantar sig. Min dotter blir ju ledsen! Ska jag bara tänka att nä men nästa gång kanske hon gör något elakt mot dem så jag tänker så inte bry mig? Nu är du orättvis. Men jag förstår din tanke naturligtvis och det hade varit så i vanliga fall men nu ÄR det inte så. Jag lever ju här och ser detta varje dag. Det är aktiva försök att vara medvetet elak och min sambo som också hör detta hjälper inte mig.

Och det är inte bonusarna som är problemet. Skriver även i trådstarten att det är de vuxna som är felet/problemet. Och att jag försökt ta detta med min sambo men som beskyller mig eller min dotter för att "det inte är sant" fastän han vet att det är det. Han har själv sagt att han ogillar hur de alltid har något att gnälla över men han tar inte tag i det och jag är bara "den elaka styvmamman". Mina bonusar är otroligt fina barn och jag tycker om dem mycket. Jag är med dem en och en också. Vi pratar mycket. Hittar på mycket. Men som enhet fungerar vi inte. På grund av dessa saker som jag aldrig får hjälp med att sätta stopp för. Det beror ju på något! Men sambon tycker inte att det är något att bry sig om. Att det inte existerar. Samtidigt som min dotter gråter på kvällarna och säger att ingen tycker om henne och att något är fel på henne och hon vill flytta. Dom känslorna accepterar jag inte att hon ska behöva ha. Vi är alla skyldiga till denna dåliga miljö, vill inte ha pekpinnar om hur jag är för det vet jag redan. Vill ha hjälp i hur jag ska prata med min sambo och alla barnen för att få stopp på detta. Förtydligar än en gång, när jag gör det så får jag höra "Nej det är inte sant".

Det är svårt att förhålla sig till det du skriver eftersom du inte får fram vad som är viktigt förrän jag redan svarat på föregående inlägg i vilket det viktiga inte var med. I trådstarten säger du inget alls om att din dotter bli ledsen, gråter på kvällarna och vill flytta. Där pratar du istället om att du inte har någon självklar plats i soffan. I sammanhanget en bagatell tycks det mig. I förra inlägget som svarade på mitt sade du inte heller något om detta utan framhöll att du kände dig förnedrad å hennes vägnar.

Hur kommer det sig att du tycker mycket om dem och ser dem som otroligt fina barn om de plågar din dotter så till den grad att hon inte ens vill bo under samma tak som dem? Jag får det verkligen inte att gå ihop.

Har jag missat något? Läst slarvigt?

Anonym (Har varit där)

Äldre 10 Feb 14:21

#23

sextiotalist skrev 2017-02-10 13:44:17 följande:

Hindret för att ni ska få en bra dynamik verkar ligga hos din sambo.

Men mitt tips är att du släpper detta med en familj. Du får helt enkelt agera som ni verkligen är, två familjer under ett tak.

När det gäller divanen och liknande situationer, då får du skaffa dig skinn på näsan och svara helt enkelt, nej, jag tänker inte flytta på mig. Jag har satt mig här (eller gjort det och det etc) för att jag ville det. NN får sätta sig någon annan stans.

När det gäller din dotter så får du agera tigrinna och även hjälpa henne med att sätta gränser runt om dig.

Okvädningsord, elaka saker som du hör markerar du direkt, än bättre är om din dotter lär sig att direkt säga ifrån.

Dvs mitt tips är att du och din dotter aktivt arbetar med gränsdragning runt er själva, de ska inte kunna bli oförskämda mot din dotter utan att hon markerar att det inte är OK och du får bli rakare mot din sambo.

Väl talat! Håller med till fullo. Och lider med dig TS. Sålänge du inte når fram till din man så kommer det ju aldrig att bli riktigt bra. Nu har ni till och med ett gemensamt barn så jag förstår att du har investerat mycket i den här relationen. Frågan är om din man någonsin kommer komma framåt i sin utveckling och kan se "the big picture". Jag menar han stjälper ju sina barn snarare än hjälper dom i deras utveckling mot att bli bra människor som ser sig själva dom en del i ett socialt sammanhang och som behandlar andra människor med respekt. Styrkekram till dig TS!

