• Frallan11

    Ni med partners som har ADHD. Hjälp!!

    Jag älskar min kille så fruktansvärt mycket. Han har diagnosen adhd och vi har hängt ihop i 1,5 år nu.

    Det är så mycket tjafs och bråk. Minsta lilla grej kan bli dygnslånga konflikter. Allt är givetvis mitt fel enlig honom och han kan säga så otroligt sårande saker.

    Jag förstår inte. Han förstår inte. Allt är bara en jävla cirkus. Planen är att gå i parterapi med start imorgon.

    Ni med erfarenhet: går det att hitta verktyg, så att man kan leva i lugn och ro med varandra?

    Jag vill inget hellre än att det ska funka mellan oss, men just nu står jag helt handfallen. Vet inte hur jag ska bete mlg eller hur jag ska göra. Allt blir bara fel och han saknar totalt insikten om att det är hans diagnos som ställer till de flesta av våra problem.

    Så nu sitter jag här, efter ett nytt utbrott från hans sida och greppar efter halmstrån. Har suttit och tittat rätt ut i mörkret i två timmar. Vet inte ens om han kommer att följa med imorgon på terapin.

    PM:a gärna om ni har tips och råd. Väljer att inte vara anonym, då jag vill ha all hjälp jag bara kan få..

    Tack på förhand.

  • Svar på tråden Ni med partners som har ADHD. Hjälp!!
  • Anonym (Helen)

    Min man har adhd. Och är som din man. Men när han har lugnat sig efter ett utbrott så brukar han förstå att han överreagerat och be om förlåtelse. Trots medicinering så får han utbrott.

    Det är viktigt att din man börjar inse att vad adhd gör med honom och att han sårar dig. Han måste ju jobba på sina problem själv. Men om han förnekar det så går det ju inte.

    Det bästa är att du pratar med din man om problemet när han är lugn och mår bra för tillfället.

    Mitt liv består mycket av att inte göra honom arg och inte säga saker i fel tillfälle som kan få honom ur balans. När han är arg så var hellre tyst. Då går det fortare över. Käfta inte emot. Prata om det när han lugnat sig.

    Men det går nog inte göra så mycket mer åt det. Det kommer en gräns tills man får mer än nog och då lämnar man. Det är svårt att få det att fungera med sådana män.

  • Anonym (oOO)

    Sånt där kan man lära sig. Han måste fårstå att det blir värre om han beter sig som en bebis. 
    Jag har ADHD och reagerade likadant i ungdomen,men trots att man har ADHD så kan man lära sig att behärska sig. Det kan mycket väl handla om ett invant beteende hos honom, att han reagerar sådär, därför fungerar inga mediciner i världen. 
    ADHD handlar om hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter, och ilska kommer ifrån att inte förstå. Det måste han lära sig, att han får hitta på andra saker när han inte förstår istället för att börja skrika och gapa.

  • Frallan11
    Anonym (Helen) skrev 2017-02-22 09:08:51 följande:

    Min man har adhd. Och är som din man. Men när han har lugnat sig efter ett utbrott så brukar han förstå att han överreagerat och be om förlåtelse. Trots medicinering så får han utbrott.

    Det är viktigt att din man börjar inse att vad adhd gör med honom och att han sårar dig. Han måste ju jobba på sina problem själv. Men om han förnekar det så går det ju inte.

    Det bästa är att du pratar med din man om problemet när han är lugn och mår bra för tillfället.

    Mitt liv består mycket av att inte göra honom arg och inte säga saker i fel tillfälle som kan få honom ur balans. När han är arg så var hellre tyst. Då går det fortare över. Käfta inte emot. Prata om det när han lugnat sig.

    Men det går nog inte göra så mycket mer åt det. Det kommer en gräns tills man får mer än nog och då lämnar man. Det är svårt att få det att fungera med sådana män.


    Tack för svar och för att du delar med dig.

    Han är verkligen världens bästa tills han får kritik eller nåt inte går som planerat. Då blir han som förbytt och går in i sin bubbla av ilska och irritation.

    Det spelar ingen roll när jag tar upp saker för diskussion. Om det tex hänt något, att han spårat, så kan jag vänta i flera dygn innan jag tar upp problemet igen och då tar han det som kritik ytterligare en gång och han stänger av och går in i sin bubbla igen. Det är enbart en ond cirkel.

    Alltså. Han förstår ju också att han gör fel men det kan gå flera dagar innan den insikten kommer. Det är det som är jobbigast för mig. Inte utbrotten och impulsiviteten, utan efterspelet. Ingen förståelse, inget förlåt och allt är mitt fel.

    Han har inte insikten om att det är hans diagnos som ställer till det för oss de flesta gångerna. Utan han gör allt i sin makt att lägga över skulden på mig. All hans energi går åt till att påstå att det är jag som gör så att han inte kan kontrollera sig, att det är mitt fel att han kastar saker för jag får honom till det mm. Sjukt frustrerande.

