Varför används HSP som det vore en diagnos?

Jag vet inte faktiskt, det poppar upp nya diagnoser här och var så det känns nästan som att vi snart inte har några "normala" människor kvar.

Var enda gång jag läser om hsp får jag associationer med borderline. Det känns som ett "symptom" hos folk med borderline och jag har därför lite svårt att se det som en fristående diagnos. I vissa fall tror jag att diagnoser (likt hsp) är mer till ondo än godo. Det blir som en ursäkt för att inte utsätts sig för mindre besvärliga situationer, och kan kanske tillslut leda till isolering och social fobi. Jag brukar tänka att hsp iaf slipper suicida tankar och självskadebeteende som är rätt vanligt hos folk med borderline, så om borderliners måste gå ut i världen och göra saker som de är obekväma med så borde väl folk med hsp göra likadant. Diagnoser är till för att hjälps folk, och inte att man istället "ska bli sin diagnos".

Jag har i större delen av mitt liv tänkt på mig själv som en överkänslig och lite udda person som har lite lägre social kompetens än gemene man. När min äldsta dotter var 3 år var jag rätt bekymrad över att hon på många sätt var lik mig, jag ville så gärna att hon skulle få det lättare än jag och sökte information.

Efter en tid förstod jag att hon är särbegåvad och högkänslig (en hyfsat vanlig kombo). Samtidigt förstod jag att även jag är det. Detta blev en jätteviktig pusselbit för mig. Det hjälpte mig att förstå att jag inte har låg social kompetens utan snarare rätt hög men eftersom jag tänker lite annorlunda än många andra och blir trött av för mycket social interaktion har jag känt mig lite udda och mindre social. Jag ser inte heller på mig själv som överkänslig längre utan förstår varför jag reagerar som jag gör och har fått mycket högre kunskap om vad jag behöver göra för att må bra. Jag tränar på att se fördelarna med att tänka mycket, känna mycket, vara mycket.

Att förstå vad det handlar om har varit otroligt hjälpsamt för mig, mitt liv och min familj. Jag inser att jag tidigare (omedvetet såklart) har känt att det nästan måste vara något fel på de som väljer att vara med mig, varför skulle en normal människa vilja vara det? Nu förstår jag varför och det är positivt för mina relationer. Jag tycker till och med mer om mitt utseende nu jämfört med tidigare. Jag är helt enkelt mycket mer tillfreds med mig själv och min person. Detta betyder inte att jag ser mig själv som bättre än andra, snarare lika bra.

Nu är jag väldigt medveten om att det inte är en diagnos och känner inte igen mig i de människor ni stött på som skyller på "sin hsp" i tid och otid. Detta är inget jag pratar om annat än med människor som står mig väldigt nära och som förstår.

För min dotters skull skulle jag ändå vilja att medvetenheten och förståelsen ökade litegrann. Vår samhällsnorm sänder ofta signaler att det är sämre att vara känslig, tänka "för mycket" och trivas ensam eller i mindre sociala sammanhang. Om jag inte fått den här kunskapen om mig själv är det troligt att jag skulle försökt uppmuntra min dotter att vara en lite mer rejäl, "easy going" person med stort socialt nätverk. Nu kan jag istället visa förståelse, hjälpa henne förstå sig själv och förhoppningsvis bidra till att hon inte behöver få samma negativa syn på sig själv som jag fick utan också kan se alla fördelarna med att fungera som hon gör.

Om ni upplever att människor gör en stor grej av att vara hsp så kanske det delvis handlar om att de är lite "frälsta" och att det känns väldigt bra att få en förklaring till varför de tidigare känt sig fel och annorlunda? Kanske är det samma för människor med olika typer av diagnoser känner samma sak?

Det är inget fel att ha Asperger men det är inte det i vårt fall :). Jag har bl a för hög mentaliseringsförmåga för att uppfylla kriterierna och dessutom är det inte ett hinder i min vardag. Däremot har du rätt i att människor med högfungerande autism också ofta är perceptionskänsliga och kan känna sig udda, det har dock andra orsaker.

