Mår jättedåligt efter abort

Gå och prata med någon professionell om dina känslor. Att se ett "ben och fot" i v 11 är inte mojligt, du har säkert en del tankar som du borde bearbeta.

Skrev för fort, skulle kanske inte sagt "inte möjligt", men du behöver bearbeta dina känslor genom att prata om detta med någon professionell.

Det är visst möjligt att se en fot i v 11. Dom utvecklas väldigt fort.

Ts är ledsen att du fått vara med om detta. Tycker också du ska gå och prata med någon. Och lova dig själv att aldrig göra en abort för någon annans skull igen.

Möjligt är det. Redan i vecka 8 plus några dagar fick vi se vårat pyre med både armar, ben, tio fingrar och tio tår.

Till TS, jag förstår dig.

Hej TS

Jag var med om typ samma. Såg också det lilla fostret. Fullt utvecklat.

Jag föll ner i ett svart hål efter det och det var väldigt väldigt nära att vi gjorde slut.

Jag behövde distans från honom och på nåt vänster hittade vi tillbaka till varandra och är idag lyckliga och har planer på ett (planerat) barn.

Ta dag för dag, eller timme för timme, det är mitt råd.

Jag vet hur mörkt och hopplöst det känns. Alla tankar. Låt dom komma och försök släppa dom sen. För mig hjälpte det lite att få klaga på sjukvården och tala om hur jävla dåligt jag tyckte jag blivit bemött hur dåligt som helst, när jag ringde och gröt och behövde samtalshjälp som jag inte fick.

Nu har det gått några månader och jag har börjat känna livsglädje igen.

Det finns ett ljus i tunneln, TS. Sköt om dig!

Jag förstår hur hemskt det måste kännas.
Många människor tittar med ett utifrån-perspektiv och kan aldrig riktigt fatta hur någon kan bli så känslomässigt förstörd av att, "döda en cellklump."
Det är många fler kvinnor än vad samhället vill visa, som mår dåligt efter en abort.

Varför?
Jo, för att abort är fel. För att den där lilla varelsen faktiskt inte bara är en liten cellklump utan ett alldeles eget liv. Ett barn i miniatyr.

Jag har aldrig gjort abort, men stod inför det valet då jag blev gravid utan att jag planerat det. Jag bodde hemma, var inte färdig med studierna, och killen som var pappan hade stora psykiska problem. Jag hade inte träffat honom mer än två gånger och hade egentligen inte velat ligga med honom i första taget.

För mig var abort inte ett val, men jag kan se hur dum jag måste ha framstått inför omvärlden när jag, i min situation, valde att behålla barnet.

Jag kan, i alla fall delvis, förstå hur det måste kännas i din situation, då jag vet vad det innebär att ha ett barn inom sig. Även om man inte kan greppa graviditeten, så knyter man ändå väldigt starka band med barnet. Jag tror man kan börja känna moderskärleken mycket tidigt.

Det som har hänt, det har hänt. Det går inte att förändra. Och om det än har kostat dig väldigt mycket, så vet du nu att abort inte är något bra val. 
Du kanske kommer att känna vemod över detta val lång tid framöver- vissa tycks göra det resten av sina liv. Men det finns förlåtelse. Det finns förståelse. 

Men gör inte om det. Ditt vackra barn har inte dött förgäves om dess död får dig att inte göra abort mer. 

Sara

Jag tycker DU gör fel som vågar påstå att hon gjort fel val. Det är upp till HENNE och INGEN annan. Skämmes!