Min man tar varken ansvar eller kritik
Hej, det här kanske är på fel tråd men är ny så ber om ursäkt om så är fallet.
Men för att göra en lång historia relativt kort.
Min man har problem med ansvar utanför hemmet och till viss del i hemmet. Han har ett jobb där det finns arbete 4 månader om året och resten av året söker han inte jobb, jag är mammaledig med våran lille bäbis också. Han säger att han vill ta körkortet före han söker jobb för dom flesta jobb kräver de men han har "hållit på" med teorin i ett år nu. Han pluggar ibland två dagar i rad och någon gång 3 kanske men sen faller de och han skiter i de i veckor eller månader så hela den här teorin om att söka jobb försvinner som.
Han tar inte ansvar när de kommer till andra saker heller, allt från att ta barnen till BVC eller ens veta när dom har en tid bokat ligger helt på mig, att storhandla, laga näringsrik mat till barnen, ta ut sånt som möglar från kylen, renbädda sängen, kolla att dottern har extrakläder på förskolan, boka tider eller avboka tider vi har planerat, ansöka om bidrag (bostads eller föräldrapenning eller vad som helst egentligen) gör han alltid veckor eller månader efter de skulle vara gjort så vi har lånat pengar av familjen för att klara oss.
Han har även adhd och snöar in sig på allt som han tycker är roligt och de kan skifta från dagar till veckor vad de är, en period kan de va fiske, sen camping, sen dataspel, sen kläder, sen tillbaka till fiske, sen snickeri osv. Han kan spendera timmar av och till med titta på videos om hur man gör saker i dessa ämnen och vissa saker har han aldrig ens gjort själv. Detta hade dock varit okej om han hade balanserat ansvaret med sin hobby men allt ansvar flyger ut ur fönstret för han snöar in sig på sånt som är roligt.
Och jag är en sån som kan kritisera och säga när något är "fel" lite väl ibland. Men även om jag drar tillbaka på de och medvetet försöker låta honom märka själv eller lära sig av sig själv så händer ingenting för han är totalt omedveten. Han blir förbannat om man nämner något och skyller på allt utom sig själv (skyller på att saker varit jobbigt, att de inte finns tid, att jag varit gravid och de va jobbigt, att man måste få tänka på sånt som är kul ibland, att han måste ta saker i sin takt, att vi varit sjuka ja you name it) hade jag resonerat likadant hade inte vi varit vräka från lägenheten, inte haft ordentlig mat, inte tagit barnen till BVC eller läkaren om de behövs osv osv.
Jag har provat ta en paus från honom och vi har haft barnen halva tiden var och även då om jag bokat in ett läkarbesök på hans dag som han var okej med, en timme innan han ska vara där ringer han och ber folk om hjälp för barnpassning av andra barnet och går inte de avbokar han tiden i väntan på hjälp en annan gång (och den gången behövde dottern penicillin för hon var så pass sjuk)
Allt detta gör mig stressad, deppad och känner mig förlorad på nått sätt. Hur ska jag nå fram?
Han har adhd och bör kanske skriva de men det borde väl inte påverka såhär mycket?
Sen så sitter han hela dagarna och pratar om saker han vill göra (bygga saker, fara till ställen, fiske osv) som kan vara helt orealistiska i nuläget som att bygga en timmerstuga när han i princip bara har byggt i träslöjden när han var barn för 14 år sen.
Vet inte vad jag ska ta mig till för att han ska vakna upp och inse att han måste göra sånt som är viktigt lika mycket som sånt som är roligt :(
Någon som har tips eller har en liknande situation?
Ps, han städar hemma med jämna mellanrum men det är samma sysslor som disk, tvätt och de är bra med de krävs mer för att ett hem ska bli rent och säkert för en krypande bäbis.
