Jag undrar om någon gått igenom en skilsmässa där partnern haft eller misstänkts haft Boarderline? Hur gick det? Har ni tips?
Är själv i den sitsen och otroligt jobbigt med separationsångesten som jag märker, samt humöret som verkligen är uppe i det blå ena sekunden med förnekelse och nere på botten den andra sekunden med förtvivlan.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-03-07 10:40
Borderline ska det stå.
Du kan ju inte ens stava till "borderline". Alla har svårt för separationer, det är inget onormalt.
Jag har varit med om detta. Mitt ex fick diagnosen några dagar innan hon lämnade mig, men jag hade misstanken ett par år innan.
Jag hanterade det genom att bryta helt. Det vara barn hämtning/lämning av gemensamma barn, ingen kontakt i övrigt. Det var jätteskönt. Vilsamt att slippa vara "problemet" i någon annans liv en liten stund efter många års "stridsberedskap".
Nu var vår separation ganska otypisk för ett borderline-förhållande. Jag hängde ganska mycket på ett forum som heter bpdfamily.com och läste om andra som separerade från sina borderline-partners. De flesta där återförenades flera gånger med sina partners och kände att livet var svårt, tråkigt eller meningslöst utan partnerns oförutsägbara känslosvängningar. I de fall borderline-partnern bara stack och bröt kontakten så upplevdes det av den "friska" partnern ofta som mobbing och "abuse" trots att det var det bästa som kunde hänt egentligen.
Normalt sett verkar separationen från en borderline-partner handla ganska mycket om att upptäcka sina egen del i problemet. Varför har man stannat i flera år hos en person som betett sig illa mot oss? Är vi kapabla att skaffa oss en "riktig" relation? Är vi känslomässigt omogna?
Jag vet att jag sticker ut hakan, men en person med borderline har ingen stor kapacitet att älska. Det är egentligen en extremt ytlig relation vi har med dom.
Du kanske känner igen det här:
En bra dag är du en underbar person och ni har en ljus framtid tillsammans. En dålig dag är du djävulen själv och du har avsiktligt förstört hennes liv. Ingen av de där två extremerna är baserade på något hos *dig*. Det är bara speglingar av hur borderline-personen känner sig i olika situationer. Du kan tro att du har haft ett förhållande med din partner, men hen har egentligen bara haft ett förhållande med sig själv och sina känslor.
Mig har det passat som hand i handske eftersom jag tycker att det är jobbigt och svårt att bygga relationer. Jag behövde aldrig blotta mina känslor eller visa mina svagheter eftersom hon hade så fullt upp med sig själv. Jag satt mest på i mitt hörn och pysslade med mitt och hoppades på att hon skulle lämna mig ifred just den dagen.
Det var tufft att inse att jag till stor del levt i en fantasi-relation med henne också. Att träffa en ny kvinna har varit svårt och jobbigt, men det har varit värt det.
Läskiga människor som också vänder det till andras fel, mycket svårt att få dom att själva förstå att dom behöver söka hjälp. Har själv hemska erfarenheter efter att ha levt med en sådan människa, bra skrivet sten sax påse.
Jag har varit med om detta.
Läs; när borderline-partnern bara stack och bröt kontakten så upplevdes det av den "friska" partnern ofta som mobbing och "abuse" trots att det var det bästa som kunde hänt egentligen.
Normalt sett verkar separationen från en borderline-partner handla ganska mycket om att upptäcka sina egen del i problemet. Varför har man stannat i flera år hos en person som betett sig illa mot oss? Är vi kapabla att skaffa oss en "riktig" relation? Är vi känslomässigt omogna?
Jag vet att jag sticker ut hakan, men en person med borderline har ingen stor kapacitet att älska. Det är egentligen en extremt ytlig relation vi har med dom.
Du kanske känner igen det här:
En bra dag är du en underbar person och ni har en ljus framtid tillsammans. En dålig dag är du djävulen själv och du har avsiktligt förstört hennes liv. Ingen av de där två extremerna är baserade på något hos *dig*. Det är bara speglingar av hur borderline-personen känner sig i olika situationer. Du kan tro att du har haft ett förhållande med din partner, men hen har egentligen bara haft ett förhållande med sig själv och sina känslor.
