Baby blues/förlossnings depression eller vad?

Hej. För knappt två veckor sen blev jag och min sambo föräldrar (första barnet) till en fantastisk liten tjej. Graviditeten har varit jättejobbig, jag blev sjukskriven tidigt, förlossningen var väldigt långdragen och de första 4 dagarna sov jag sammanlagt 10 h (jag skojar inte). De första dagarna efter förlossningen var ett rent helvete, jag bara grät och grät. Då jag inte fick igång mjölken fick min tös ingen mat, hon skrek i princip konstant i 4 dagar tills jag gick över till ersättning, då blev hon lugn och gick upp i vikt som hon skulle <3 Min sambo var stöttande trots att även han knappt fick sova. Han lagade maten, fixade här hemma, berättade hur fantastisk jag var, kramade mig när jag behövde det. Min klippa.

Jag och min sambo har varit tillsammans snart 8 år och älskar varandra väldigt mycket. Han är liksom allt för mig.

Jag har alltid varit väldigt orolig för att förlora honom (att vi går ifrån varandra, att han dör i en bilolycka). För några år sedan hade vi en svacka, han gick bakom ryggen på mig och träffade en annan och han var nära på att gå ifrån mig när jag "kom på detta". Vi gick inte ifrån varandra men de kommande månaderna blev ett helvete.. Då den "andra" personen vägrade acceptera detta (att vi valde att jobba på vårt förhållande istället för att gå ifrån varandra). Hon försökte hela tiden i några månader. Vår relation tog rejält med stryk, jag som redan hade svårt att lita på honom innan.. Men jag ville inte lämna honom för jag älskar honom så fruktansvärt mycket, det fanns bara han i mina ögon och så är det fortfarande.

Efter det som hände blev vår relation starkare och bättre, vi insåg hur viktigt det är att visa uppskattning, prata med varandra och krama varandra. Nu.. Snart 4 år efter detta bestämde vi oss för att skaffa barn. Under hela graviditeten var jag lycklig över barnet i magen MEN jag var orolig.. Jag gick hela tiden och tänkte "tänk om han lämnar mig när bebisen kommer?"

Innan vi skaffade barn kunde jag trösta mig med att OM han någonsin lämnade mig kunde jag iallafall flytta härifrån, aldrig behöva se honom igen eller bara försvinna från livet. Det var min tröst (ja, jag vet sjukt), men det fick mig att må bättre. Under min graviditet tänkte jag bara på hur det skulle bli om han lämnade mig.. då skulle jag behöva träffa honom då vi har ett barn ihop.. Skulle jag klara av att se honom med någon annan? Nej, det skulle vara världens mardröm.

Nu när hon är här är jag överlycklig över att hon finns här hos mig, hon är det absolut vackraste jag sett! Men jag går och oroar mig över att min sambo ska lämna mig.. Igår han hade en dålig dag enligt honom.. Han sa att det kändes skit att vi inte kunde göra något (sex), han var deppig och lite sur. Då började genast de här känslorna smyga sig fram och riva tag i mig.. Jag bara grät och grät.. Jag tänkte att jag måste göra allt för att det inte ska bli för jobbigt för honom för då lämnar han oss.

Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med de här känslorna.. Jag har alltid känt såhär men nu med ett litet knyte blev det ännu värre.. Jag är så glad som har henne, men rädslan att förlora sambon håller på att gnaga sönder mig. Jag går på tå för att han inte ska uppleva det här som jobbigt.. det är en stor omväxling att få barn, men vi är båda lyckliga över henne <3 problemet är ju jag.. Är det någon som har upplevt liknande? Är det någon som har "tips" vad man kan göra?