    Jag hoppas verkligen att den där terapeuten kan hjälpa oss och kanske kan få honom att se vad han gör för fel och varför det blir pannkaka av allt.

    Tack igen.
  • Frallan11
    Anonym (oOO) skrev 2017-02-22 09:19:29 följande:

    Sånt där kan man lära sig. Han måste fårstå att det blir värre om han beter sig som en bebis. 

    Jag har ADHD och reagerade likadant i ungdomen,men trots att man har ADHD så kan man lära sig att behärska sig. Det kan mycket väl handla om ett invant beteende hos honom, att han reagerar sådär, därför fungerar inga mediciner i världen. 

    ADHD handlar om hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter, och ilska kommer ifrån att inte förstå. Det måste han lära sig, att han får hitta på andra saker när han inte förstår istället för att börja skrika och gapa.


    Tack för hoppfullt inlägg och tack för att du delar med dig.

    Jag önskar så att han kan lära sig det du beskriver. För mig är det jättesvårt att förstå varför han beter sig och agerar som han gör. Men det är ett invant beteende som han aldrig brutit. Han fnyser bara åt mig när jag säger att han kan lära sig att kontrollera allt det där.
  • Anonym (varför)

    Varför vill man leva med någon som har såna problem?
    Känns som att det är ett bra sätt att komplicera livet för sig själv mer än nödvändigt.

    Jag kan förstå att man älskar personen och yada yada, men samtidigt måste man väl någonstans fatta att man kommer få leva med problem som andra par inte har pga personens diagnos.

    Nu vill jag inte likställa ADHD med empatistörningar men tycker du inte det skulle vara märkligt om du läste en tråd där någon skriver om vilka problem hon har i sitt förhållande pga av att mannen är psykopat... skulle inte du undra varför personen öht är ihop med en psykopat och om hon inte från början borde ha förstått att leva med en psykopat inte kommer vara ett normal liv?

  • Anonym (Helen)
    Frallan11 skrev 2017-02-22 11:01:47 följande:

    Tack för svar och för att du delar med dig.

    Han är verkligen världens bästa tills han får kritik eller nåt inte går som planerat. Då blir han som förbytt och går in i sin bubbla av ilska och irritation.

    Det spelar ingen roll när jag tar upp saker för diskussion. Om det tex hänt något, att han spårat, så kan jag vänta i flera dygn innan jag tar upp problemet igen och då tar han det som kritik ytterligare en gång och han stänger av och går in i sin bubbla igen. Det är enbart en ond cirkel.

    Alltså. Han förstår ju också att han gör fel men det kan gå flera dagar innan den insikten kommer. Det är det som är jobbigast för mig. Inte utbrotten och impulsiviteten, utan efterspelet. Ingen förståelse, inget förlåt och allt är mitt fel.

    Han har inte insikten om att det är hans diagnos som ställer till det för oss de flesta gångerna. Utan han gör allt i sin makt att lägga över skulden på mig. All hans energi går åt till att påstå att det är jag som gör så att han inte kan kontrollera sig, att det är mitt fel att han kastar saker för jag får honom till det mm. Sjukt frustrerande.

    Jag hoppas verkligen att den där terapeuten kan hjälpa oss och kanske kan få honom att se vad han gör för fel och varför det blir pannkaka av allt.

    Tack igen.


    Oj. Det låter mycket jobbigt. Skulle inte klara av flera dagar utan ett förlåt och försoning. För oss kan det ta till nästa dag som längst. Skulle lämnat om jag vore du. Men hoppas att ni får hjälp!
  • Anonym (adhd)

    Jag är inte anhörig, utan har själv adhd. Jag och min man hade det tufft första åren (inne på vårt 11 år tillsammans) pga att det brasast i kommunikationen eller snarare att vi inte hittade vårt sätt att kommunicera. Vi tänker på olika sätt, olika fort osv. Jag har min adhd som gör mig reaktiv, impulsiv, stresskänslig och väldigt känslig över lag medan han är eftertänksam, försiktig och stresstålig.

    Det viktiga för oss har varit att prata och förklara. Att han får säga sitt och jag mitt. Han förstår sig ibland inte på det jag gör, men då frågar han och jag försöker så gott jag kan förklara. Och det är vad jag tror det handlar om. Att man hela tiden måste prata och förklara för varandra eftersom ingen är tankeläsare.

