När inte bup räcker till

Har tyvärr inget svar till hjälp mer än att jag verkligen, verkligen hoppas att ni kommer på fötter, både du och dottern! 

Har gått några år med mina 2 av 3 barn sedan deras pappa hastigt dog 2013. Kände som du precis att BUP inte räckte till..å ringde kommunen om en ev.kontaktperson men fick avslag för att dom hade farföräldrar o släkt ..så har helt avslutat på BUP nu för dom inte själva vill..resan ä inte slut me ångest o psykosomatiska astma men BUP blev till slut ett orosmoment istället för barnen.

Du kanske kan kolla med sin kommun..kan ev finnas hjälp

Jag har liknande erfarenheter som du av bup och deras tendens att trots alla resultat uteblir vara nöjda med att boka ett nytt möte om några veckor . Mitt barn hade också ångest och gick inte i skolan fast var lite äldre, 13 år.

Vi höll på i ungefär ett år med bup. Tills jag tappade förtroendet helt för behandlande psykolog och vägrade träffa henne mer och en läkare tog över kontakten i väntan på ny psykolog.

Läkaren konstaterade depression hos mitt barn och skrev ut antidepressiva då det pågått så länge.

Med medicinen och tipsen från läkaren hur jag kunde "träna", coacha mitt barn dagligen vände det på ett par månader.

Nya psyjologen som vi sedan fick var inte heller till någon nytta tyvärr. Men med medicinen och min coachning och massor av stöd från skolan så gortsatte den pisitiva utvecklingen för mitt barn. Idag, två år senare, har jag en iftast glad tinåring hemma som sedan läbge har slutat med medicinerna, fortfarande får ångestattacker men kan hantera dem och vet sjäkv att det går över.

Jag har i efterhand fått veta att man får gå till en annan bup än den man hör till, om man vill. Önskar att jag hade bytt behandlare mycket tidigare.

Jag har också förstått i efterhand vikten av att jag själv mår bra, är en bra förebild för mitt barn. Det är jättesvårt att göra det när ens barn mår så dåligt men väldigt viktigt att ändå försöka.

Lycka till ts! Jag förstår att det känns tungt men det GÅR att vända.

Tusen tack för ditt svar! Otroligt boostande att läsa.

Jag förstår att du fått kämpa och det gläder mej verkligen att din tjej kommit dithän att hon fixar sina attacker på egen hand. Tänker att det blir en helt annan vardag. Ett helt annat liv.

Någon slags insikt finns ju där inne i all hopplöshet att det kommer bli bättre och jag längtar dit.

En av mina svagheter är att jag är lite för snäll, eller för mesig rättare sagt. Har tidigare haft svårt att sätta ned foten och stå upp för mina egna tankar och idéer gällande mitt barns behandling. Doktorn vet bäst, typ... Men jag har faktiskt skärpt mig där, dock ej kommit dit att jag funderat på att byta psykolog. Däremot har jag krävt att få en läkarbedömning och nu har vi fått en tid för det.

Att byta bup är ingen dum tanke heller men dessvärre inget alternativ pga var vi bor.

Jag är som sagt väldigt tacksam för ditt svar. Att läsa om liknande upplevelser som fått en positiv vändning är sannerligen en vitaminshot!