Ångest över bonus

Det är nog där jag får börja- sätta mig själv ner och fundera på vad det är som egentligen lockar fram dom olustiga känslorna i mig.. för att bonus sitter och spelar hela eftermiddagen gör mig inget, och jag vill gärna tro att en bättre syskonrelation ska växa fram tids nog, i deras egen lilla takt. Önskar jag kunde säga exakt vad det beror på.

Vad menar du med tyvärr - är det dåligt att kunna sätta sig in i ett barns situation? Är det dåligt att ställa sig på barnets sida och önska att det får leva med mogen vuxna som tycker om det?

Om du inte själv vill att ditt barn ska behöva leva med någon som inte gillar honom varför tycker du att det är okej att andars barn ska göra det?

Och när din bonus blir äldre - vad händer då? Tar relationen slut då, ska han inte finnas i ert liv då? När han är vuxen, då finns han inte mer?

Tyvärr så slipper man ju inte varandra...

Nu skriver jag utifrån det oönskade bonusbarnets synvinkel. Men faktum är att jag slipper aldrig pappas nya fru. Hon önskade inget annat än att jag skulle försvinna när jag växte upp. Men lik förbannat ska hon vara med på saker i mitt liv nu när jag är vuxen.

Tänk om jag skulle kunna bli av med henne nu när jag är vuxen, men nä, hon verkar sitta fast vid höften på min pappa och han får absolut inte umgås med sina barn och barn-barn utan hennes överinseende. 

Så nä, det påtvingade umgänget fortsätter och fortsätter trots att jag helst skulle vilja slippa träffa henne nånsin mer i mitt liv.

Nej, men du kunde (i allafall ibland) planera in annat när din mans barn kommer så slipper både du och dem någon som de inte uppskattar att träffa.

Om det är som för rippan123 som fick uppleva hela uppväxten att pappans fru inte ville ha henne där, tror du inte att det skulle ha varit skönt att i alla fall ibland få slippa den personen som försurat stora delar av ens barndom då?

Eller för dig, som uppenbarligen räknat ner dagarna tills din mans barn inte längre kom på schemalagt umgänge och som beskrivit hur du planerade ditt liv för att slippa vara med dem så mycket som möjligt när de kom hem till sin pappa, vore det inte rimligt att du fortsatte ditt avståndstagande?

Vad är det som gör att "den sociala polityren" kommit på nu? Det verkar ju inte ha hindrat dig förut när barnen var för små för att ha något att säga till om. Låter mer som om du antingen vill ha kontroll på deras umgänge eller att du kommit på ett sätt att begränsa barnens tillgång till sin pappa genom att se till att alltid vara med och göra träffarna med pappa så lite behagliga som möjligt.

Ok, så din mans barn har inte en sådan relation till sin pappa att de kan föreslå en fika på stan/gå på fotbollsmatch eller bio tillsammans, utan de får vänta på att pappa bjuder hem dem på parmiddag för att de skall kunna träffas?

Skulle de kunna bjuda hem bara sin pappa eller skulle han välja att inte besöka dem då?

Och som du själv skriver ÄR det skillnad på umgänge i X antal dagar och att umgås några timmar, så din man har nog inte lika svåra upplevelser i bagaget vad gäller relationen med sitt barns partner som barnet har efter att ha bott hos er där hen inte var välkommen.

Men visst, om barnens partner fått din man att känna sig oönskad och ovälkommen under många år, ja då kanske han (som alltid varit vuxen i relation till sitt barn) skall stå upp för sina känslor och säga till sitt barn att hens partner behandlar honom som skit och att han därför vill umgås ensam med sitt barn.

Dock, återigen, varför är den sociala polityren, och att du nödvändigtvis ska vara med, så viktig för dig NU när du inte ville ha med barnen att göra när de bodde hos sin pappa?

Är det som du skriver bara för att sätta dem på plats och visa att "de inte har mer att säga till om i er familj än när de kom på umgänge" som du skall vara med varje gång de skall få träffa sin pappa?

Så han träffar dem aldrig på deras initiativ utan bara när ni bjuder hem dem? Låter som om de inte har en särskilt bra relation till sin pappa heller.

Men skulle han inte kunna träffa barnen någon annanstans, så skulle både du och de slippa varandra? Du har ju uppenbarligen inte någon behållning av mötena och de skulle nog inte misstycka om du inte var med. Klarar han inte av att ta hand om era gemensamma barn utan att du är med (och måste de följa med varje gång han umgås med sina vuxna barn)?

Du anser inte att det är skillnad på att någon "är en besserwisser" och att någon räknat dagarna tills ett barn skall åka till sin andra förälder? Men, om din man nu mår så dåligt av att träffa sitt barns partner får han väl ta det med sitt barn.

