Distansförhållande och det tär på mig. Är orolig, svartsjuk och ledsen. Hur får man det att fungera bättre?
Hejsan hejsan!
Är en tjej på 26 år som hittade till detta forum idag när jag letade runt på internet om information kring förhållanden.
Det är så här:
Sedan 5 månader tllbaka så är jag tillsammans med en fin kille. Det är ca 15 mil mellan oss, alltså inte så mycket men ändå är det mycket vissa gånger.
Vi kan ju inte ses när vi vill, vi försökler att ses varje helg och hörs sedan minst en gång per dag i telefon eller på internet.
Nu till det jobbiga: Den sista tiden så har jag märkt att han inte hör av sig lika mycket, mest jag som hör av mig först osv. Jag har försökt att nämna detta ett par gånger men jag tror inte han inser allvaret.
Jag tycker det är jättejobbigt och har ont i magen och mår dåligt.
Jag har skämtat lite om att jag vill bli sambo, jag vill åtminstone kunna drömma om det även om det inte är aktuellt just nu. Han säger inte så mycket om det, mer än att hn inte tänkt så långt.
Känns som att jag är den som älskar honom mer! Det är så frustrerande.
Jag vet att bara för att han inte hör av sig lika mycket så betyder ju inte det att han inte älsakar mig.
NÄR vi ses så är allt hur bra som helst men det är i veckorna som jag inte klarar av det just nu. Jag undrar hela tiden var han är, med vem, varför han inte ringer mig oftare etc. Ja, ni förstår!
Jag känner mig lite bortvald. Just nu mår jag dåligt och vill så gärna prata ut om detta och säga hur jag känner, det kan man väl göra utan att han ska känna sig "dum"?
Jag skrev till honom alldeles nyss på msn att han skulle ringa mig för att jag var pratsugen, han svarade inte och nu är han iväg hemifrån tror jag. Har tjatat om att han ska ringa mig hela dagen nu men jag vet att det inte är bra att prata allvar på telefon.
Han måste skärpa sig lite känner jag, jag vill ju höras så mycket mer men är iofs villig att prata om detta och komma fram till det bästa.
Hur har ni andra med ev distansförhålllanden löst detta?