Distansförhållande och det tär på mig. Är orolig, svartsjuk och ledsen. Hur får man det att fungera bättre?

Hm det är ganska naturlig att man inte hörs av så ofta som i början av förhållandet, är det så allvarligt att ni bara (!) hörs en gång per dag?

Med tanke på att du är svartsjuk så verkar du vilja ha kontroll på vad han gör och därför vill du höra av honom ofta, det är inte sunt.

Att han inte tänkt på att bli sambo än är heller inget kosntigt om ni bara vart tillsammans 5 månader, det är inte mycket alls.

Jag tycker seriöst inte det låter som det är han som ska skärpa sig utan du,släppt taget lite och hitta på något annat som får dig att tänka på annat än vad han gör hela tiden, det är viktigt att man inte hänger upp sig för mycklet på en kille som du verklar ha gjort.

Men visst, vissa klarar inte av avståndsförhållanden...

Tack Nattsaga för att du skrev till mig.

Du har kanske rätt. Jag kanske inte ens ska ta upp detta med honom? Eller skall jag ta upp det och förklara hur jag känner, så är det ju kanske lättare för honom att förstå?

Jag vet inte varför jag känner så här. Jag tycker på ett sätt att det är hur bra som helst att det är så här, dagarna i veckorna går ju fort och vi ses minst 2 dagar varje vecka, normalt.

Ändå kan jag inte sluta tänka att "oj, nu har han inte ringt/mailat/sms:at på en-tre timmar, då älskar han mig inte.

Likaså om han är online på msn, varför säger han inte hej? Sådana saker är skitjobbiga.

Kanske har jag inget liv?

Ja du inser väll förhoppningsvis att de inte är han det är "fel " på utan det är dina tankar och förmodligen ditt självförtroende. Att du redan efter ett par timmar då han inte hört av sig börjar fundera på om han älskar dig eller inte är inte det minsta sunt. Det hela handlar ju att du vill ha kontroll över vad han gör efter ett par timmar igen, eftersom du är svartsjuk? Har jag rätt?

Att han inte svar när han är online, oj oj , tänk alla gånger jag glömt bort att gå offline eller "inte vid datorn" och vart online, han har väll bara glömt stänga av msn eller nått.....mer än så är det inte.

Det måste va oändligt jobbigt att aldrig kunna slappna av och njuta av förhållandet, för det verkar inte som du gör det, förutom de gånger han är hos dig.

Ja skaffa dig en hobby eller träffa några vänner, sitt inte bara hemma och vänta på han...och han..och han....det är viktigt att man har ett liv utan sin partner också .

Nattsaga, du har så rätt och jag VET ju allt det där egentligen.

Startade precis en ny tråd om HUR man ska bli egen, kunna släppa taget. Du kanske har tips du som verkar klok!?

Jag vet inte om jag är svartsjuk så att jag tror att han är med en annan för det vet jag att han inte skulle, så där känner jag mig rätt så trygg. Men jag vill ändå kontrollera allt... men varför??!! Det är jättejättejobbigt.

Åh jag har inga direkta tips. Jag vet inte riktigt hur man ska göra, har du ingen kompis att prata med kanske? Har du svårt att lita på personer över huvudtaget?

Ja du verkar ha ett stort kontrollbehov....men ärligt talat vet jag inte hur man ska gå till väga, antar ha nvet om hur du känner och att du är lite osäker av dig, om du inte sagt något lär han ha märkt det iallafall. Har han och du pratat om det?

Sen finns det ju hjälp som man kan få genom att prata med en kurator eller så, om de blir för jobbigt.

Han vet om att jag haft det lite jobbigt i mitt förra förhållande och därmed svårt att lita på pojkvänner. Men sen vet han nog inte om att jag känner att jag vill veta hela tiden vad han gör, och det vågar jag heller inte säga för då kanske han springer sin väg?

Varje gång jag är för "på" så tänker jag efteråt att det var dumt och att han kanske inte tycker om mig längre. Just nu är en sån situation. Skev på msn att han kunde ringa för att jag ville prata, han svarade inte och jag tror han är hos sin mamma... nu tror jag ju att han funderar och tänker på att jag är jobbig.

jag har vart lite som du en gång i tiden...men de va lite skillnad, jag var aldrig tillsammans med killen vi var mer KK och velade fram och tillbaka, han bodde i gbg och jag bodde på den tiden hemma i växjö......men kan säga som så här, jag förstörde rätt mycket genom mitt beteende, annars hade de nog blivit vi. Idag är vi dock kompisar och har varit i 5 år snart.
Så det var väll så jag lärde mig på något vis, i mitt nuvarande förhållande är jag inte svartsjuk eller känner att jag behöver veta vad han gör o.s.v...jag är helt annorlunda idag.

Nattsaga, det låter skönt att det gick över för din del.

Jag känner mig så dum. Jag försökte att ta upp detta lite med pojken i går per telefon men det blev inget bra, han tycket att det inte fanns något att prata om och så var han trött.

Jag sa lugnt och försiktigt att jag kanske behöver lite mer "gulligull" än han och han förstod ju att vi alla är olika. Men v kom inte fram till något, och jag vet inte om jag ska ta upp det mer eller inte.

Men Nattsaga, du som verkar så klok, du kanske kan tala mig till rätta så att jag slippe skälla på min kille. Vad tror du om detta:

Enda sedan dag 1 som vi träffades så har han haft sin mobil på ljudlös. Han säger att det är för att han inte hör ofta när dt ringer osv på tunnelbana och bussen och att det då är pinsamt om det bara ringer och ringer. Håller jag med om. Den vidrerar alltså då bara.

När vi ses har han alltid den på ljudlös. Han har dock sagt att jag får kika hur mycket jag vill och han gömmer den inte för mig utan den ligger oftast framme.

MEN, så i går när jag ringde honom hem så piper hans mobil hemma och då är alltså ljudet på! Why? Varför aldrig när jag är med?
Jag hann ju såklart påpeka detta för honom och å undrade han varför jag tog upp det och sa så... han blev väl sur eller nåt. Han vet att jag i mitt förra förhållande hade mycket problem med detta och en pojkvän som ljög massor!

Hej

Redheart: Har du msn? Du kan väl adda mig om du vill, lättare att prata så än att skriva inlägg här=) Har vart med om precis samma sak!