    Låt mig ta ett exempel som min man skulle kalla "bli arg direkt för ingenting" och som ofta hände förr, innan vi kom på en lösning på problemet;

    Jag har kommit hem från en ansträngande och uttröttande dag på jobbet, gjort i ordning två smörgåsar, satt mig i soffan och slagit på en serie jag följer.. Efter 20 minuter kommer min man hem. "Hej!" ropar han och jag svarar "Hej!" Han väsnas en del när han grejar i hallen och min irritation stiger eftersom jag inte riktigt hör vad som sägs i serien - hans väsnande stör min fokusering. När han är klar i hallen går han ut i köket och sätter på vattenkokaren för att göra te. Ljudet från vattenkokaren stör min fokusering. En irritation byggs därmed upp alltmer allteftersom han väsnas i hemmet. När han sedan kommer fram och börjar prata om jobbet så brister det och jag slänger ur mig en arg kommentar.

    För min man eller någon annan så ser det ut som om jag har mycket kort stubin och blir arg för ingenting. Det ser ut som om jag blir arg från ingenstans för att han kommer fram och pratar med mig när jag sitter vid datorn. Men sett från mitt håll så har jag satt mig ned efter en uttömmande dag, försöker slappna av och fastnar sedan i hyperfokusering då jag tittar på serien. Jag hamnar i en bubbla med skört skal. Bubblan börjar krackelera av ljud eftersom ljud tränger in i min skalle på ett sätt som inte går att förklara. Det är väldigt irriterande att det blir så när jag hamnar i hyperfokuseringen - att den så lätt bryts av ljud och jag vet då att om bubblan spricker helt så har jag svårt att plocka upp där jag var igen.

    Vet inte om det var så bra förklarat.. Men hursomhelst så har vi idag löst det på så sätt (jag kommer hem innan honom) att han smsar mig varje dag påväg hem från jobbet och skriver vilken ungefärlig tid han kommer vara hemma. Det ger mig möjlighet att förbereda mig på det och därmed inte starta något projekt eller annat som gör att jag hyperfokuserar eller någonting som kräver mycket av mig. Är jag mitt i något sådant när han smsar så skriver jag det och då väntar vi med att heja och prata tills jag är klart med det.

    Det kan låta uppstyrt och konstigt för andra, någon kanske säger att min man får anpassa hela sitt liv efter mig och min adhd, men för oss funkar detta bra och det är faktiskt så att både jag och min man får anpassa oss till varandra - det får alla människor i en relation göra oavsett om någon har adhd eller ej. Men i vår relation får vi även ta hänsyn till adhdn - oavsett vem som har den.

    Vi har kommit på massa olika strategier för att få vårt liv att funka bättre. Jag är en person som behöver mycket planering och förutsägbarhet för att må bra, så vi planerar mycket och går igenom veckan på söndagar vilket funkar för oss.
    Ett tips är att, om han är inskriven på öppenvården - fråga om de har några adhd kurser för anhöriga och drabbade. Det har vi gått och det var väldigt bra både för mig och min man. Annars finns det kanske bra böcker och förhoppningsvis är parterapeuten bra! Jag tänker att förutom att hitta ett bra sätt att kommunicera så är det också viktigt att du som anhörig lär dig så mycket du kan om hans diagnos, för hur man än vrider och vänder på det så kommer många av hans svårigheter kvarstå även om han med rätt verktyg kan jobba på det.

  • fluu

    Han kan inte hålla på och skylla på sin diagnos. Han verkar bara vara en idiot helt enkelt. Jag själv har ADHD, men har mycket självinsikt och begriper att alla inte kan eller ska anpassa sig efter mig , att JAG måste hitta verktyg för att fungera och att min familj inte på något sätt ska vårda mig.
    Vill din kille ens förändras? För han måste ju begripa att det här är ohållbart. Ställ ett ultimatum och begär att han/ni gör upp en plan och följer den. Du ska inte må dåligt i ditt eget hem och ens partner ska vara en pålitlig famn. Det är alla värda.


    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • fornminne

    Det kan visst funka att leva med någon med adhd MEN då måste han ha självinsikt. Samt jobba med sig själv och inte skylla alla problem på partnern. Då är det dödfött och en sådan partner ska man inte stanna hos.

  • Anonym (ghj)

    Hur mycket har det här beteendet ens med hans adhd att göra? Ditt inlägg ger mig lite varningsflagg för tankesättet att "han har en diagnos och jag är frisk - alltså är min sanning sannare och jag har självklart tolkningsföreträde. Det är han som måste få insikt och förstå det".

    Risken är ju att man börjar se en person som en vandrande diagnos vars samtliga personegenskaper (framför allt de sämre) är ett resultat av att personen är "sjuk / onormal".

    Det här hände mig och mitt ex där han skyllde på att jag hade en diagnos så fort det blev konflikt. Det är självklart inte hållbart.

    Jag vet inte om det ligger något i det jag skriver, men det kändes lite varning här och var i ditt sätt att formlera det. Sätt er ner tillsammans som två vuxna och prata om hur nu vill ha det. Ni har förmodligen fel och brister båda två, men också styrkor! Tänk bort att just hans svagheter finns kategoriserade i DSM, det tillför egentligen ingenting.

Svar på tråden Ni med partners som har ADHD. Hjälp!!