Ni som har barn med autism och skaffade fler

Jag hade mycket liknande tankar och funderingar efter att mitt första barn fick svår autism. Väntade i många år och kunde inte bestämma mig. Blev gravid men gjorde abort... sedan upptäckte jag att jag var gravid igen och det var för sent att göra abort. Så nu finns det ett syskon och hon är så liten än så jag vet inte hur det kommer att bli men är väldigt orolig förstås. Dock är kontakten mellan mitt autistiska barn som aldrig varit så intresserad av andra barn och lillasyster otroligt fin så där ångrar jag att vi inte skaffade syskon tidigare. Nu är det jättestor skillnad i ålder.

Vi funderade också på könspgd innan för att autism ofta är lindrigare hos flickor men nu blev det en flicka av sig självt. Är hon frisk kan jag nog tänka mig ett till barn i framtiden.

Hej!

Tack för ditt svar!
Grattis till dottern!

HAr också haft mycket tankar om att försöka få en flicka eftersom riskerna minskar så mkt då. Har två pojkar, dne yngsta har autism.

Vad jag vet går det inte att välja kön i Sverige, eller vet du om man kan få beviljat pga just risken för autism?

Vad jag läst i senaste forskningen så verkar mammans ålder inte öka risken för autism direkt, däremot om pappan är över 40. Tycker du att min ålder talar för att vi ska låta bli? Vår son med autism är som sagt ganska välfungerande, men kan ju bli att nästa barn får mycket svårare eller annan skada. Är ju större risk för fel generellt med åldern också. Så svårt...

Jag har också ett barn med autism.

Jag ville ha två barn och skaffade det tätt, det visade sig sedan att den äldre har autism men jag hade skaffat nummer två även om diagnosen redan varit satt!

Hade jag däremot haft en dröm om tre eller fler barn så hade jag nog tvekat efter nummer två faktiskt, man (eller jag) har definitivt en gräns för hur mycket man orkar med och jag ligger redan på den gränsen nu.

Tror syskon är extra viktigt för barn med (lindrig) autism faktiskt, även om det periodvis kan vara en avgrund som förälder. Dessutom är jag lycklig på ett speciellt sätt att få vara mamma åt den neurotypiska, precis som jag är lycklig för de saker jag lär mig av att vara förälder till den med autism. Jag tycker man ska unna sig att få uppleva det vanliga räkmacke-lätta föräldraskapet också ;) För jösses... hade båda varit så lätta hade jag nog skaffat ett tredje av bara farten :p

Min äldsta har autism och småsyskonen som kom tätt inpå har inga drag av npf.

Tack :) Min första är en pojke ned autism så det gjorde att jag hade fler såna tankar. Hade jag haft en frisk pojke hade jag kanske tänkt annorlunda om kön.

Man får inte göra könspgd för autism i Sverige, jag har försökt få igenom det. Man kan utomlands men risken för autism verkar också öka av ivf så jag vet inte om det går på ett ut...

Hur gamla är ni? Jag har aldrig hört att mammans ålder skulle öka risken för autism. Har varit med i en autismgrupp och alla mammor där var yngre. De flesta fel som kan bli pga mammans ålder kan man ju hitta med nipt etc.

Ser att det rör sig om lindrig autism i ert fall. Då hade jag nog vågat. Min son är social och så men har stora problem med tal, talförståelse och mat.

Jag fyllde just 40 år och min sambo fyller snart 39. Har mest läst om att pappans ålder ökar risken, men andra risker ökar ju iochmed mammans ålder.

Jo absolut. Jag tänkte att mammans risker kan man ju ofta märka tidigt iom fosterdiagnostik, medan det är omöjligt med pappans, därför värre... sedan beror det ju iofs på hur man känner inför fosterdiagnostik. Jag kommer troligen vara kring 40 jag med ifall det blir ett till och för egen del känns det ok. Sedan så är det lurigt med autism. Mitt barn har ju svår autism men när han blev till var pappan i 25årsåldern bara... och inget i släkten heller. Har läst att det är större risk med föräldrar då båda har hög IQ dock (det kan liksom slå över och bli autism) och vi är båda med i mensa så kanske det var det...

Ja på det sättet känns det bättre att man ändå kan kolla en del av de andra riskerna innan. Vi har inte heller nån i släkten som har autism och både jag och pappan hade själva tidig språkutveckling och inga problem åt autismhållet. Jag tror snarare jag är högkänslig, alltså ovanligt känslig för att läsa av stämningar, empatisk, kreativ osv. Vår första son var väldigt känslig och krävande osm liten och tror att han ärvt högkänsliga drag (som jag tror även pappan har). Ibland tänker jag att jag är galen som funderar på ett barn till och är beredd att riskera tillvaron som ändå är helt ok nu, skönt att höra att det finns fler, och lätt att stirra sig blind på riskerna och oron och glömma chanserna att det blir bra. Livet är ju ändå så kort, man måste våga chansa...

Hur gammal är eran son förresten? Det har verkligen varit positivt för vår yngsta son med ett syskon (visserligen äldre), han har utvecklats mycket och lär sig hela tiden om samspel, lek osv.