Stämma skolan

Det finns ju preskriptionstider att ta hänsyn till här. Men mitt råd är att ta kontakt med en jurist och fråga om råd. Den sortens expertis tror inte jag finns här. OM det är så att det faktiskt går att stämma skolan efter så här lång tid, så blir det ett civilrättsligt mål (rätta mig om jag har fel där). Då finns risk att flickan får betala både sina egna och skolans rättegångskostnader om hon förlorar målet.

Men det finns mycket att ta hänsyn till, så prata med en jurist.

I övrigt tycker jag det du beskriver är fruktansvärt! Den där killen borde inte få gå lös. Han borde få behandling. Eller nåt. Han har ganska många lösa skruvar som borde rättas till.
Önskar din tjej lycka till!!!

För att hon blev helt hysterisk när vi försökte prata om att anmäla honom. Vi kan ju inte anmäla ett brott om offret vägrar prata om det!

Ja, jag ska kolla med dottern igen. Hon och hennes pojkvän har redan ringt runt en del. Och pojkvännen studerar juridik - hans bror är också jurist (men jag får intrycket att de inte vill blanda i honom). Tack!

De pratade också om att anmäla till JO, men det verkar vara bara om det är mot staten och min man säger att man då inte kan få skadestånd.

Vad jag vet så anmälde inte kompisen. Hon var ihop med killen då, men borde ändå ha anmält. Jag känner inte den tjejen - dottern har haft så många kompisar då. Dottern sa att pojken också gick i skolan, fast jag hade för mig att han inte gjorde det. Ska fråga efter, hon sa i alla fall att hon sa vem det var och att lärarna kände honom. Eftersom han är fyra år äldre borde han ju ha slutat redan när dottern började.

Det är ju därför som jag också var så tveksamt till hela idén att stämma skolan, men dottern KRÄVER nu att vi som föräldrar ska stå bakom henne och ska stödja henne. Jag tycker personligen att det kanske skulle vara bättre för henne att göra en terapi hos en bra psykolog bara för det här. Hon har ju pratat mycket med kuratorer, terapeuter, m.fl. i samband med ätstörning och alltihop. Men jag (och hennes pappa också) tycker att hon bör göra en riktig terapi hos en psykolog. Hennes pappa däremot sa direkt att han stödjer anmälan mot skolan.

Dotterns argument är att det är tjänstefel att inte polisanmäla något så allvarligt. Hon har väl rätt där om hon tänker att om det hade kommit till socialtjänsten, så hade de vetat hur man hanterar sånt. De hade styrt det mot en polisanmälan eller kanske gjort det med en gång.

Det är PRECIS det jag har tänkt hela tiden. Därför har vi ju inte prioriterat att polisanmäla pojken, dels hade hon ju tvärvägrat där, men också tyckte vi att huvudsaken är att hon mår bra. Jag har inte tanken att jag vill se den killen i fängelse. Snarare klandrar jag mig själv att jag inte har varit mer "nojig", inte kollat hela tiden vad barnen gör. Men det fanns ju INGA som helst tecken på att det skulle hända nåt konstigt.

Jag har försökt i flera år att få dottern att gå i terapi just för det där, men hon är envis som en åsna. Man kan inte få henne att göra sånt om hon inte vill.

Lärarna straffas inte i såna fall. Det är rektorns och därmed skolans ansvar. Det säger i alla fall dotterns pappa som själv är lärare.

Det som dottern här försöker hävda är att skolan borde ha förstått att SOC bör kopplas in i ett sånt fall, att det inte räcker att bara informera föräldrarna, också eftersom det är så pass allvarligt och ovanligt att föräldrarna kanske behöver hjälp där med t.ex. råd vad som bör göras.

Nu efteråt tycker jag att det bästa hade varit om vi själva hade vänt oss till SOC. En orosanmälan kan man väl göra om sitt eget barn också? Men då trodde jag att BUP var bättre. Jag tänkte nog lite fel där, för soc hade ju kunnat haft ett öga på den där pojken. Samtidigt var han då väl ungefär 18, när vi visste och när allt kom upp.

