Vill rädda en relation som är påväg att ta slut

Värst vad det kryllar av perfekta människor i den här tråden. Jag läser förtvivlade ord från en man som rannsakar sig själv, som insett att han har gjort en hel del fel, tar på sig skulden och försöker göra allt för att rätta till det. Då anses han vara ett okänsligt svin som förtjänar att bli dumpad. Kvinnorna däremot, de är helgon och martyrer allihop, har varit och är helt perfekta, inklusive TS fru, utan minsta anledning till att fundera vad man själv kan ha gjort annorlunda för att hålla liv i relationen. Sist jag kollade bestod ett äktenskap att två personer, både man och kvinna. Men i den domedagskören man läser här, finns knappt på kartan att allt kanske inte är mannens fel. TS har självklart jobbat borta i nattskift bara för sitt eget höga nöjes skull, har väl spenderat hela sin lön på spel, sprit, kvinnor och motorcyklar?? Herregud, man skäms för att vara kvinna när man läser alla självgoda, nedlåtande kommentarer om hur rätt frun har som tröttnat och hur rätt det är minsann åt TS att bli lämnad. TS antyder också att han mått dåligt pga att förhållandet varit i en svacka och därför inte orkat som han borde. Jag tycks vara tämligen ensam om att se det som ett tecken på att även han har känslor och behov som inte alltid självklart blivit tillfredsställda. Ändå vill han kämpa istället för att sticka, UTAN att anklaga sin fru och göra henne ansvarig för hela eländet? Det är så lätt att fantisera om hur perfekt allt skulle kunna vara med en annan man, eller hur befriande det blir att vara ensam istället. Visst, man slipper besväret med att underhålla relationen och lidandet som det ibland innebär. Men rätt vad det är, startar man en ny relation och inser så småningom att den kanske inte heller är så perfekt som man trodde från början. Däremot nya potentiella konflikter att mästra: mina barn, dina barn, mitt ex, ditt ex, en vecka här en vecka där med barnen? För sent?? Barnen är i dagisåldern. Hela livet har de framför sig för att försöka göra det bättre!! Om sambon menar allvar när hon påstår att hon älskar honom...

Bättre att vara rak, ska frun då luras i att allt kommer att bli bra bara hon slänger ut sin man? Att barnens blivande styvpappa väntar runt hörnet på vit häst, med dammsugaren i ena handen och diskborsten i den andra, och med ett välbetalt jobb som man kan sköta hemifrån? Det folk skriver är inte rimliga, utan högst vinklade förklaringar. Ni kan inte komma loss från det här strafftänkandet. Han har begått misstag, nu ska han kasseras. Oavsett att han ångrar sig och vill göra allt för att det ska bli bättre. Bara HAN, det är liksom givet att hon har gjort allt rätt... Ändå klandrar han inte sin fru utan enbart sig själv. Och de flesta här tycker att han absolut inte är värd någon förståelse eller överseende, tvärtom, han kan gott få några sparkar till så han får ännu mer dåligt samvete. Sorglig inställning enligt min mening, helt enkelt.

Jag baxnar faktiskt inför graden av illvilja i den här tråden. "Ju mer du skriver i tråden desto mer hoppas jag att din fru följer sin magkänsla och lämnar dig, hon är värd så mycket mer" och liknande pärlor. 

 

Och klichén ?magkänsla?? Avskyvärt besserwisseruttryck från värsta typen av ytlig vulgärpsykologi som används hejvilt för att ge sken av att man är ofelbar. Men det är man inte, särskilt inte i ögonblick av kris. Tyvärr, vi människor är bräckliga varelser som har lika lätt att misstolka våra egna känslor som andras, och i sådana ögonblick är vi så mycket mer benägna att förstöra även det som är bra runt omkring oss. Alltför ofta klarnar det först i backspegeln. När besluten redan är fattade. 

 

Man kan också rent generellt undra vilken typ av man som skulle tillfredsställa publiken här (med respekt för de få undantag som visat förståelse). Alltså, en man (en i grunden skötsam, trogen, familjeorienterad man) i ett visst skede av livet inser att något inte är helt rätt och vill bättra på sig själv, förtjänar absolut inte en chans, ska hånas och föraktas. Man undrar ärligt vem som duger i så fall, den som aldrig begått ett misstag från den stund han föddes? Finns det verkligen någon vuxen människa som tror på att sådana män existerar? Vad har ni att säga om riktiga svin som ligger runt, ljuger, bedrar, dricker, förtrycker, misshandlar sina fruar och aldrig någonsin reflekterar över sitt eget beteende?

