Orosanmälan från förskola

Jo fast värderingen ligger ju i att de ansåg det möjligtvis vara rimligt att jag skulle sparka och slå min man och dessutom inför mitt barn.

Om de måste anmäla allt som sägs så gör de väl inget annat än anmäler? Borde man inte ta i beaktning hur barnet verkar i övrigt? Om detta har sagts fler ggr?

Tack Saraaersoet. Jag respekterar anmälningsplikten men tycker det är skrämmande att man här mer slängt iväg en bara för att ha ryggen fri och knappt bemödat sig diskutera det med kollegor närmare mitt barn. Man borde ändå förstå hur hårt detta känns som anklagelse. Jag kan inte tänka mig något mer vedervärdigt än att skada mitt barn. Att de nu bara ser rakt igenom oss, inegn frågar hur vi mår och ingen vill berätta vilka som vet, vad exakt vårt barn sa, till vilka och i vilket sammanhang. Känner sådan vanmakt och ångest över att gå till förskolan.

Har mailat dig Minni!

Jag är helt och hållet för att man hellre ska anmäla än att låta ett barn ev fara illa. Det jag menar som är så bisarrt är att jag faktiskt  tror att ingen av de som anmält på fullaste allvar tror att detta stämmer. Mer att de bockat av rutan så de har ryggen fri. Det bore väl rimligtvis finnas andra tecken om ett barn helt plötsligt skulle fara så illa hemma att polis måste utreda?

Har fått kopior på anmälan nu och där står att det ej råder några andra tecken kring barnet som pekar på oro. Att de ej vet om det barnet sagt är sant. Så varför frågar de inte sina kollegor som jobbar med mitt barn dagligen vad de tror? Varför om de nu är så pass osäkra skaffar de inte mer kött på benen? Eller inväntar om barnet upprepar samma ord.

Har pratat med några föräldrar om detta och alla blir rätt skärrade. Om ens barn ibland hasplar ur sig att "pappa slår mig" fast det ej är sant - ska man då förvarna om detta på fsk så de ej gör en anmälan?

Det som är mest förkrossande i denna historia är att jag inte längre känner att de som tar hand om mitt barn, det allra käraste jag har är mina förtrogna längre. De känns som känslokalla marionetter.

Felet, så som jag ser det, är att de inte haft fog nog att göra en anmälan överhuvudtaget. Var finns sunt förnuft eller ansvar för om detta verkligen verkligen är något att anmäla? Har man inte skyldighet att försöka samla mer på fötterna när indicierna är så pass vaga som ett uttalande från en 2,5 åring vid ett enstaka tillfälle och då dessutom uppfattat av en pedagog som ej normalt har barnet i sin grupp? Läser jag mellan raderna i vad soc sagt till mig så verkar även de anse att fsk varit lite väl på hugget.

Ja det vore det förmodligen och det är vad jag vill. Men för vårt bars skull som trivs fint...? Vad är egentligen bäst? Det känns också som ett stort lotteri, att byta måste innebära omvälvande förändring för ett litet barn.

Man kan väl ändå anse det vara värt mödan att fråga ngn av personalen i barnets grupp om de sett eller hört något som tyder på oro innan man lyfter luren till soc? Hur kan en person som ej normalt arbetar nära barnet ifråga anse det är rimligt att en 2,5-årings ord är sanningen utan att tillgå flera verktyg som hur barnet i övrigt mår? Upprepar barnet samma ord? Brukar det säga liknande saker om andra än mamma?  Tar man steget att anmäla måste man förstå att relationen med familj och föräldrar i fråga trasas sönder.

Men jag har talat med fler föräldrar som nu oroar sig då deras barn, och kanske speciellt i denna ålder? säger saker som "mamma slår mig" osv fast det inte ligger ett uns sanning i det. Vi har tidigare tagit upp att vårt barn sa "xxx sparkar mig i huvudet" vilket personalen skrattade åt och sa att de säger/hittar på så mkt. DÅ var det en självklar förklaring...

Man borde väl rimligtvis kunna göra en samlad analys innan man hetsar iväg en anmälan? Det är nog för flertalet inget man tar med en axelryckning då det är det värsta någon kan anklaga en för - att orsaka sitt barn skada!

Jag tycker det är oerhört konstigt om man som oskyldig förälder som aldrig haft kontakt eller trott sig behöva ha med soc att INTE bli chockad och helt förtvivlad av en så grov anklagelse.

Och nej, det var ingen annan vuxen som påstås ha sparkat utan "pojkarna" på dagis. Det var vid flytt av avd närmare större barn helt plötsligt hårdare ord som "du får inte vara med" och annat vilket vi frågat om hur det förhöll sig, något de inte alls kände igen trots liknande erfarenhet från andra föräldrar.

Ja jag kan bara inte begripa hur man INTE vill ta hjälp att ta reda på hur barnet i övrigt mår, brukar uttrycka sig/mår av ordinarie pedagoger. Att förtroendet och förhållandet med fsk/förälder är söndertrasat verkar inte betyda något alls. Fsk har väl ändå ett ansvar att ta konsekvenserna och försöka laga förhållandet om nu, vilket är fallet för oss, soc de facto har avskrivit alla anledningar till oro. Eller kör man bara på och anser att tråkigt för er men vi gjorde bara vår plikt?