Anonym (Emilia) skrev 2017-04-03 12:46:56 följande:
I min släkt är alla väldigt långa. Alla män i min generation (födda 1980-talet) är 2 m till 2,10. Alla kvinnor 180-185. Även vår föräldrageneration är lång (men några cm kortare på både kvinno- och manssidan). Det ser ut som alla våra barn också kommer bli långa, alla ligger + norm-snittet på längdkurvan. Jag är inte det minsta bekymrad för mina barn eftersom jag inte upplevt min längd (185 cm) som något bekymmer.
Om jag var du skulle jag inte bekymra mig så. Min kusins mamma (ingift moster och normallång själv) var med kusinen (kvinnlig kusin) till läkaren när hon var barn eftersom mostern var så orolig över att flickan skulle bli lång och att det skulle vara jobbigt att vara en lång kvinna. Läkaren sa att de absolut inte gav behandling annat än i extremfall eftersom att vara lång inte är någon sjukdom. Ja, min kusin är lång (183 cm) men hon har aldrig beklagat sig över sin längd.
Hittade denna text från Karolinska, där en av läkarna som uttalar sig talar om att de är mkt restriktiva med behandling, och betonar acceptens av olika kroppslängder:
ki.se/forskning/avvikande-kroppslangd-ingen-sjukdom
Jag tror jag störde mig på min längd när jag var typ 13 kanske, men därefter har jag sett betydligt mer fördelar än nackdelar. Använder även hyggligt höga klackar titt som tätt vilket inte alla i min längd gör. Min dotter som är ett par år äldre än sonen beräknas bli strax under 180 cm stör sig på sin längd. Även sonen stör sig på sin längd. Jag hoppas att dom (liksom jag gjorde) lär sig att trivas med sin längd och kan värdesätta fördelarna och inte hänga upp sig på nackdelarna. Men sånt är så klart olika. Vissa tycker det är jättejobbigt att alltid vara längst och därmed "sticka ut" från mängden och synas.
Jag har läst texten tidigare som du länkade till och jag vet att det inte är lätt att få behandling. Jag hoppas så klart att min son stannar på mer rimliga 2 meter eller därunder och att han bara har nåt växtryck just nu.