Extremt lång 11-åring. Agera?

I min släkt är alla väldigt långa. Alla män i min generation (födda 1980-talet) är 2 m till 2,10. Alla kvinnor 180-185. Även vår föräldrageneration är lång (men några cm kortare på både kvinno- och manssidan). Det ser ut som alla våra barn också kommer bli långa, alla ligger + norm-snittet på längdkurvan. Jag är inte det minsta bekymrad för mina barn eftersom jag inte upplevt min längd (185 cm) som något bekymmer. 

Om jag var du skulle jag inte bekymra mig så. Min kusins mamma (ingift moster och normallång själv) var med kusinen (kvinnlig kusin) till läkaren när hon var barn eftersom mostern var så orolig över att flickan skulle bli lång och att det skulle vara jobbigt att vara en lång kvinna. Läkaren sa att de absolut inte gav behandling annat än i extremfall eftersom att vara lång inte är någon sjukdom. Ja, min kusin är lång (183 cm) men hon har aldrig beklagat sig över sin längd. 

Hittade denna text från Karolinska, där en av läkarna som uttalar sig talar om att de är mkt restriktiva med behandling, och betonar acceptens av olika kroppslängder: 
ki.se/forskning/avvikande-kroppslangd-ingen-sjukdom

Fast jag håller inte med. Är 185 cm (kvinna) och har aldrig lidit över min längd. Inte mina bröder (2,05 och 2,08 cm) heller. Ingen av oss har ryggbesvär eller svårt att hitta kläder, och ingen av oss har haft svårt att hitta partners. Tvärtom snarare för bröderna särskilt. Visst har jag slagit i huvudet när man hälsat på kompisars sommartorp, å andra sidan behöver jag inte be om hjälp för att ta ner saker som min kompis som är 1,53 cm. Några blickar känner jag heller inte av. Visst har jag fått frågan om hur lång jag är, men aldrig på negativt sätt. Jag är tacksam att mina föräldrar inte satt in onödiga kroppsliga ingrepp på mig.

Jag vill också instämma i detta som kvinna på 185 cm. Min upplevelse av min längd är positiv och jag skulle inte vilja vara kortare. Det har jag aldrig önskat. Så trist med ett samhälle där längdvariationer inte kan accepteras.