Det var tufft att inse att jag till stor del levt i en fantasi-relation med henne också. Att träffa en ny kvinna har varit svårt och jobbigt, men det har varit värt det.
Jag har varit med om detta. Mitt ex fick diagnosen några dagar innan hon lämnade mig, men jag hade misstanken ett par år innan.
Jag hanterade det genom att bryta helt. Det vara barn hämtning/lämning av gemensamma barn, ingen kontakt i övrigt. Det var jätteskönt. Vilsamt att slippa vara "problemet" i någon annans liv en liten stund efter många års "stridsberedskap".
Nu var vår separation ganska otypisk för ett borderline-förhållande. Jag hängde ganska mycket på ett forum som heter bpdfamily.com och läste om andra som separerade från sina borderline-partners. De flesta där återförenades flera gånger med sina partners och kände att livet var svårt, tråkigt eller meningslöst utan partnerns oförutsägbara känslosvängningar. I de fall borderline-partnern bara stack och bröt kontakten så upplevdes det av den "friska" partnern ofta som mobbing och "abuse" trots att det var det bästa som kunde hänt egentligen.
Normalt sett verkar separationen från en borderline-partner handla ganska mycket om att upptäcka sina egen del i problemet. Varför har man stannat i flera år hos en person som betett sig illa mot oss? Är vi kapabla att skaffa oss en "riktig" relation? Är vi känslomässigt omogna?
Jag vet att jag sticker ut hakan, men en person med borderline har ingen stor kapacitet att älska. Det är egentligen en extremt ytlig relation vi har med dom.
Du kanske känner igen det här:
En bra dag är du en underbar person och ni har en ljus framtid tillsammans. En dålig dag är du djävulen själv och du har avsiktligt förstört hennes liv. Ingen av de där två extremerna är baserade på något hos *dig*. Det är bara speglingar av hur borderline-personen känner sig i olika situationer. Du kan tro att du har haft ett förhållande med din partner, men hen har egentligen bara haft ett förhållande med sig själv och sina känslor.
Mig har det passat som hand i handske eftersom jag tycker att det är jobbigt och svårt att bygga relationer. Jag behövde aldrig blotta mina känslor eller visa mina svagheter eftersom hon hade så fullt upp med sig själv. Jag satt mest på i mitt hörn och pysslade med mitt och hoppades på att hon skulle lämna mig ifred just den dagen.
Det var tufft att inse att jag till stor del levt i en fantasi-relation med henne också. Att träffa en ny kvinna har varit svårt och jobbigt, men det har varit värt det.
Jag går precis igenom en separation från en person jag misstänker har borderline, och det är ett helvete....
Hen får sådan fruktansvärd separationsångest och hotar med självmord. Med tanke på hur ofta jag fått höra hur värdelös jag är och hur fel det är på mig, så tror jag inte att paniken på separation har med mig att göra, det borde snarare vara skönt att bli av med mig.
Efter +10 år i relationen är jag helt urlakad på energi, och det tar nog lång tid att återhämta sig sedan - om jag ens lyckas bryta 
Jag är i nästan exakt samma sits och känner igen mig så mycket i det ni skriver.. Har levt med denna person i 13 år och känner att det räcker nu.. Är dock väldigt orolig för skilsmässan pga två gemensamma barn som ännu är ganska små.
När vi haft uppe separation har även hon nämnt självmord och jag vet inte hur man ska hantera det..
Uppdatera gärna för jag tar så mer än gärna så mycket råd jag kan.
Jag är i nästan exakt samma sits och känner igen mig så mycket i det ni skriver.. Har levt med denna person i 13 år och känner att det räcker nu.. Är dock väldigt orolig för skilsmässan pga två gemensamma barn som ännu är ganska små.
När vi haft uppe separation har även hon nämnt självmord och jag vet inte hur man ska hantera det..
Uppdatera gärna för jag tar så mer än gärna så mycket råd jag kan.
Du kan ju inte ens stava till "borderline". Alla har svårt för separationer, det är inget onormalt.