Både jag själv och mina nära vänner som också är särbegåvade och högkänsliga fungerar väl i samhället och skyller inte på något av personlighetsdragen om något är jobbigt. Vi är läkare, rektorer, forskare, specialpedagoger och psykologer bl a. Vi pratar med varandra om detta och tycker att det är skönt och hjälpsamt att förstå oss själva. Några av oss har känt oss lite udda och fel under uppväxten men inte alla, det beror nog på uppväxtmiljö och övrig personlighet bl a. Det är hjälpsamt att förstå vad vi behöver för att må bra så att vi inte kör slut på oss själva och går in i väggen.

Det jag menade var att jag själv tyckte att det var väldigt skönt när jag förstod mig själv bättre även om jag inte pratar om det med kreti och pleti. Kanske andra också blivit "frälsta" och har svårare att hålla det inne. Säkert finns det människor som "använder det som ursäkt", jag har aldrig hört en enda människa säga rakt ut att de är högkänsliga bara sådär så jag känner inte igen situationerna men uppenbarligen finns de.

Nej, det står i min journal eftersom läkare har bedömt det och att jag därmed inte kan ta alla sorters mediciner. Det har en relevans och är rätt viktigt för de läkare som behandlar eller kommer behandla mig i framtiden, exempelvis om jag skulle bli inlagd och vara medvetslös. Tex måste jag bli inlagd vid vissa medicinbyten av starkare sort eftersom de behöver ha koll på mig så att jag inte skadas på något vis.

Tror du verkligen att läkare skulle skriva in något sådant i min journal för att jag själv säger det?

Jag har varken berättat vilka mediciner det rör sig om eller vilka läkare som konstaterat det, så varför tror du att det just är psykiatrin som skrivit det? Det var inte till akutpsyk jag fick åka när jag fick farliga biverkningar där de fick på svart och vitt att jag är medicinkänslig, utan "vanliga akuten". Det har gjorts tester, men inget har indikerat på en specifik allergi mot vissa preparat. Så nu blir det övervakning gällande vissa mediciner, och långsam upptrappning av i princip alla mediciner för att kontroll på det hela. Det är inget roligt att vara medicinöverkänslig och är inget jag önskar någon. Det är oerhört många mediciner som verkligen skulle vara bra för mig som jag inte får ta tack vare min medicinöverkänslighet, Vidare får jag alltid besvärliga biverkningar av i princip alla mediciner, så det är inte särskilt kul heller.

Så för er som undrar så är det inte jag själv som påstått det, det är inte jag själv som kommit fram till det, det är flera läkare som konstaterat samma sak, jag har alltid haft det men det har aldrig innebärt någon större fara (förutom att det är besvärligt) förens jag började ta tyngre mediciner pga grava sömnsvårigheter samt några fysiska problem, jag har blivit testad osv. Jag har testat diverse mediciner "mot min personlighetsstörning", men alla har hittintills bedömts som för farliga för mig så jag orkar inte fysiskt eller psykiskt att testa fler. Jag har aldrig prövat narkotika under min livstid (förutom mediciner utskrivna av läkare) och har aldrig kunnat hantera alkohol vilket gör att jag numera är nykterist.

Jag förstår inte varför ni ifrågasätter det jag säger? Vad skulle jag tjäna på att ljuga om något sådant? Det är inte direkt något eftersträvbart att vara överkänslig mot medicin, och jag önskar faktiskt att jag inte hade det öht :/

Jag blev ifrågasatt pga av mitt inlägg, och jag besvarade det, och då ifrågasätte du mig om hur jag det kommit fram att jag har det, och jag besvarade dig. Det var inte min avsikt att stjäla tråden, men om någon kommenterar mig så kommer jag självklart besvara detta. Anledningen till att jag skrev det öht var eftersom någon skrev att just detta indikerar på att hen har hps, och eftersom jag har det men inte tror att jag har hps så skrev jag helt enkelt detta. Jag fattar att jag utryckte mig klumpigt, och de ber jag om ursäkt för, men det var fortfarande inte jag själv som satte igång diskussionen rörande min medicinöverkänslighet, utan jag svarade bara på andra inlägg. Om du inte ville ha något svar från mig Glinda, så hade du inte behövt ställa frågor till mig rörande det ämnet. Eller kunde du lagt till att dina frågor var retoriska.

