Mina styvbarn avskyr mig
Känner mig så ledsen och uppgiven. När jag träffade min nuvarande man så rogivande det väldigt lugnt med att introducera våra barn sen tidigare äktenskap. Vi träffades endast på barnfria veckor och först efter 8 månader träffade mina barn honom. Allt funkade jättebra, de fann varandra direkt. Men hans ex blev skogstokig när hon förstod att det var allvar mellan oss. Och deras gemensamma barn smittades av henne och vägrade träffs mig. Hans barn 10 och 13 år och hans ex gav ett ultimatum. Gör slut med din nya eller så vill inte dina barn vara med dig.
Det verkade ju som ett dåligt skämt, de hade ju inte ens träffat mig! Så vi lät tiden gå och hoppades att läget skulle förändras. Men det blev bara värre, hans barn vägrade träffa sin pappa och exet fortsatte heja på de.
Efter att vi hade varit ihop i 2 år så flyttade vi ihop, och vi tänkte såklart att hans barn skulle ändra sig. De träffade mig 1 gång och det gick jättebra. Men när exet fick reda på det så blev det helgalet igen, och barnen backade igen och vägrade träffa sin pappa.
Min man fick till slut till att han och hans barn träffas flera gånger i veckan hittar på roliga saker men hans barn vägrar att träffa mig, mina barn eller komma hem till oss. Vi har stort hus och har inrett varsitt rum till dem, jag skickar alltid julklappar, födelsedagspresenter med meddelanden att de är välkomna. Min man berättar också jämt för de att vi vill att de ska hälsa på och lära känna vår familj. Men det är bara nej nej nej. Och hans ex hejar på såklart.
Nu har det gått 6 år, vi har ett gemensamt barn på 1 år och situationen är likadan. Min man har "två" familjer, det var inte så här jag trodde att det skulle bli. Barnet var inte planerat men vi bestämde oss för att behålla det. Och det är världens goaste tjej som vi alla avgudar och som bundit oss samman. Fast 2 saknas såklart. Nu har jag blivit deprimerad av allt drama de senaste 6 åren och att vara så orättvist hatad, min man ledsen över att inte ha sina barn hos sig. Känner mig fast i situationen jag satt mig i, vi har ett gemensamt barn och vi älskar varandra, mina barn sen tidigare har fantastisk relation med min man. Men jag är så förkrossad över allt disfunktionellt. Ångrar nästan att jag inte sa TACK OCH HEJ DÅ när allt inte från början funkade med hans barn. Är sjukskriven för depression och allt känns hopplöst.
Vet inte vad jag vill med detta, bara skriva av mig antar jag.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-03-16 22:05
Ser att åldern på barnen blev inskrivet i fel stycke när jag skrev dit den, var lite olika hopp i tiden. Men nuvarande ålder på barnen är 17 och 14. När vi träffades var de ca 11 och 8 år.
Barnen har blivit hjärntvättade av exet att pappan svek dem eftersom han inte gjorde slut med mig. I barnens ögon valde han bort dem då. Den känslan har exet förstärkt, de är helt enkelt hjärntvättade.
Dessutom har exet sett till att farmor, farfar, faster, farbror, kusiner ja alla på pappans sida också blivit "fienden". Barnen vägrar träffa någon av dem, trots ihärdiga försök.
Ja, tingsrätt, familjerätt, advokater är och har varit inblandade. Det komplexa är att barnen själva sagt i alla dessa år att de inte vill bo med och träffa pappa. Tingsrätten tvingar inte barn i denna ålder och även när de var några år yngre. Barnen har blåvägrat samtidigt som exet stått och flinat när pappan försökt fått med dig dem, i så fall hade en polis fått bära ut barnen. Och det har aldrig blivit dömt så.
Och de gånger pappan satt ner en fot, vilket han såklart gjort. Så slutade de med att barnen sa upp kontakten helt med honom. De träffar honom endast på sina villkor, och det är att de ska slippa mig.
Det är hela tragiska sanningen.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-03-16 22:24
Och ja, min man har agerat och initierat otaliga kontakter med socialtjänst, tingsrätt, familjerätt advokater. Och det folk inte förstår är att det handlar om alienation, barnen har alltså blivit hjärntvättade att betrakta sin pappa som en fiende. Mamman hade några år där hon hade fri tillgång till denna process. Socialtjänsten förstod inte allvaret förrän för 2 år sedan. Jäkla mesproppar de första åren! Och hur avprogrammerar man någon som bor med förövaren? Och tingsrätten står handfallna utan erfarenhet av sådant och vill inte tvinga barn med polis.