 

 

Vad vi än skriver här, ligger bollen hos TS fru. Jag hoppas i alla fall att hon har mer både i sitt huvud och sitt hjärta än de skadeglada stackare som har kommenterat här. Snälla TS, låt dig inte påverkas av dem. Hoppas att din fru inser hur ärligt du försöker och ger dig en chans till. Om det inte är för sent, försök erbjuda henne något konkret som du kan göra för henne. T ex om hon vill börja ägna sig åt något hobby, eller utbilda sig till något nytt, som skulle kunna ge henne ny livskraft, få henne att se framåt istället för att bara kretsa runt det som har varit. Där du visar dig vara villig att planera och ställa upp. Lycka till!

Det verkar som det egentligen inte är relationen hon har problem med, utan något annat. Inte helt säkert, men det är min känsla. Vi kvinnor har lättare att röra ihop sådana saker. Många schyssta, ärliga män råkar illa ut tack vare detta, tyvärr. Det finns en överdriven tro idag på det perfekta förhållandet, rättare sagt, förhållandet som alltid ska kännas perfekt, och jag tror fler kvinnor än män faller för den här illusionen. Konsekvensen kan bli att i grunden bra relationer, som har en massa potential att utvecklas, bryts till priset av en massa lidande och nytt, ännu större kaos. Hoppas att det inte blir så i ditt fall.

Fascinerande hur vissa människor bara läser det de vill läsa. 
??dels för att jag också mått dåligt stundtals av vår relation. Jag har tex inte kännt mig riktigt älskad, vet att hon älskar mig, men spontanpussar och kärleksord är sånt jag saknat och även sagt till henne. Sexet under dessa barnår har varit nästintill obefintlig, något som tagit hårt på mig då det betyder mycket för mig.?

?Jag har stundvis mått så dåligt att jag gått hos psykolog.?

??har själv varit sliten och trött under en lång period, tappat motivation helt enkelt.?

Just det, men då är det fel att han gått hos psykolog och det är fel att han också mått dåligt, för att det är bara kvinnor som har rätt att må dåligt, och förresten är han ju man så att vad han är gör och säger är fel, mår han bra så är han ett egoistiskt svin, mår han inte bra så borde han skita i det och bry sig bara om sin fru som mår dåligt, och gör han det så är det fel därför att han borde ha gjort det mycket tidigare... Visst, kvinnor med det tänkandet bör nog hellre leva själva än i ett förhållande, den biten har du nog alldeles rätt i. 

Grejen är att vi för en proxy diskussion här, eftersom det mesta vi skriver riktar sig egentligen till den kvinna som vi bara känner till genom TS beskrivning. Det som klart framgår att den här kvinnan är innerligt älskad av en ofullkomlig man, som fortfarande inte har gett upp trots att han inte heller upplevt relationen som perfekt och trivsamt för egen del heller. Men han tror på att det går att göra det bättre, bara man bestämmer sig för att vilja det. Förlåta varandra för allt som man inte lyckats göra perfekt i den första vändan, ta vara på lärdomar man dragit av sina tillkortakommanden, och satsa igen, lite visare den här gången, lite mindre vis än nästa och nästnästa gång, men så är det att vara människa och så har man en chans att bygga kärleken på lång sikt. 

Det är den insikten som gör honom i mina ögon värd att uppskatta, lyssnas på och älska. Det är bara min åsikt, den kan jag inte tvinga på vare sig andra som kommenterar, eller hans sambo. 

Ensamlivet kan te sig attraktivt och spännande, inifrån en till synes utmattad parrelation (fast man undrar på vilket sätt det skulle bli lättare att vara ensamstående mamma med 2 barn, när missnöjet tycks bero på att mannen inte hjäper till tillräckligt, visst, hon skulle slippa tvätta hans kalsonger), men det är lika stor risk att nyhetens behag bleknar och vardagsledan infinner sig på samma sätt som i parförhållandet. Det framstår ju föga sannolikt att en kvinna i 30-årsåldern ska leva resten av sitt liv ensam, eftersom hon blev sååå besviken på alla män efter att ha levt med ett exemplar som TS? Då får hon starta från ruta noll igen med en ny person så småningom. Tänk om han sedan också visar sig ha fel och brister? 

