Socutredn...orolig..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är så trött och less på att utsättas för misstro och för att vara den som får ta största smällen. Mitt barns pappa har missbruksproblem, barnet bor med mig och har varannanhelg-umgänge med pappan i den mån det är möjligt, när pappan mår tillräckligt bra för detta. Det har hänt flertalet gånger att umgänget fått avbrytas på grund av att pappan missbrukat eller på annat sätt misskött sonen, jag har hämtat honom från umgänget ensam, tillsammans med en vän, min sambo och även ett par gånger med polis och socialtjänsten, detta var dock i en annan kommun än nu. Dessa händelser har aldrig utretts fastän jag i flera år bett om hjälp för att skapa ett tryggt umgänge. Har fått höra att jag ska främja kontakt och att min överdrivna oro kring att något ska hända också kan "skada" barnet. Hade jag varit egoistisk hade jag sett till att pappan aldrig mer fick vara med barnet. Men barnet vill inget hellre än att få vara med sin pappa också. De älskar varandra. Jag har inte varken hjärta eller vilja att ha makten att ta detta ifrån dem. Jag har i alla år försökt främja umgänge och försökt hitta sätt för att få umgänget att fungera. Jag har god kontakt med barnets pappa. Jag vill att det ska vara tryggt och säkert för barnet och även att det ska kännas bra för mig så att jag inte överför min oro på barnet. Ibland har jag ordnat så att umgänget är övervakat av närstående hela tiden då jag misstänker att det är en sämre period. Detta har fungerat väl.
Nu till problemet. Skolan gjorde en orosanmälan (på min uppmuntran) på grund av att pappan uppträdde påverkat vid hämtning och de ringde mig och bad mig komma, vilket jag gjorde och sedan nekade jag umgänge och tog med mig barnet hem istället. Umgänge har inte skett sedan dess. Jag gjorde även en egen anmälan till socialtjänsten och hoppades på att denna gång få hjälp eftersom det skedde i min kommun.
Nu har de startat en utredning och jag fick veta att de skulle utreda på grund av pappan. Skönt tänkte jag, äntligen! Men efter första mötet så upplever jag att det är mig dom utreder. De ska inte ens eventuellt ta kontakt med pappan sa dem för han bor i en annan kommun. De ifrågasätter varför jag inte tar ensam vårdnad, mitt svar är "vad gör det för skillnad? Han kommer fortfarande vara barnets pappa och han kommer fortfarande ha missbruksproblem. Barnet har fortfarande rätt till sin pappa och jag vill inte ha makten där jag kan på ren egoism neka umgänge enbart på grund av att jag har ensam vårdnad och inte utifrån vad som är bäst för barnet. I dagsläget har jag ju rätt att neka umgänge om jag misstänker att det just denna helg kan skada mitt barn, vilket jag även gör. En ensam vårdnad förändrar inte situationen till det bättre för mitt barn". De verkar helt oförstående i detta. Är det så ologiskt? Jag har sagt att jag vill få till ett bra och tryggt umgänge men jag vill inte ha ensam vårdnad. Mitt barn har två föräldrar och när pappan mår bra är han otrolig välfungerande. Jag upplever att de ifrågasätter min förmåga att vara en bra förälder på grund av att jag inte tar honom helt därifrån. Är det så? Jag känner mig så dålig och hemsk över att de ska utreda hur barnet har det hos mig! En utredning var inget snack om saken utifrån händelsen tyckte dem. Men varför utreder ingen pappan? Där problemet faktiskt ligger. Jag känner mig så otroligt kränkt och som en dålig mamma och som att ingen lyssnar på mig återigen. Min sambo försöker peppa mig genom att säga att de kommer bara få reda på vilken fantastisk människa och mamma du är, låt dem komma. Men jag kan inte sova eller slappna av, de känns som de försöker hitta fel på mig.
De har frågat om min ekonomiska situation och min och sambos relation, om vi dricker alkohol och om vi bråkar och om vad, hur jag mår som person och mamma, hur mitt barn utvecklas.. jag har svarat ärligt och jag har svarat utifrån ett synsätt att utredningen gäller pappan, först i slutet får jag reda på att utredning gäller mig som mor. Känner mig så vansinnigt kränkt. Vill ej att de ska komma hit. Har inget att dölja men de kommer att hitta fel! De är det dem letar efter.. jag är så orolig, är dessutom gravid och detta är en enorm påfrestning. Gråter och känner mig orolig. Tänk om de anser att jag inte är en lämplig mamma.. jag som försöker göra så gott jag kan utifrån mitt barns önskemål och bästa.. De vill gärna prata med barnet också och höra åsikter om mamma och pappa.. jag är ju såklart också den dumma för barnet nu eftersom jag säger att barnet inte får åka till pappa..
Gör jag fel?