Anonym (Har varit där)

Äldre 10 Feb 14:27

#24

Och btw TS, bry dig inte om idioter som Påven Johanna. Det tar bara massa onödig energi att hålla på och förklara för folk som vrider och förvränger allt man säger för att dom inte vill förstå. Jag förstår dig och hur det kan vara i en bonusfamilj. Kram

sextiotalist

Äldre 10 Feb 14:31

#25

Anonym (Har varit där) skrev 2017-02-10 14:27:34 följande:

Och btw TS, bry dig inte om idioter som Påven Johanna. Det tar bara massa onödig energi att hålla på och förklara för folk som vrider och förvränger allt man säger för att dom inte vill förstå. Jag förstår dig och hur det kan vara i en bonusfamilj. Kram

Påven Johanna är inte en idiot, många gånger en klok kvinna. Nej, jag delar inte alltid hennes åsikter (inte ens hälften), men jag tycker ändå om att läsa det hon skriver, ibland ger hon mig en insikt (och ibland så kanske jag ger henne en insikt).

Hon är rak, hon är brutalt ärlig, hon är, precis som vi andra, färgad av hennes erfarenheter och hennes omgivnings erfarenheter. Någon idiot är hon inte, men visst, ibland retar hon upp även mig rejält.

Anonym (Bonuspappa..?)

Äldre 10 Feb 14:46

#26

Du beskriver det som att du tycker mycket om hans barn men vad känner han för ditt? Det låter inte riktigt som att han har samma syn på att vara bonusförälder som du har. Han tycks helt enkelt inte bry sig om hennes välbefinnande på ett djupare plan.

Hur är det med ert gemensamma barn? Tar han även här sina första barns parti?

Tyvärr är det många föräldrar i bonuskonstellationer som inte klarar att gå vidare från sveket mot sina första barn. Att släppa det där dåliga samvetet är liksom nödvändigt för att det ska kunna fungera i en ny familjebild. Annars blir det precis som med din man, att man ständigt överkompenserar på ett högst osunt sätt.

Det faktum att din man använder dig som en bricka för att vinna poäng hos sina egna barn är oroande. Det låter som att han prioriterar att de känner sig viktiga för honom över att er familj ska fungera och må bra. Det låter som att han inte hyser särskilt stor respekt för dig. Jag tror att du behöver ställa dig själv frågan om du står ut med att vara så lågt prioriterad av honom.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 14:58

#27

Anonym (Bonuspappa..?) skrev 2017-02-10 14:46:17 följande:

Du beskriver det som att du tycker mycket om hans barn men vad känner han för ditt? Det låter inte riktigt som att han har samma syn på att vara bonusförälder som du har. Han tycks helt enkelt inte bry sig om hennes välbefinnande på ett djupare plan.

Hur är det med ert gemensamma barn? Tar han även här sina första barns parti?

Tyvärr är det många föräldrar i bonuskonstellationer som inte klarar att gå vidare från sveket mot sina första barn. Att släppa det där dåliga samvetet är liksom nödvändigt för att det ska kunna fungera i en ny familjebild. Annars blir det precis som med din man, att man ständigt överkompenserar på ett högst osunt sätt.

Det faktum att din man använder dig som en bricka för att vinna poäng hos sina egna barn är oroande. Det låter som att han prioriterar att de känner sig viktiga för honom över att er familj ska fungera och må bra. Det låter som att han inte hyser särskilt stor respekt för dig. Jag tror att du behöver ställa dig själv frågan om du står ut med att vara så lågt prioriterad av honom.

De veckor bonusarna inte är här så åker han oftast och hämtar på fritids och förskola även fast vi jobbar lika tider. Detta gör han inte för att jag bett honom utan för att han vill. Sen om det är av omtanke eller inte det låter jag vara osagt. Och i och med att jag är ensamstående med henne så brukar han följa med på utvecklingssamtal och uppträdanden på skolan med. Jag är inte med på mina bonusars för jag får inte för deras mamma.