Jag tror säkert att TS fru var förälskad i sin man i början och trodde på att relationen skulle hålla för att de skulle se sina barn växa upp tillsammans. Nu är förälskelsen över och där drömprinsen fanns står nu en människa. Som vill försöka igen, som framförallt vill ändra på sig själv och inte på sin partner. Istället för att kräva upprättelse för gamla oförrätter? Han vill något, istället för att passivt vänta på att rätt känsla ska infinna sig av sig själv. I min värld är det kärlek och jag tycker synd om den som bara kastar ifrån sig en sådan kärlek.

Plus att leva med att ha slitit en annan persons kärlek ur sitt hjärta, sin egen kärlek också för den personen som dessutom är förälder till ens barn? ja, alla som vill får gärna skratta ut mig, men jag tror faktiskt inte att man nånsin blir riktigt hel efter en sådan sak. Friheten har ett pris. 

Tänk så många äktenskap / förhållanden som kunde räddas bara fler kvinnor var kapabla till bara hälften av den självrannsakan och ödmjukhet som de kräver av sina män.

Det som skrämmer mig i många reaktioner här är den totala begreppsförvirringen mellan prestation och kärlek. Riktig kärlek försvinner inte bara för att motparten inte dammsuger x antal gånger. Det verkar som många kvinnor är oförmögna att göra skillnad på riktiga svin till män och välvilliga, ofullkomliga sådana som har den medfödda klokheten att veta, att en relation inte är perfekt av sig själv, den måste byggas gemensamt. Inser man att något inte fungerar, så försöker man lösa det, göra på ett annat sätt. Det är precis som TS försöker göra. Läs hans inlägg, inte en enda gång har han skrivit illa om sin sambo, trots att hon gör honom ensamt ansvarig för allt, trots att hon har tydligen psykat honom i veckor, trots att han också mått skit. Det som är skevt är bara för att han tar ansvar, dvs, agerar som vuxen och tar hänsyn till sina familjemedlemmar, sin sambo och sina små barn, anses han inte må tillräckligt dåligt för att förtjäna sympati. Detta tycker jag är helt sjukt, och målar ingen smickrande bild över oss kvinnor i allmänhet. Jag känner mig rent av äcklad av den här inställningen, faktiskt. 

Givetvis lider jag med frun också, har inte alls svårt att fatta att hon också mår fruktansvärt dåligt, och behöver stöd och förståelse. Det är inget bra sinnestillstånd att fatta livsavgörande beslut i. Det stöd och förståelse som hon får av den som är mest relevant, avvisar hon och väljer att vara kvar i problemen och fortsätta skylla på sin man. Nu har hon uppenbarligen tagit steget att bryta upp. Det är så fruktansvärt sorgligt. Vilka konsekvenser det får, inte bara för mannen som älskar henne, utan framförallt för två små barn som ska utsättas för en uppslitande skilsmässa, flytt, två föräldrar som mår skit på varsitt håll, sämre ekonomi, en vecka här-en vecka där pingpongboende för resten av sina barnaår? allt det här liksom, självklart att hon, ensam, ska få utsätta sina närmaste för, bara för att hon mår dåligt och egentligen inte ens vet vad hon vill. Var finns garantin att hennes dåliga mående vips, upphör, när hon separerar? Det står inget heller om att hon skulle försökt söka professionell hjälp för att ärligt ta reda på vad som fattas henne, innan hon bara låter äktenskap/samboförhållande och familjeliv spolas ner i avloppet? Ändå är det hon i egenskap av kvinna, som av de flesta här, anses vara den som agerar rätt, till och med, vara bättre förälder än sin man. Herregud, vi pratar verkligen äpplen och päron?

Det är helt och hållet en tolkningsfråga vad jag förstår eller inte förstår. Jag förstår nog andra saker än många här i tråden, inklusive dig. Myten av allmänt kvinnligt martyrskap biter inte på mig.