Är man svag för att man gråter?

Ärligt talat - ja. Däremot kan jag inte säga att det är fel att visa svaghet. Oklokt möjligen, i vissa situationer.

Beror ganska mycket på situation och hur ofta man gråter. Samt för vad.

Inte som kvinna,

Nej. Mer att vara mänsklig...

Storbölande ja, rinnande tårar nej.

Det beror på omständigheterna - om jag går kritik på utvecklingssamtalet på jobb och då börjar gråta, ja det verkar svagt - men i andra situationer kan det kännas berättigat!

Det beror på situationen tycker jag.

Jag skulle säga att det beror på. Man kan ju inte springa runt och gråta för minsta lilla och tro att människor tycker att det är okej. MEN när det händer tragiska saker så ser jag det absolut som en styrka att våga gråta inför andra.

Att vara svag är dessutom inte alltid dåligy

Det beror på situationen/omständigheterna, själv är jag en riktig lipsill ...

Det beror väl på hur du definierar svaghet... Jag tycker personligen inte att det är svagt att visa känslor, snarare modigt pga det stigma som finns kring det. Människor dömer gärna känslosamma människor som mindre kapabla och även intelligenta har jag märkt.

Jag är själv väldigt nära till tårar och kan gråta av ilska eller frustration också, inte bara sorg. Det kan vara extremt störande när jag faktiskt har viktiga saker att säga, som ej tas på allvar därför att jag börjar gråta. Man avfärdas helt enkelt.

Men med det sagt så skäms jag inte för att gråta, och jag är VERKLIGEN inte en svag människa. Så jag skulle väl säga: är man svag om man gråter? Nej. Avfärdas man som svag om man gråter? Ja, tyvärr.

Många ser det som svaghet. Jag blev i stort sett omyndigförklarad i min journal när jag började gråta på läkarbesök. Har lätt för att gråta men är psykiskt starkare än de flesta.

Nej det hoppas jag inte. Då är jag väldigt svag för jag har alldeles för lätt att gråta.

Beror på varför. Men generellt så är det lite svagt av kvinnor och mycket svagt av män.

Har svårt för män som gråter om det inte är i samband med nåt väldigt tragiskt, typ kompis eller anhörig som dött eller så.

Det är ju en omöjlig fråga att svara på utan att ta hänsyn till vad det gäller. I fredags eftermiddag grät många stockholmare öppet inför andra. Knappast ett tecken på svaghet. Men om man börjar böla för att kollegan är sur eller chefen har anmärkningar eller bussen är sen, behöver man antingen hjälp eller så ligger det annat bakom.

Och varför gör så många i tråden skillnad på kvinnor och män? Att vara väldigt känslig och lätt börja gråta är inte positivt för någon, särskilt inte om det sker inför andra. Tvärtom kan det vara ganska obehagligt för omgivningen.

Men att kunna visa sina känslor när det verkligen är befogat, är lika viktigt som att kunna hålla igen när det är befogat. Sen är alla olika och det får man respektera. Men öppen gråt hos vuxna KAN vara stötande, men behöver inte vara det.

Fast om någon har viktiga saker att säga till mig, föredrar jag att den säger det när den har slutat gråta.

Ni "avfärdas" för att de flesta inte vill diskutera med en lipsill, om det nu handlar om en konflikt eller dylikt. Då kan det vara rent av obehagligt om någon börjar gråta. Det handlar inte nödvändigtvis om att det är fel att visa känslor, utan HUR man gör det.

Tänk dig själv att tjafsa med någon på jobbet och personen börjar böla. Eller att man är oense med en vän eller släkting och denne vill reda ut det hela samtidigt som den snörvlar och lipar? Nej tack. För mig är det nästan lika illa som att skrika och gorma. Nu syftar jag alltså inte på storgräl eller väldigt allvarliga saker. Utan vardagskonflikter och dylikt. Eftersom du skriver att du har nära till gråt.

Gråt kan också användas som en form av härskarteknik. Jag säger inte att du gör det, men det förekommer.

Detta sammanfattar egentligen bättre vad jag menar.

Håller med!

Man kan kanske inte hjälpa att man börjar gråta, även om det sker för småsaker. Men då får man återkomma när man har lugnat ner sig.

Att gråta om något hemskt händer eller om man förlorar någon nära t ex, är något helt annat. Det är snarare ett tecken på styrka att man inte håller allt inom sig.