Nej, vi blandar inte ihop det. Vi är själva lärare, jag och pappan. Soc-anmälan görs i regel för att barnet far illa i hemmet. Men inte bara. Vi har även soc-anmält av andra skäl på skolan där jag jobbar. T.ex. när vi fått reda på att ungdomar hängt med kriminella gäng på fritiden - då är det inte att de far illa i hemmet. Så, dottern har ju rätt i att man bör anmäla även om man får höra att ett barn har farit illa eller gör riskabla saker på fritiden. Man ska anmäla om man är orolig för barnet. Det är definitionen som gäller.

Dottern vill numera inte polisanmäla pojken - eftersom hon försökt det nyligen, men det var för sent och han var ju under 15 år. Utan hon vill just anmäla skolan för att de inte har soc-anmält.

Är det så att din dotter tror att hon ska kunna få ett högt skadestånd och helt enkelt vill ha pengar?
Då kan det vara värt att låta henne prata med en riktig jurist (utan pojkvännen närvarande) som kan tala om för henne vilka möjligheter som finns.

Att hon skulle må bättre av att korsfästa några tjänstemän som gjorde sitt bästa för att jämka hennes önskan med deras egen plikt kommer inte att ge henne något alls, och jag tror ärligt talat inte på att det är motivet. Antingen är det pengar, eller så är det ett blamegame för att slippa ta ansvar för sin egen del.
Och för att vara tydlig, hon har givetvis ingen skuld i att ha blivit utsatt. Däremot har hon en skuld i att ha vägrat anmäla och vittna. Gissningsvis mår hon dåligt för att en anmälan från henne hade kunnat hjälpa hennes kompis. Jag tycker dock att er skuld som föräldrar är större där, även om jag har full förståelse för att ni valde att göra som hon bad er.

Jag tror faktiskt inte att skolan hade något ansvar att socanmäla då de berättade för föräldrarna vad de fått veta, och föräldrarna agerade, bup blandades in osv.
Sen berättade de inte allt tillräckligt snabbt, men gissningsvis gjorde de samma fel som ni föräldrar - lät en skör 12-årig flicka bestämma hur de vuxna i hennes närhet skulle agera.

Jag förstår att din dotter vill sluta må dåligt, men att efter mer än 10 år börja ge sig på vuxna som agerade exakt så som hon bad dem är fel väg.
Hon måste lära sig att leva med att hon gjorde dåliga val som 12-åring. Hon måste lära sig att leva med att hon föll offer för ett odjur som av olika anledningar (tex hennes egen ovilja att polisanmäla och vittna) kom undan med det.

Nej, hon har mått ganska bra dem senaste två, tre åren. På ena sidan vill jag inte stå bakom något som inte kan lyckas, på andra sidan vill jag inte att hon tycker jag sviker henne här.  Hon tvärvägrar terapi och det går inte att övertyga henne då. Jag kan försöka gå via pojkvännen kanske. Om han skulle säga det, så kanske inser hon det. Men han har inte gett upp på det juridiska än.

Jag tror inte hon vill ens att han ska vara i fängelse. Hon vill väl mer att det är "officiellt" att han har gjort så. Och lärarna tål nog också att bli uppringda en gång. Inte flera gånger förstås.

Jag tror inte att det handlar främst om skadeståndet. Snarare om upprättelse, att få det bekräftat officiellt att det har HÄNT.

Jag tror hon stör sig på att det inte finns i nån journal vad som har hänt henne, trots att hon har berättat det för flera vuxna. Men uppenbarligen behöver inte kuratorer skriva journal. I alla fall inte om innehållet av samtal. Hon vill liksom har det bekräftat, att det "officiellt" har hänt. Och nånstans kan jag ju förstå det också. Om man är med om något hemskt och man är den enda som vet att det har hänt, och man hade också förträngt det lite, då vill man kanske få upp det till ytan en gång för alla. Just för att hon inte riktigt velat tala om det förut. Det är inte hennes fel heller, om man dessutom blir hotat av förövaren eller intalad att det är ens eget fel så kan man agera så.

Tja, det är väl tydligast då att de har gjort fel, om man får skadestånd. Hennes logik förstås.

Ja, jag tänker lite så också. Det är troligt att hon kommer att höra att det inte går. Vi har försökt i alla år att få henne gå med i terapi om det här. Hon är otroligt envis där. Det där med grupperna har vi också undersökt och föreslagit för ganska många år sen. Det ville hon inte heller.