Min pojkvän har hiv, tänk om jag med har det?

Om du bor i Stockholm eller däromkring, har du möjlighet att få snabbtest redan idag, vilket jag skulle förorda till att börja med, för din egen skull. Även om beskedet absolut inte är det man vill ha, är det nånstans ändå bättre att "veta", och det oavsett vilken diagnos man har - tycker jag.

Sen precis som andra redan sagt, leva med Hiv idag, är inte konstigare än Diabetes. Ja, det är en kronisk sjukdom, men dessbättre, i absoluta majoriteten går den att behandla. Sen ev. andra tycker om det eller inte, ja, det är faktiskt deras problem - inte ditt, inte din PV:s. Det viktigare är att ta reda på hur du kan ge dig själv absolut bästa vård och förutsättningar, för att få ett fortsatt så bra liv som möjligt.

Även OM du skulle visa dig smittat, skulla jag i den sitsen ta det lungt med att berätta för familjen, om nu redan nu har "shaky" relation. Då är det viktigare att ni fokuserar på att ni ska gifta er - då är det både viktigare och vettigare, än att börja redovisa ev. diagnoser. Faktiskt har ingen annan "rätten" att få veta det, om du själv inte vill berätta det. Och i ett läge med trassliga relationer, kan det vara ett effektivt sätt att lägga ved på brasan.

Däremot undrar jag, hur vet ni att det är just 6 år sen han blev smittad? 6 år är ändå ganska lång tid, några symptom borde ha börjat uppenbara sig innan... Vad var det som avgjorde att han gick och testade sig just nu?

TS, jag förstår att allting känns upp/ned just nu, men allting KOMMER att ordna sig, oavsett vad beskedet för dig kommer bli. Ska man nu få en kronisk diagnos, är det bättre att få en som är behandlingsbar än någon som du inte kan göra något åt. Och det är det viktiga att tänka på just nu. Sen vad resten av omvärlden tänker, ja... Skulle man ta hänsyn till det i varje skeende i livet skulle livet bli outhärdligt, för det är ALLTID nån som tycker nått om nått. Det måste man skjuta undan, för det är inte det viktiga för dig.

Stora styrke kramar!!

Är det inte bättre att DU går och testar dig än ställer 1000-1 frågor till TS? TS har nog att hantera SIN diagnos i en svår situation som det redan är. Ge honom lite utrymme att andas och få landa i det här... Att få en kronisk diagnos, oavsett vilken, är livsomvändande, och alla reagerar olika. Den enda gemensamma nämnaren är att alla behöver STÖD i den situationen, men det ser också väldigt olika ut beroende på vem man är, bakgrund och förutsättningar.

TS, jag är ledsen å dina vägnar, MEN, det finns också ljuspunkter - det GÅR att leva ett bra liv med diagnosen, och sannolikt ännu bättre i framtiden desto finare medicinerna blir.

Nu kan jag inte referera just till hiv, men att leva med kronisk diagnos kan jag relatera till, och det går i olika faser att lära sig leva med det, och det råd jag kan ge utifrån mina erfarenheter, är att låta allting ta den tid det behöver för att kännas bra och tryggt. INTE stressa igenom allting och allting är bra imorgon bitti, för bra, såsom det var förut, kan det fn inte bli. Däremot kan det bli riktigt bra ur många andra aspekter, och det finns idag bra behandlingar att tillgå. Men det är inte bara fårga om en fysisk aspekt, utan även psykisk, och ur det perspektivet är det ändå bra att ni är två - att ni kan gå igenom det här tillsammans.

Att få en kronisk diagnos är när chocken har lagt sig en form av sorg, och den MÅSTE få ta den tid som det tar. Annars riskerar man att fastna i den. Och livet är för kort för att leva I sin diagnos. Man ska leva MED den, men inte FÖR den. Även om jag förstår att det syns mörkt, det finns många möjligheter också!.

Men skärp dig. Om TS regarer onyansierat i nått skede, är det en fullt naturlig reaktion på att fått ett högst obehagligt besked. Vad din ursäkt för att ställa både indiskreta och taktlösa frågor, det kan man ju undra.... Låt TS vara ifred nu och landa i sin situation. Han har det svårt nog som det är ändå!.