"Lär jag få problem om jag inte redan har det"? Så om du frågar något är det okej, men om jag frågar något så har jag en dålig inställning? Ja, då tycker vi olika och jag lämnar ämnet här då jag tycker det dragits ut alldelles för mycket och jag inte förstår poängen med att tjafsa om hur jag tolkar saker annorlunda än dig. Så tack för din input, jag ska försöka hålla mig till ämnet.

Har du övervägt tanken att ordet ifrågasätta innebär kanske något annat för dig, än för mig? Jag tycker det var ett slag under bältet att säga att detta beror på någon diagnos då du egentligen inte vet särskilt mycket om mig. Jag tycker att det är även du som missförstår mig, jag har bara försökt förklara och svara på frågor (om en kanske på ett klumpigt sätt). Jag är varken arg eller ute efter att bråka så varför tolkar du mig som att jag är i konflikt med allt och alla? Jag har bett om ursäkt, jag har erkänt att jag kan uttrycka mig klumpigt men trots detta så är jag konfliktsökande? Jag vet helt ärligt inte vad mer jag ska skriva. Tycker du att jag skriver på ett så aggressivt eller otrevligt sätt att jag söker efter bråk? Jag kan erkänna att jag är defensiv nu, men det är för att jag tycker att du gått över gränsen. Du menar säkert inget illa, men jag tar illa vid mig när någon tror sig veta hur jag fungerar efter inlägg i ett forum. Och det är för att många här på FL använder "diagnoskastande" i syfte att förminska och dumförklara de som inte tycker likadant. Det används i princip som ett skällsord.

Så det är mycket möjligt att jag missförstår dig, men jag tror att du missförstår mig med. Vissa saker är känsliga för mig eftersom de har inneburit mycket smärta och då kan jag nog uttrycka mig väldigt defensivt och övertolka vad andra skriver till mig. Men jag försöker alltid be om ursäkt och förstå vad jag gjort fel. Min största rädsla är faktiskt att jag ska såra/skada någon och jag skäms då något enormt, och där är det min diagnos som spökar.

Du får gärna kritisera mig eller påpeka vad jag gör fel, men gissningar om hur jag fungerar eller vilken diagnos jag har vill jag helst inte höra. Men jag kan säga som såhär att jag faktiskt är väldigt konflikträdd

Så återigen, jag ber om ursäkt att jag stal tråden lite, och jag ber om ursäkt ifall jag varit elak/oförstående. Jag vet att jag ältar men jag försöker bara förstå vad jag gör fel eller på vilket vis jag uttrycker mig fel skriftligt för jag har endast stött på dessa problem här på FL :(

Var har jag sagt att det är fel på någon som har en diagnos? Jag tycker jag är väldigt tydlig med att jag inte vill bråka och har upprepade gången ursäktat mig, men du fortsätter ju bara att kritisera mig. Vad jag än skriver så vrider du och vänder det till något negativt. Nu har du tom påstått att jag tycker det är fel att ha en diagnos, vilket jag aldrig skrivit. Och återigen, du känner inte mig, och hittintills har inget på FL gissat rätt angående vilken diagnos jag har, så uppenbarligen är min diagnos inte så tydlig som du själv påstår. Så snälla respektera istället vad jag ber dig om och sluta ge dig själv tolkningsföreträde på någons "ohälsa" via inlägg på internet. Inte för att vara elak, men jag tycker inte den här diskussionen leder någon vart. Jag använde ett enda ord på ett tvivelaktigt sätt (ifrågasätta mig) och har bett om ursäkt men det verkar inte räcka för dig. Vidare vill du inte respektera det enda jag bett dig, så det känns lite som om du bara vill tjafsa med mig och hitta fel. Så jag tänker backa nu och lämna diskussionen.

Nej du sitter inte och gissar, för du VET enligt dina egna uttalanden

Allvarligt talat, jag förstår inte dig eller var du hämtar dina uttalanden ifrån, och du förstår uppenbarligen inte mig. Du är den FÖRSTA person jag bett backa på FL för att jag tycker du gått för långt. Jag har inga problem med att diskutera med andra, men med dig tycker jag det spårat ut. Jag orkar inte mer, för ditt nästa inlägg kommer innehålla något annat du kommer kritisera mig för. Och att ta slutsatsen att jag inte gillar diagnoser bara för att jag inte uppskattar ditt amatöranalyserande av mig är väldigt långsökt. Och oavsett vad jag säger så bara fortsätter du med att påpeka fler fel på mig.

