Förtvivlad över STÄNDIGA bråk m 5-åring, hjälp!

Tack för ditt svar. Japp, det har jag testat. Och då är han naken/i pyjamas när vi ska gå. Och ursinnig på mig.

Han skulle inte gå med på att gå ut naken. Och han är så stor nu att det går inte att "ta honom under armen och gå" som det gick tidigare; jag är rätt liten och smal, han väger hälften så mkt som jag. Så det går rent fysiskt inte att genomföra på ett säkert sätt.

Ett par gånger har jag fått lämna honom hemma medan jag lämnat storebror på skolan -- det tar mindre än 5 minuter då vi bor så nära. Och sen har jag återvänt hem och hämtat honom. Men det är inte alltid jag är så flexibel m jobbet.

Tak för svar om psykologhjälp. Jag har sökt det men det fick han inte eftersom hans pappa vägrade tillåta det och båda vårdnadshavare måste godkänna det.

Tack. Nej det är inte en vidare framkomlig väg tyvärr. 

Det som förbryllar mig är att han liksom inte "lär sig". Jag tycker det är så konstigt. Istället för att klä på sig på några minuter -- vilket han kan -- och sen ha tid att leka lite, så väljer han bråk. Dag efter dag, år efter år. 

Hej, det är en bra fråga. Han har mer egentid med mig än storebror, då hans dagis ligger längre bort. Det tar runt 20 min att gå dit, så vi har två hyfsade promenader om dagen på tu man hand då vi brukar ha det mysigt, prata om allt möjligt. Men om jag frågar om varför han tror det blir så mkt bråk säger han "jag vet inte".

Annan egentid, absolut en tanke men... när det händer är han oftast missnöjd. Han älskar att vara med storebror och saknar honom direkt.

Det hjälper ändå. Tack. Men att trotsen liksom inte går över? Kanske är det bara hans storebror som råkade vara "lätt"? För såhär har det varit konstant sen han började kunna prata och gå. Inga "trotsfaser" utan stadigt ihållande.

Njaej det tror jag inte. Och inte heller har någon av de professionella vuxna som mött honom i olika sammanhang någonsin haft minsta misstanke.Tack. Jag har väntat och sökt i över ett år men får tyvärr ingen. Hos min sons psykolog ingick föräldrasamtal, det var bra men fick som sagt avbrytas pga pappans vägran.

Ska tillägga att jag överväger att söka en privat terapeut eftersom jag fått vänta så länge på en offentlig men det är ju en kostnadsfråga.

Han träffar sin pappa ibland, begränsad omfattning. Hur han är där vet jag inte då jag tyvärr inte får någon återkoppling. Han är "värre" efteråt när han kommer hem.

Ja, det håller jag med om. Vi har just en rättsprocess bakom oss, det blir säkert flera. Kanske kan jag få igenom terapin till sist. Men tills dess känner jag att jag behöver strategier...

Tack för era svar.

Påklädningsbråket handlar inte om vad han ska ha på sig, det bryr han sig inte så mkt om. Det handlar om ATT han ska klä på sig.

Jag tror absolut att jag kunde tjäna på att vara "coolare". Jag ska jobba på det. 

En aktuell situation:

Normalt sett ska barnen plocka undan sina leksaker varje kväll innan gonattsagan. Det funkar sådär. Men ändå hyfsat. Igår tyckte jag att de hade så kul med leken så jag ville inte avbryta dem. Därför gjorde jag en deal: de måste inte plocka ikväll, utan vi kör ett städrace imorgon -- idag -- istället. Vi pratade noga om att de efter frukost skulle städa rummet. Jag betonade att det var viktigt att man håller sig till överenskommelsen.

Idag efter frukost: jag säger ok, nu är det dags. Jag ger er en timme (normalt brukar det ta betydligt kortare för dem, så det är rikligt med tid). Jag påminner var 15e minut och säger hur mkt tid som är kvar. Efter 1 timme är det inte städat. Jag ger dem en bonus på ytterligare en kvart. De städar inte. Jag tar då undan alla leksaker de inte städat upp. Lillebror får ett utbrott, skriker av lungornas fulla kraft att jag ljuger, att de inte fick tillräckligt med tid. Han tar sopborsten och börjar banka med den på golvet. Jag tar den och ställer undan och sätter mig och äter lunch med storebror. Lillebror växlar mellan att gråta i min säng och att komma in och skrika svärord till oss i köket. Han ser att jag gråter. Han går då och spottar på golvet. Då blir jag arg och ryter till, ger honom en trasa så han får städa upp. Det gör han under protest. Nu sitter bröderna och pratar (fantasilek) och verkar glada. Och jag är helt slut. Underbart väder ute, vi hade kunnat ha en trevlig helg. 

Tack för era svar. Idag provade jag med att inte tjata. Jag förberedde honom på det innan, och påminde inte om påklädning men om tiden tills vi måste gå. Han klädde inte på sig förrän storebror och jag stod i hallen med ytterkläder. Det var iofs skönt att slippa tjata men känns inte hållbart heller att vi ska stå påklädda och vänta på honom.

Nästa grej jag tänker testa är att klä på honom. Vilket är det han vill, enligt vad han säger. Som sagt, förr när jag testat det har han hittat på andra sätt att förhala och tjafsa. Men kanske går det denna gång.

Ska tillägga att storebror distraherar honom som tusan, vilket är en ytterligare komplikation. De älskar att leka med varandra. Och storebror klär på sig på en minut och är sedan leksugen och då är det ju nästan omöjligt att motstå, för båda. Lillebror klarar inte att fokusera på påklädning, storebror klarar inte att lämna honom i fred. Ofta får jag bråk med båda när jag försöker få lillebror att klä på sig och storebror att sluta "störa".

Extra trist att det blir ett problem av något som ju egentligen är toppen, dvs att det bästa de vet är att vara tillsammans.