Men det är klart. När hans första barn är här är det dom som prioriteras först och jag vet inte om jag kan klandra honom för det heller. Dom är ju bara här hälften av deras liv.. såklart han vill ge dem allt då. Men inte till vilket pris som helst! Vårt gemensamma är inte ännu så stort att det uppkommit situationer där han behöver ta parti och så är bonusarna mer tillåtande med henne säkert på grund av ålder och för att det är deras syster.

Ja det är precis så det känns! Som att han ska visa barnen när dom är här att dom är viktigast i världen. Att vi inte når upp till deras nivå. Hur man ens kan välja att se det som en tävling. Jag har sagt att jag vill att han ska respektera mig då säger han bara "men de gör jag ju". Sedan har han sagt att han alltid skulle välja sina barn framför mig. Det var dock innan vi fick gemensamt. Vi har varit ett par i snart 7 år.

Anonym (Oj)

Äldre 10 Feb 15:06

#28

Men vad är det för man du har TS, det står väldigt klart varifrån hans barns uppföranden kommer.

Tycker du och ditt barn är värt mycket mer än detta, livet är för kort för att ni ska ha det så här, ett förhållande ska inte vara så här och det vet du inom dig.

Lycka till och hoppas du tar tag i ditt liv, inte bara för din skull utan för alla dina nära kära, vakna inte upp en dag och känn att du slösat bort ditt liv.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 15:07

#29

Påven Johanna II skrev 2017-02-10 14:20:25 följande:

Det är svårt att förhålla sig till det du skriver eftersom du inte får fram vad som är viktigt förrän jag redan svarat på föregående inlägg i vilket det viktiga inte var med. I trådstarten säger du inget alls om att din dotter bli ledsen, gråter på kvällarna och vill flytta. Där pratar du istället om att du inte har någon självklar plats i soffan. I sammanhanget en bagatell tycks det mig. I förra inlägget som svarade på mitt sade du inte heller något om detta utan framhöll att du kände dig förnedrad å hennes vägnar.

Hur kommer det sig att du tycker mycket om dem och ser dem som otroligt fina barn om de plågar din dotter så till den grad att hon inte ens vill bo under samma tak som dem? Jag får det verkligen inte att gå ihop.

Har jag missat något? Läst slarvigt?

Nej jag skrev även till dig att det är svårt att få ihop allt i ett stycke varav jag svarar dig eftersom då du enbart koncentrerar dig på att det är jag som utgör största problemet. Var ute efter råd angående sambon, inte att vika ut hela livssituation för att få dessa råd. Är ju inte dottern som behöver få råd för att inte gråta så den delen ansåg jag inte var väsentlig.

Det är, än en gång, enheten som familj som inte fungerar. Var för sig går det bra. Inte tillsammans. Det finns inga elaka barn, men det finns föräldrar som lockar fram det och tillåter och accepterar dessa sidor när de visar sig. Jag kan inte tycka illa om barn. Jag kan tycka illa om situationer och hur det får gå till. Men det tröstar väl inte min dotter heller att jag säger "vet du jag tycker inte om dem längre". Jag som mamma försöker lösa det istället.

Anonym (Lena)

Äldre 10 Feb 15:13

#30

Men TS, varför nöjer du dig med en man som inte respekterar dig, som ALLTID väljer sina barn framför dig (kör bort dig från platsen du sitter på i soffan -vilken normal vuxen gör så????) och som inte reagerar när ett barn i hushållet (din dotter) far illa?

Varför utsätter DU din dotter för ett liv där hon gråter på kvällarna för att hon känner sig oälskad och att hon vill flytta hemifrån?

Din mans barn beter sig som de gör på grund av sin pappa. Men istället för att lägga ansvaret där det hör hemma skyller du allt på hans barn och deras mamma. Det låter som om du vill ha dem som syndabockar för att slippa inse att du valt en man som faktiskt inte är juste.

Och om han nu tycker att till parterapi går man bara när det är något jättestort problem: Fråga honom om han inte tycker att en skilsmässa är det -för det är ju dit ni verkar vara på väg om du skall kunna stå upp för din stackars dotter!

Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

INNEHÅLL