Bonusdottern trivs inte

Efter den beskrivningen undrar jag då varför du föreslår att dottern ska vara mindre hos pappan? Hur skulle det gagna vare sig dottern eller pappan?

Efter den beskrivningen undrar jag då varför du föreslår att dottern ska vara mindre hos pappan? Hur skulle det gagna vare sig dottern eller pappan?

Eller så är det jobbigt för dig och ert nya barn?

Är pappan aktiv förälder nu? Tar han ansvar för båda barnen, finns han där utan att du behöver pusha och berätta vad han ska göra?
Oavsett vilket, backa och låt honom ägna sig mer åt dottern när hon är hos er, det är i första hand honom hon måste bygga upp relationen till och kunna lita på, och att "försvinna" till att träffas mer sällan bekräftar ju bara hennes känsla att han inte är lika mycket förälder som mamman...

Vad skulle va jobbigt för oss?

Jag har svårt att se varför du annars föreslår att ett barn som behöver bygga upp relationen med pappa och lära sig lita på att han finns där ska träffa honom mycket mindre.

Det borde inte vara dig till last utan pappan. Du visste ju vilken slags förälder han var innan ni fick barn ihop, så du kan ju inte förvänta dig annat. Att vara så liten, ensambarn och byta boende varannan vecka är mig ganska jobbigt. Jag hade två bonusflickor på 3 och 4, och de var hos oss varje måndag och tisdag, samt varannan helg. På så sätt var de inte utan någon förälder längre än Mac fem dagar i stöten och det var enklare för alla att planera sitt liv med aktiviteter mm.

Du skriver att "hon är så ledsen" men ger en massa exempel på annat, inte att hon är ledsen utan att hon saknar och vill ringa mamma (normalt) och att hon spelar ut föräldrarna mot varann ("roligare hos mamma", också normalt att testa).
Hur yttrar sig det här ledsna?

Ofta på kvällen särskilt då hon ska sova då vill hon att pappa skall ta sonen och gå och att jag skall stanna. Oftast gråter hon och vill att jag skall medla hennes känslor vidare till hennes far.

Om några år när hon är äldre får hon förhoppningsvis bestämma mera.Att hon vill bo med sin mamma.Tills dess håll ut och låt pappan ta hand om sitt barn.

Om det är så att tösen saknar sin mamma mycket kanske det är läge att hon får träffa sin mamma mitt i er umgängesvecka för att inte ha så många dagar i taget och vice versa på mammaveckan.

Men alltid är det ju mammans fel i slutändan.

Dessa biomammor som inte uppfostrar, som curlar och skämmer bort, som spyr hat mot bonusmammor och spär på ledsna känslor hos sina barn så de blir helt besvärliga för pappan och hans nya.

Pappan som varit mer halvt frånvarande och knappt lagt två strån i kors för barnet har ingen skuld som helst i utvecklingen, alltid mamman som gjort alla fel.

Det låter ju helst logiskt att flickan inte känner sig särskilt hemma hos sin pappa. Han måste ju börja NU att jobba på sin relation med henne. Har han fattat att hon är en människa, inte nån sak man kan lägga undan och sen leka lite med när man har lust.

Så sorgligt med föräldrar som inte kan se att barnen är människor och att relation är nåt man investerar i hela tiden.

Tycker du själv att det är konstigt att flickan känner sig avig hos er när hon har den här bakgrunden med sin pappa?

Klart hon ska vara mer hos mamma om hon mår så. Kanske låter helt tvärtom om några år.

Har mamman skaffat sig en ny kille eller är det bara pappan som har ny och ny familj? Kanske känner hon sig utanför?