Tja, av uttrycket att de "inte har något att säga till om" i er familj så verkar det ju som ett sätt att sätta dem på plats att du närvarar varje gång de träffar sin pappa trots att du inte gillar dem och de troligen skulle uppskatta att få vara ensamma med pappa.

Om det handlar om vuxna människor kan väl var och en betala för sig själv? Din man får väl helt enkelt se till att de inte går till ställen som han inte har råd med, eller så kanske barnen kan bjuda ibland om er ekonomi är så ansträngd att han inte har råd med en fika på stan. Samma gäller naturligtvis barnen, att de får styra så att aktiviteten inte blir dyrare än vad de har råd med.

Och återigen, kan inte barnen bjuda sin pappa hem till sig ibland så att du slipper deras besök och de får umgås med honom själva?

Ja, för DIG kanske det är OK att du kan "stå ut" över en middag, men om vi tar Rippan123 som exempel så skulle hen vilja träffa sin pappa utan hans partner (som visade Rippan att hon inte ville ha Rippan i sitt liv under hens uppväxt) men får inte det. Från pappans partners perspektiv är det säkert lättare att "stå ut" när det bara handlar om en middag ibland men Rippan uttrycker ju själv att hen skulle önska att hen slapp partnern som uppenbarligen aldrig gillat hen.

Om jag hade haft en partner vars barn jag inte uppskattade och som jag under hela mitt och partnerns förhållande visat att jag inte vill ha särskilt mycket med att göra skulle jag sett min chans att göra annat när partnern träffade de vuxna barnen istället för att klamra mig fast och vägra låta dem få tid tillsammans själva. Jag tänker att både jag och "barnen" nog skulle ha uppskattat det. I ditt fall skulle du väl kunna ägna dig åt din hobby även nu? Eller hitta på något med dina barn som de skulle tycka var kul. Det handlar väl inte direkt om att din mans barn "har något att säga till om" vad gäller er familj. Men det att du alltid skall vara med när de träffar sin pappa skulle definitivt kunna tolkas som ett maktutspel från din sida; att du fortfarande gör ditt bästa för att deras umgänge med pappa skall vara så lite behagligt som möjligt så att de skall vilja träffa sin pappa så lite som möjligt och därmed besvära dig så lite som möjligt.

Den stora skillnaden är att pappas fru slipper mig när hon inte har lust att vi ses, men jag slipper aldrig henne.

Hon kan ju lugnt utesluta mig från sitt födelsedagsfirande och bara fira med sina barn och sin släkt. Men om jag vill bjuda min  far kommer hon med på köpet vare sig jag vill eller inte. Och det gäller ju alla situationer där jag vill träffa min pappa.

Jag tycker inte att det borde behöva vara så, min pappa skulle gott kunna komma utan henne vid vissa tillfällen, men det tillåter hon inte. Hon är där och kontrollerar vår relation, alltid.

För mig är hon bara en plågsam påminnelse om hur hon förpestade min uppväxt - tänk scenariot att behöva umgås med sin mobbare. Mobbaren kanske inte tycker att det är så jobbigt, men den mobbade kommer att uppleva det hela så plågsamt att den hellre avstår.

Fast om jag inte ställer upp och kommer vid de tillfällen när jag bjuds in till pappa och frugan, så får jag skit för det. Hur jag än gör känna jag aldrig göra rätt.

Och Ess, jag tror aldrig du kommer att förstå. Du ger tydligt intryck här på FL att vara en person som har mycket svårt att se andra människors behov, du ser bara dina egna. Du verkar inte förstå att alla människor har känslor och behov, inte bara du. Du verkar också ha svårt att förstå att samma situation kan uppfattas olika av dem som deltar i den. 

En middag med dig och din man och hans barn kanske är helt okej för dig, men samma middag kan vara helt outhärdlig för bonusbarnen som har helt andra upplevelser i bagaget.

Det är väl knappast onormalt att i ett par umgås med människor på egen hand? Tex sin syster, egna vänner, arbetskamrater. Så gör de flesta som lever i par, man umgås ibland i par och ibland var för sig. 

Så ni bonusmorsor som ägnat styvbarnens uppväxt åt att önska att de inte fanns. Ta chansen och slipp dem när de är vuxna. Men fortsätt inte att förstöra relationen mellan dem och deras förälder! Och såsmåningom mellan barnbarn och morförälder.

Lika tramsigt av styvföräldrar att behandla sina styvbarn som pest under deras uppväxt.

Men Ess jag förväntar mig verkligen inte att du ska förstå, inte alls.

