Hjälp! Ni som av olika anledningar inte kommer överens med/ tycker om era bonusar- vad gör ni för att uthärda tiden ni har dom? Vi har bonus varannan vecka, och den veckan har jag ångest, är stressad och känner mig lättretlig. Vet inte hur jag ska göra för att komma ur detta? Orättvist och fel emot hela familjen, men jag vantrivs verkligen med livet när bonus är här.. hjälp mig snälla!
Precis.
Ts har ni gemensamma barn? Om inre kan dj väl passa på att gå på bio/teater/träna/träffa kompisar på bonusveckan. Bli särbos?
Ursäkta, spontan tanke - varför flyttade ni ihop före ni visste om det kändes ok för alla?
Tråkig känsla, hur gammal e bonusen? Försök se familjen utifrån ert gemensamma barns framtid-hur när relation dom kan få då er lilla växer o hur viktig bonus kommer att bli en dag för den lilla. Om ni stöder deras relation kommer du få tillbaks tiofalt då den lilla växer upp o du ser med egna ögon hur bonus älskar henne/honom. Vi hade 3+2barn då vi träffades, fått en gemensam som det skiljer 8år mellan yngsta med. Idag är vår lilla redan 13 o övriga vuxna, men kan lova det värmt att under åren se hur otroligt mycket dom stora avgudar denna lilla. Hur dom skött, krupit på golvet, stått över egna grejer för hennes skull. Hur min son då han var 12 i södern tog sådant ansvar över lillasyster på 4 så hon inte skulle tappas bort el hamna i vattnet utan uppsikt...han glömde att simma själv. Idag får hon varje vecka följa med dom unga vuxna (nån av dem) o spela tennis, han på 21år spelar fotboll med henne i timtal, hon får sleep-over kvällar o alltid ställer nån upp om man behöver sköt- eller skjutshjälp.
Du KAN styra känslorna. Du går runt och är trist och sur varannan vecka. Det är ditt ansvar att ta tag i det. Terapi, mindfullness, böcker om att välja glädje. Börja med att läsa på och testa mindfullness. Mycket kring att lära sig styra irritationsimpulser och välja förhållningssätt.
Det låter normalt att en 7-åring tycker att en snart 2-åring är i vägen. Det hade han tyckt om de varit helsyskon och haft den åldersskillnaden också. Ibland är det förstås så att äldre syskon är väldigt intresserade av och vänligt inställda till småsyskon men det är minst lika vanligt (vanligare) att de inte är det. Det hade du vetat om du haft fler barn och då hade du ju också sluppit ta det personligt och hamnat i försvar angående ditt eget barn.
Rättvisetänkandet som utfaller till egen fördel är också normalt för åldern.
Jag har också bonusbarn varannan vecka. Flyttade tidigt ihop med min sambo, allt kändes bra. Tills det gått 3 år.. nu har jag haft ångest i snart 2 år varje gång bonusbarnen kommer.
Ingen skillnad hur länge man väntar med att flytta ihop, det kan skära sig många år senare!
Folk verkar tro att så fort man har problem med bonusbarnen har man flyttat ihop för tidigt. Stämmer inte i vårt fall. Här är det bara ena barnet(s beteende!!) jag har problem med, det andra tycker jag mycket om.
Med tanke på att du "känner dig helt förstörd" så finns det inget annat val än leva som särbo varannan vecka!
På så sätt slipper du "bonusen" och bonusen slipper lilla ungen!
Dem kan träffas nån gång ibland. Men bonus verkar inte uppskatta 2 åringen alls och vill nog gärna vänta några år.
Fortsätt att må dåligt och förstöra HELA familjen istället då!
Jag hade såklart kunna skriva en hel roman över hur du förstör ditt styvbarns uppväxt genom att innerst inne ogilla det, men det har jag gjort alldeles för många gånger på familjeliv redan och märkt av att styvmorsorna här inne bryr sig inte om någon annan än sig själva. Minst av allt - sina styvbarn. De hamnar oftast i lägre rang än en död fisk från hamnen.
Så, jag hoppar till att fokusera på detta ur ditt perspektiv. Därför att jag märker att bland stuvmorsorna på familjeliv så är det det enda perspektivet ni ändå kan se genom - ert egna.
- flytta.
För din skull.
Vill du leva varannan vecka med de känslor du gör? Nog med att du förstör familjens livsförhåll men framförallt ditt eget.
Vill du ha de känslor varannan vecka? Må så dåligt? Flytta. Ditt barn blir varann vecka barn men om du vill må bra så har du inget annat alternativ.
Ganska tragiskt tycker jag personligen att välja leva halva sitt liv med de ångest tankar du har varannan vecka. Inget för mig!
Vad är det du ogillar med pojken då? Om det är att han alls finns så är det ju inte något som är möjligt att lösa. Om det är något annat så får du väl berätta vad det handlar om om det ska gå att råda dig över huvud taget. Du skriver att han mest vill sitta vid dator, padda och telefon och att han är ointresserad av syskonet - hur skulle du vilja att det var istället?
De flesta lösningar har tagits upp och om du tänker själv, vad finns det för andra läsningar än att du ska flytta? Det enda andra alternativet är att du får gå till någon typ av coach/psykolog som kanske kan hjälpa dig ändra din inställning?
Är din fantastiska idé att pojken ska behöva flytta så kommer jag vika mig av skratt.
Va, får småsyskonet presenter när bonus fyller år?? Eller missförstod jag?
Köp de spel han vill ta och begränsa inte hans speltid, så slipper du honom den mesta tiden.
Många killar är inte så intresserade av småbarn, det kommer mer när ditt barn blir äldre så de kan spela eller leka ihop.
Här har du problemet!
Pappan gör ingenting. Han tar inte ansvar för sitt barn. Eller hur? Han borde tex jobba kortare dagar den veckan hans barn är hos er.
Oftast, när det inte funkar med bonusar, är det egentligen föräldern som är problemet..
Jag är ganska övertygad om att det är vad som är orsaken. Tråkigt. Jag hatar pappor som är såna (min egen pappa och mina barns pappa) de förstör så mycket.
Frågan är nu vad du kan göra åt det?