Oftast argument väldigt långt från sanningen. Och nu har du syftat till borderline så du bara fortsätter självutnämna dig som en expert på mina svårighet fast jag bett dig 2 gånger (3 nu) att backa och inte gå in på det ämnet. Jag har också förklarat varför jag inte vill det, men du verkar inte ta hänsyn till detta.

Jag är trött nu, och vill verkligen inte tjafsa något mer. Om du hade känt mig eller vetat min diagnos så hade du vetat att jag tar väldigt illa upp när folk håller på som du. Genom att rabbla upp fel om mig i minst varje inlägg när jag försöker bryta ämnet kommer inte påverka mig positivt, utan väldigt negativt så jag orkar inte höra mer fel i min personlighet och beteende.

Så snälla acceptera det jag säger och sluta hitta fel i mig. Jag är inte perfekt, men det är inte du heller och jag sitter inte här och rabblar upp fel i dig eller dylikt.

Sov gott Glima, om du undrar ifall jag inte svarar dina inlägg är det för att det gått för långt för mig och jag måste vara självisk och dra en gräns här. Du verkar vara en smart person, men du borde lyssna på de som skriver till dig och ber dig backa om något är känsligt för dem.

Tänk så här. 

Du går förbi någon i korridoren och råkar stöta mot någon du möter. Du säger ursäkta och går vidare med livet. De allra flesta skulle knappt komma ihåg det dagen efter eller bry sig mer. De släpper en sån sak ganska så lätt. 

En person med HSP kan få överdrivna känslor för det som hände. Känna extra starkt för vad dum man var som gick emot den personen. Känna starkt för om den andra fick ont efter det, hur den andra personen upplevde det hela osv. Detta kan pågå i flera dar. Man känner helt enkelt känslorna som andra fast 10x större vilket ju kan ta överdrivna proportioner. 

Det kan vara väldigt jobbigt att behöva känna extra för saker som andra lätt kan släppa. Om man inte vet varför det är på det sättet eller att någon förklarat för en att man kanske tillhör HSP gruppen så kan man tro att man är dum i huvudet och helt sjuk. 

Så att få en förklaring på varför man känt som man har gjort kan hjälpa en väldigt mycket och få en att känna sig mer trygg med det och klara hantera det. 

Med det sagt så betyder det ju inte att man vill att andra ska tassa på tå runt en, eller att andra ska bete sig annorlunda för det. Folk i min omkrets vet inte ens om det utan jag lider med känslorna i det tysta. Men om man vet om det så är det väl inte mer än att visa samma respekt som för vilken annan person som har besvär för något annat. Samt att ha förstående för om man skulle älta en sak som för dig är lätt att släppa.

Vadå "andra psykiska diagnoser"? Jag håller med "Suck" om att man ska läsa på om ett ämne innan man ger sig in i debatt. Hsp är en förkortning. Att människor är olika känsliga har människan vetat så länge vi funnits. Du kan läsa om det i romaner från 1700-talet, det är allmänt vedertaget. "Högkänslig" syftar på den del av befolkning som är mest känslig.

Du/ni får läsa på innan ni jämför med "psykiska diagnoser".

Allt går väl aty träna åt olika håll. Men frågan är om det är så bra. Lägger man då ett lock och försöker tränga undan något som egentligen är du. Vem bestämmer vad som är normalt.

Hsp personer behövdes runt lägerelden för att upptäcka faror åt de andra. Men idagens samhälle behövs det inte på samma sätt. Men är det då onormalt för det o något som ska tryckas bort. Tycker inte jag. Utan bättre upplysa människor om varför de fungerar som de gör o att visa får de egrnskaper som behövdes för att upptäcka faror.

Jag bryr mig ärligt talat inte om att gå på dig som person så du missuppfattade mig. Jag är bara intresserad av att diskutera ämnet, inte försöka psyka folk som skriver.

Högkänsliga människor och djur har alltid funnits. Bara för att just det begreppet är nytt betyder det inte att det inte alltid funnits känsliga människor i varierande grad.