Illa behandlad eller inte dra jämnt kanske också är i betraktarens öga. Lätt att säga att man inte drar jämnt när man inte är den som blir illa behandlad. 

En vuxen människa borde själv veta bättre än att behandla sin parters barn illa bara för att de inte är ens egna barn. 

Föräldern har absolut ett ansvar, men många mesproppar till män låter sig hunsas av sina fruar.

Och om nu den vuxna styvföräldern längtat så efter att styvbarnet ska växa upp och försvinna ur det påtvingade umgänget - varför tar man inte chansen och slipper det helt?

Bandet till min förälder finns där även opm det blivit stukat med åren, men med pappas fru har jag inga band alls, för mig är min pappas fru inte familj, hon är mer som en avlägsen bekant. 

Du kanske uppfattar det som att du inte drar jämnt med din mans barn, de kanske har en helt annan bild av ditt beteende gentemot dem. Men sånt är svårt för människor som saknar förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och behov.

Om man tar det du skriver här så kan det mycket väl va du själv som är överkänslig och tolkar in att du blivit "mobbad". Att ha ett jobb kan inte heller funka speciellt bra för dig eftersom där om något så tillbringar du mycket tid med olika människor, vilka man har olika syn på. För som sagt så gillar man inte alla, men jag har i alla fall förmågan att ändå kunna göra det bästa av det hela utan att ha behovet att bära mig illa åt mot dem eller utesluta dem.

Det gläder mig att höra att du klarar av att bete dig bra mot människor. Det brukar inte låta så i dina inlägg om just din man barn från tidigare. Det brukar istället låta på dina inlägg som att du just burit dig illa åt mot dem och inte alls gjor det bästa av situationen utifrån deras behov. 

Det är också fallet med min pappas fru. Hon är mycket trevlig och tillmötesgående mot många människor. Men hon tål inte att min pappa hade barn sedan innan hon tål inte att han hade ett liv med en annan kvinna innan han träffade henne. Hon räknar inte med mig som familj och har gjort det mycket klart för mig. Jag får däremot inte exkludera henne på något sätt. 

Hennes behandling av mig har satt djupa spår hos mig, ffa min självkänsla har blivit stukad av att bli exkluderad från min egen familj dvs från min pappa. Att bli bortvald, bortglömd, ej räknad med. Att ses som en påtvingad, oönskad, oälskad person som egentligen inte hör till familjen.

Överkänslig? Ja kanske det, men det är ju just det som är två sidor av saken. Och hur ofta är en mobbare medveten om att den mobbar? Och det är klart att det är en gradfråga. Är det mobbing att det inte finns ett enda foto av mig och mina barn i min pappas hem? Är det mobbing att jag inte blivit bjuden till jul en enda gång sen jag flyttade hemifrån? Är det mobbing att de ofta glömmer bort när jag och mina barn fyller år? Är det mobbing när jag under de två årliga middagarna får höra om allt trevligt de gör med hennes barn och barnbarn? 

Jag har i dagsläget inga större problem med vare sig jobb eller andra människor, tvärtom lever jag ett ganska framgångsrikt liv med familj och jobb, vänner och släkt och är på det stora hela rätt lycklig. Faktiskt så är jag en ganska omtyckt person överallt i mitt liv, utom i min pappas hem, av min pappas fru.

Min pappas fru är inget jätteproblem heller för mig, det är otrevligt när vi ses, absolut. Hon har slagit en stor kil i relationen mellan mig och min pappa, ja absolut. Och jag skulle önska att jag träffade pappa mer än 2 ggr per år när jag blir hembjuden till dem på en stel middag. Jag önskar att jag kunde ha den relationen jag hade med min pappa innan hans fru kom in i bilden. Jag önskar att mina barn fick ha honom som morfar, i dagsläget är han endast engagerad i hennes barn och barnbarn eftersom det är hon som styr vad de gör med sin tid och sina åtaganden. Jag har tvingats ut i periferin och har varit det så länge hon har funnits i min pappas liv. 

Ska tilläggas att jag har en styvpappa också. Han och jag har en helt annan relation, vi gillar varann, vi har en egen relation och han har aldrig någonsin behandlat mig illa. Jag umgås ibland ensam med min mamma, ibland ensam med honom, tillsammans har vi trevligt. Han har alltid sett mig som en självklar, välkommen, älskad del av familjen. 

Men det jag funderar över egentligen är varför dessa styvmammor som hatar sina partners barn så när de växer upp sen fortsätter att träffa dem när de är vuxna och inte bara överlåter umgänget till partnern. Det är vad jag undrar över. Och det har du fortfarande inte svarat på.