När berätta för syskon?

Ingen??

Hur gammal är dottern? Självklart kan man berätta när man vill:)

Om du är okej med att hela världen vet så berätta det för syskonet. Iaf om syskonet är så gammal så hen kan prata.

Hur gammalt är barnet...? Både ettan och tvåan var tre år gamla när vi väntade småsyskon och då har vi berättat runt vecka 25-30 ungefär. Det är först då det har känts som att det är inom en någorlunda överskådlig tid för dem. Vi har kunnat prata i termer av "snart fyller du år, sen är det julafton, sen fyller pappa år och sen kommer bebisen att komma". Att prata om något som ligger 7-8 månader framåt i tiden har vi tyckt varit för abstrakt och konstigt för dem. I början sa jag istället att jag är sjuk och måste vila.

Jag säger som ovanstående - du måste vara beredd på att alla får veta det. Inte heller större barn klarar enkelt av att hålla på en så stor hemlighet!

Vänta ett tag till. Vi berättade för blivande syskonen ganska tidigt och fick tyvärr ett sent missfall. De mindre hanterade det ok men den äldre är fortfarande ledsen över sitt syskon och tror att hans beteende kan ha med saken att göra. Han har adhd.

Hon fyller 6 år om ngr månader.

Jo jag förstår att hon kommer berätta för allt och alla om vi berättar för henne redan nu... usch vet inte hur vi ska göra då jag mår som jag gör.

Vi har också sagt att jag är sjuk så därför vilar jag mkt och inte orkar ngt, men känns inte helt ok heller.

Hon längtar så efter en lillebror eller lillasyster så att hon ska hålla tyst om det ngr veckor kan jag/vi inte begära..

Vet inte alls hur vi ska göra, gör så ont i mammahjärtat och se henne ledsen varje gång jag inte orkar..

Nej vad jobbigt! ???? är ledsen för er skull!!

Hur gammal är er äldsta? Så dumt att han tror det beror på honom, det är ju inget han kan göra åt. Stackarn!!

En sexåring hade jag absolut kunnat berätta för! Men berätta också att det är väldigt tidigt och att ibland blir det inte någon bebis, men att ni hoppas på det.

Tack

Han är snart 11 år. De minsta är 3 och 4. Har försökt förklara för honom att det absolut inte är hans fel och att bebisen dog för att det mest troligt var nått fel. Men han fortsätter anklaga sig för att han inte lyssnat eller hittat på dumheter. Överväger att låta honom få prata med någon nu.

Men gällande dig, vänta åtminstone till efter v 12 ändå. Säg nu som det är, du mår inte bra och vila hjälper. Låt henne leka doktor på dig. Gjorde så med fyraåringen när jag hade riktigt jobbiga graviddagar.

Lite så är jag inne på också, att säga att det ibland inte blir ngn bebis och det är väldigt tidigt.. samt att det är en hemlighet mellan mig, henne och pappa än så länge?

Tror du hon kanske skulle förstå lite bättre varför jag inte har ork?

Känner mig så splittrad. ????

Vi var tvungna att berätta för dottern som då var 8 år, väldigt tidigt. Tror jag var runt v 10. Jag mådde illa och kräktes konstant och fick åka in o ut på sjukhus för dropp så hon trodde jag var döende. Innan den graviditeten fick jag ngr tidiga mf som vi ej hade nämnt.

Vi var väldigt noga med att säga att det är osäkert i början för det är så mkt som ska bli rätt, och att ibland stöter kroppen ut "cellerna" av bebisen som det är i början. Hon sa till alla jag ska bli storasyster OM alla celler vill stanna kvar i mamma ha ha

Det svåra var just tidsuppfattningen för henne. Det var ju en evighet kvar tills det blev höst osv

Om du kan så hade jag väntat lite till.

Hemligheter kommer inte funka, dvs hon kommer skrika ut det till alla som både vill och inte vill höra. Tog bedömt två sek för dottern att berätta för hela klassen dagen efter vi sagt det

Jag skulle berätta. Jag mådde också jättedåligt och vi sa till barnen att jag var dålig och därför låg till sängs. Efter några veckor kände jag att det inte kändes bra och vi bestämmer oss för att berätta. Då brister det för äldsta dottern (nästan 6 år), hon har varit utom sig av oro under denna tid men inte sagt något. Vi sa som det var, att man inte vet så tidigt om det blir en bebis, men att vi hoppades det. Det köpte dom. Vi sa också att det var bra om de inte berättade (men att det inte var hela världen om de råkade), det gick också bra. Efter vecka 12 sa vi att de fick prata om det och då berättade de stolt för andra.

Berätta så hon slipper oroa sig.

Berättade för vår treåring i vecka 14-15 efter ett UL. Mådde väldigt dåligt och jag kunde knappt göra något med henne alls, så det var jobbigt att inte kunna förklara mer än att jag inte mådde så bra. Ville inte ljuga om sjukdom eller så. Vi hade kanske berättat tidigare om hon varit äldre och förstått mer men runt vecka 12 känns lagom att hålla ut till i alla fall. Funderade på att vänta till RUL men fick mage tidigt så dels syntes det, innan hon visste sa hon att det såg ut som att jag hade en bebis i magen. Och dels kände jag att om något går snett så kan hon få vara med i det också, eftersom jag var så pass långt gången att vi hade ansett att vi förlorat ett barn efter det och det berör ju henne med. Tycker att man curlar när man vill hålla allt ont, smärtsamt eller jobbigt ifrån sina barn.

Hon är ju liten men det har ändå inte varit några problem att vänta länge på bebisen. Hellre att hon är med på "resan" och delaktig, nu är det mer att det finns en bebis i magen som är hennes syskon och inte att vi får en bebis snart... det finns för- och nackdelar med alla alternativ så känn av vad ni egentligen tycker och gå på magkänsla!

Barn är ibland klyftigare än vad man själv tror. Min unge (då ca 23 månader) berättade för mig när jag var i vecka 12 att det fanns en bebis i min mage. Jag blev helt ställd!

Visst hade vi vuxna pratat om att jag var gravid när hon var i närheten, men inte trodde vi att hon förstod.

För henne var det inge stor grej då, så hon skvallrade inte. Ett större barn hade kanske berättat.

Tack för alla svar! Skönt att höra andras tankar.

Vi gjorde valet att berätta för henne redan nu. Vi sa att det är en hemlighet mellan oss 3 eftersom det inte är säkert än om det blir en bebis och så fort det är säkert (vecka 12-13) så kan vi berätta för alla. ???? råkar hon säga det till ngn så då är det bara så!

Jag känner mig väldigt lättad över att vi berätta och det kändes helt enkelt som det rätta för oss.

Så tack än en gång för alla svar!!!

Skönt att känna att ni tagit ett beslut som känns rätt för er! Det är det enda som är relevant egentligen.