Får de som jobbar på FK, soc mm någonsin dåligt samvete?

Jag har försökt hjälpa en vän i hens problematik med att få ordning på sitt liv. Vill inte gå in för mycket i detalj då tråden inte ska handla om detta men hen försöker få hjälp med att komma på fötter och är i behov av vård, lider av diagnoser och psykisk ohälsa. Får i prinip ingen hjälp utan blir mer eller mindre utkastad på gatan. Hen har nu fått ännu ett bakslag, nekad sjukpenning och vill inte längre leva. 

Jag får en undrar; De som arbetar inom FK och liknande instanser, får de någonsin dåligt samvete? Det kan ju inte kännas särskilt bra att "sparka på de som redan ligger ner" men hur orkar man med ett sådant arbete egentligen? Reflekterar man öht över hur besluten påverkar andras liv? 

Bara undrar.. 

Instämmer till fullo! Om den enskilde handläggaren börjar tumma på regelverket utifrån vad han / hon personligen anser vara synnerligen ömmande omständigheter faller rättssäkerheten som ett korthus.

Att behöva hänvisa någon som har en riktigt dålig ekonomi till soc är inte ett dugg svårare eller enklare än att diskutera med någon som åberopar att han/hon jobbat hela sitt liv, aldrig gjort anspråk på medel ifrån det offentliga och nu när vederbörande behöver det nekas han/hon. Det finns massvis av fall i vilka man till fullo förstår personens frustration men faktum kvarstår ; den största orättvisan av alla vore om det var handläggarens personliga moraliska måttstock snarare än likabehandling som låg bakom besluten.

I min släkt har vi en genetisk, obotlig och framåtskridande sjukdom. Jag har valt att förankra med min chef att jag, om jag skulle få ett ärende med denna sjukdom, får lov att byta bort det. Detta som ett exempel på hur ofantligt viktigt jag tycker det är att handläggaren inte påverkas av personliga upplevelser i sin bedömning.

Hur tänker du rent praktiskt kring att man inte ska pröva mot hela arbetsmarknaden i de fall personen är tillsvidareanställd? Tex en målare med förslitningsskador i axeln eller en förskolelärare som är ljudkänslig och har värk som gör att han/hon har svårt att böja sig, göra hastiga rörelser etc; bör han/hon skrivas av från hela arbetsmarknaden för all framtid?

Absolut kan det det och jag menar inte att "alla klarar något". Det finns onekligen ett fåtal som inte klarar av någon form av lönearbete, varken på den öppna eller skyddade arbetsmarknaden. I sådana fall bör de absolut få sjukpenning eller, om skadan/sjukdomen bedöms vara ej behandlingsbar sjukersättning.

Däremot är det alls inte ovanligt att man klarar av vissa saker men inte andra. En person kan tex pga en olycka hamna i rullstol. Jag tycker inte alls att det är orimligt att personen då på sikt ska bedömas även i förhållande till arbeten där man kan sitta ner.

Det vore, tycker jag, ett enormt slöseri på resurser att en sådan person skulle hamna utanför arbetsmarknaden med allt vad det innebär av socialt utanförskap, dålig ekonomi etc.

Tanken på FK-tjänstemän som avgör sina ärenden utifrån sin privata uppfattning om mänsklighet eller empati gör mig lite mörkrädd faktiskt.

Ett sådant system vore ju inte alls rättssäkert.

Byråkrater SKA vara byråkratiska och behandla lika fall lika. Inte olika beroende på om de tycker synd om någon.

Vi är inte där för att "tycka", oavsett vilken lag vi arbetar efter, om det är Sjukförsäkringslagen, SoL, Brottsbalken eller Hälso- och sjukvårdslagen.

Vi är anställa för att behandla alla lika inför lagen.

Vad menar du nu? Vad är det för undantag?

Det finns ju en massa förmåner som riktar sig endast till nyanlända, studenter, unga med funktionshinder eller barnfamiljer. Så målgruppen måste ju inte vara hela folket för att det ska gå att göra en rättssäker prövning. 

Du kan väl ändå inte kräva rättssäkerhet på bostadsmarknaden? Vilka lagar och regler styr bostadsmarknaden?
Du kan lika gärna prata om rättssäkra glasskiosker. 

Soc äger inga bostäder. Att få en bostad är över huvud taget inget myndighetsbeslut.

Jag ställer mig frågande till hur det berör mitt inlägg.

Det jag säger är att mitt jobb är att behandla alla lika inför lagen. Det innebär inte att det inte finns utrymme för förbättringsarbeten, men jag kan inte behandla två individer olika för att det är mer synd om den ena.