Är det fel att låta barn springa inomhus ?

Är det fel att låta barn springa inomhus ?

Jag blev förvånad igår när en bekant till mig kritiserade att jag låter mina barn springa inne i lägenheten. Jag har aldrig stött på någon som tycker det är fel förut. Den här vännen är uppvuxen i lägenhet. Jag, min man och i princip alla mina nära vänner är uppvuxna i villa. Nu bor vi alla i lägenhet dock. Min granne ovanför har barn som springer och jag har aldrig stört mig på det. Grannen under har aldrig klagat på oss.

Vännen som kritiserade mig var så säker på sin sak, att det är fel och ouppfostrat att låta barnen springa inomhus. Jag undrar om hon har rätt. Vad tycker ni ? Och är ni uppvuxna i villa eller lägenhet ?

Den här tråden måste bumpas!

Detta är ett helsikes problem. För vad jag har noterat så är det direkt barnen som tar efter hur sina föräldrar beter sig, hur mycket de låter, hur mycket hänsyn de tar osv. Har föräldrarna NOLL hänsyn (står högt och pratar på balkongen, tidigt på morgon, slår igen sin lägenhetsdörr så skruvarna flyger osv - ja då ser ju barnen detta. Så de tar efter, såklart (Lite "1 A" över detta, men ja man kan aldrig ta upp det för många gånger). Sen när samma föräldrar (i vårt fall är mannen den "dominante" och hans fru/tjej verkar inte ha så mkt att säga till om) låter barnen häl-springa fram och tillbaka, fram och tillbaka (x 1000) utan att ens säga till barnen - ja då tror ju även de att allt är okej. För många verkar det som att man ska vara rebellisk genom att inte säga till sina egna barn, något som är ett märkligt beteende - lite i stil med att gå ut med hunden utan koppel i stan. "Mitt liv, jag bestämmer. Mitt barn, jag bestämmer". Men bestämmer gör de ju, problemen uppkommer när det inte finns "förståndskapital" att dela vidare till sina barn. Då blir det lite...ja, ursäkta mitt ordval lite "trashigt" över det hela. Sen fattar ju jag och många andra att man inte alltid kan säga till sina barn, men när saker och ting blir så pass störande för alla andra i uppgången - då har det gått för långt. Punkt. Det här har med intelligens att göra, jag vill hävda det. Jag kan inte se något annat i det hela som skulle kunna vara en ursäktande faktor. Visst, någon förälder är jättesjuk och orkar inte ha hand om barnen (ska föräldern ha barnen då?), eller att...nej, jag kommer verkligen inte på några vettiga anledningar att detta skulle vara okej. Men så är jag själv väluppfostrad och stolt över det. Tänker lite på dessa kids på ungdomsgårdarna (förr i alla fall), som skulle vara värre och värst för att vara bäst på att vara värst, så att säga. Känns lite så här med...tja, vi klarar inte helt av (eller bryr oss heller för vi är några slags rebeller) att uppfostra våra barn att ta hänsyn och bry sig om andra (värderingar), så vi låter de löpa linan fullt ut. Kan någon hjälpa mig med den matematiken?