ross1 skrev 2017-03-15 15:28:59 följande:
Det är jag fullständigt med på! Att barn behöver gränser och fostran och att de inte ska komma undan med vilket beteende som helst. Det gäller ju alla barn på nåt sätt. Jag säger ifrån till barnens kompisar, kusiner etc om jag tycker att det är lämpligt och behövs.
Men då måste man också ta med i beräkningen hur gamla barnen är och vad som är rimligt att förvänta sig. Det kan också vara lite svårt när man inte har egna barn i den åldern.
Jag tyckte rätt ofta saker om hur andras barn betedde sig som sen känns mycket mer rimligt när mina barn är kom i den åldern/utvecklingsfasen.
Det är däremot inte så rimligt att förvänta sig att barn ska tugga i sig att tvingas leva med någon som ogillar dem bara för att de finns, bara för att de är barn till en annan förälder, bara för att de är i vägen för någons dröm om kärnfamilj eller blir representanter för någons svartsjuka, avundsjuka, dåliga självkänsla.
Vuxna däremot får tugga i sig allt det där, för de har ett val, på ett helt annat sätt än barn någonsin har.
Det har du helt rätt i! Jag låter säkert hemsk då jag säger att jag hatar pojkens beteende. Finns de som direkt drar slutsatsen att jag hatar pojken för att han är just ett bonusbarn. Men som sagt, han har sina fina stunder och då tycker jag verkligen om honom. Men han har också sina perioder då jag helst hade velat att han inte kom hit på ett tag.
Hans yngre bror däremot är jättehärlig och honom saknar jag varje dag han inte är här. Och han är också bonusbarn.
Så att de är just bonusbarn är för mig inget problem. Problemet är uppförandet hos den äldre.
Har eget barn nu som är i samma ålder som yngre bonus var när jag träffade deras pappa. Han var då i värst trotsåldern och jag har konstaterat att jag måste ha varit förbannat kär som valde att flytta in. Blir mycket lättare irriterad på min egen unge idag när han trotsar, fast hans trots är mycket lättare än vad bonusbarnets trotsperiod var. ;)
