Hjälp! Mammig eller bortskämd?

Barn är olika. Jag har haft en plåsterbebis och en som ville vara ifred. Det är "bara" att stå upp för sig själv och barnet och göra det man vet att de mår bra av.

Min är likadan och får också höra att jag skämmer bort henne. Har fått lära mig säga "sköt ditt så sköter jag mitt".

Antar att det bara är till å ryta till å hoppas på att dem undviker diskussionen igen.

Min teori är att såna kommentarer kommer av några olika anledningar:

- Dåligt samvete för hur de själva hanterade sina barn i samma situation.

- Svårt att sätta sig in i andra perspektiv än sitt eget, deras barn behövde inte samma mängd närhet, alltså är något fel.

- Sur för att de vill hålla bebisen.

Säg att han bara är 4 månader (jag har matvaror i kylskåpet som är äldre än så ffs!) och är inte kapabel till att manipulera folk. Han ger bara uttryck för sina egna behov och du svarar.

Min tredje son var också extremt närhetstörstande från det han föddes, han skrek så fort han inte var i famnen,och alla klagade på att jag skämde bort honom. Detta gjorde ju att han blev (och är) en liten mammagris, men han är en trygg mammagris.

Fick min fjärde son för några veckor sedan och när min mormor var här, så tyckte hon att jag skämde bort honom hela tiden, och då kan och ligger han en del själv. Men när han gnällde och var hungrig så fick han mat eller när han bara ville vara i famnen, klart han får det då.

Vi föräldrar känner våra barn bäst. Dessutom är 4 mån första separationsåldern, klart han vill ha dig extra nära.

Låter helt normalt för ett barn i den åldern. De ska ha mycket närhet, inget konstigt alls med det, det är jätteviktigt!

Din omgivning är helt enkelt lite dum i huvet. De blev kanske inte tillräckligt gosade med som barn eller nåt så det är kanske lite synd om dem.

Så det är bara att le vackert mot dessa personer och säga: Jaja, det blir nog bra med det ska ni se.... och sen byter man ämne och gör som man vill.

Oj oj oj! Avundsjuka låter de som.. :( ja vägrade låta andra hålla min son när han va så liten .. men nu har vi annan start på livet.. men ändå.. å han har inga problem med någon nu å han e 2 år.

Har två söner och båda ville ha mycket närhet som små. Även när de blivit större tyckte de om att vara nära mig/oss. Vi samsov hela familjen ganska länge.

Vi fick ibland höra att våra barn skulle bli osjälvständiga i och med att vi var så nära varandra. Vi struntade så klart i vad andra tyckte och gjorde det som kändes rätt för vår familj.

Hur gick det då? Jo, nu har vi inga små pojkar längre utan två stora stiliga unga män som klarar sig utmärkt väl i stora världen. Självständiga och trygga, sympatiska och medkännande (rent objektivt sett).

Vi har turen att de gärna hälsar på sina gamla föräldrar och de har ingenting emot att fortfarande kramas en hel del.

Jag tycker att ni gör helt rätt som lyssnar mer på ert barn och era egna instinkter än på en massa självutnämnda "experter".

Grattis till en fantastisk bebis!

Tack för tipsen å diverse orsaker ni har kommit med som gör att det blir så här alternativt att det inte blir så igen förhoppningsvis. Ska testa något av ovanstående nästa gång någon yttrar något, ska bli spännande å se hur dem reagerar????