När du skriver "vissa hävdar att det borde klassas som en psykisk sjukdom" diskvalificerar du dig.

Det är inget bra eller ens ok sätt att argumentera på, det är lite så Donald Trump gör när han på ett barnsligt/primitivt sätt försöker få större tyngd för sina påståenden genom att lägga till "people are saying", "some people are saying...".

Jaha du. Vissa hävdar att vita människor är en överlägsen ras också. Vissa hävdar att kvinnor inte borde få ha rösträtt.

Om det är nånting jag fått höra av chefer, kollegor, lärare osv så är det att jag är vettig, sund, reflekterande, intelligent, kreativ OCH känslig. Raka motsatsen till psykiskt sjuk (labil, dålig verklighetsuppfattning, paranoid, dålig självinsikt etc, psykotisk)

Vilken löjlig diskussion det här blivit.

Orsaken är att det finns ingenting att diskutera, faktum är att alla människor är inte stöpta i samma form. Vissa människor har mycket svårt att hantera det här, tex att det finns några som har högre grad av känslighet och blir provocerade. Tough shit.

Nu ska jag göra nåt vettigare.

Men var träffar du alla dessa människor egentligen? Jag har helt ärligt aldrig stött på en enda som kallar sig hsp bara sådär och har det som förklaring till att inte göra vardagliga saker.

Mina påståenden var exempel för att belysa vilket skitdåligt icke-argument det är att säga att "vissa anser". Det kan du säga om vad som helst utan att det på något sätt gör dig mer trovärdig.

Det är ingen diagnos och jag har ALDRIG pratat med en läkare eller psykolog som tycker att känslighet är något sjukt, stört eller negativt alls, tvärtom att det har fördelar och att man ska lära sig ta hänsyn till det och lyssna på sin kropp, acceptera det och se det positiva.

Många i min familj är läkare och jag har vänner och bekanta som är läkare, psykologer och socionomer, allt från ganska okänsliga till högkänsliga. Jag har även haft några få vänner med "diagnoser" (borderline och bipolär sjukdom) men jag orkar inte umgås med dom då dom är just labila, paranoida etc i sån grad att dom tex slåss med sina partners, är otrogna mot sina partners, beter sig sexuellt utmanande på fester etc så att det blir pinsamt och jobbigt för omgivningen. En har börjat med droger i vuxen ålder och den andra håller på att sabba sitt äktenskap och har betett sig så opålitligt att jag inte vill ha henne i mitt liv mer.

Att påstå att psykiskt sjuka inte är labila och är "som folk är mest" tyder på att du inte har någon insikt.

Det skulle inte klassas som psykiskt SJUKT om det inte var ett betydande handikapp som påverkar personens hela liv, allt från relationer till arbete, föräldraskap etc.

Jag har därmed inte nedvärderat psykiskt sjuka människors människovärde så du inte påstår det.

Jag orkar inte ens bry mig om att du stött på människor som "kallar sig Hsp men behöver vård istället".

Det är ganska vanligt att folk tror att dom är allt möjligt, vad spelar det för roll? En av dom jag inte vill ha kontakt med förnekar sin diagnos hon fått och säger att hon bara är känslig. Jag upplever dock inte henne alls som det som man menar med hsp. Hon är som en tjur i en porslinsaffär, uppfattar inte subtila signaler, inte ens tydliga signaler från andra människor.

Ofta var hon helt omedveten om att andra blev illa till mods eller irriterade på hennes sätt och uttryckte stor förvåning om hon fick veta det. Att hon hade starka känslor var en annan sak, det är inte för mig högkänslighet, alla har ju känslor, inte bara högkänsliga.

Jag har knappt till någon att jag är "hsp", däremot kommenterar olika människor antingen att jag är det eller att dom ser vissa egenskaper hos mig (som hör till sk "hsp") nästan alltid är det positivt eller neutralt menat, inget som handlar om något som skulle kräva psykiatri (?)

Ju mer jag läser om HSP desto mer tror jag att det "bara" är odiagnosticerad/odiagnosticerbar asperger.

Såklart jag har fel. Man kan ju inte ha asperger och vara hsp samtidigt. Eller? Eller är det bara en ördom jag möter?