Tappat mig själv efter separation.
Det är så att jag under drygt ett års tid träffade en väldigt fin tjej. Hon 33år, jag 28år.
Hon hade 2 barn sedan tidigare som jag kom väldigt nära. Vi hade väl båda vår bakrund av bättre och sämre mående och efter ett halvår så valde hon att sluta med sin antideprissiva medicin, trots rådet från sjukvården att fortsätta.
Hon hade drabbats av två psykoser tidigare i livet och jag var väldigt mån om att hålla koll på varningstecken, vilket hon tidigt bett mig om.
Någonstans i denna veva då hon slutade ta sin medicin så började våra problem. Hon började bete sig drastiskt annorlunda, behövde väldigt mycket tid för sig själv och så vidare. Det är något jag såklart förstår, alla behöver egentid, men det var som att hon plötsligt inte visste vad hon ville. Hon började prata om att hon sörjde kärnfamiljen och hade plötsligt extremt mycket kontakt med sitt ex.
Tidigare hade de endast haft kontakt varannan vecka då barnen varit hos honom. Hon började gråta gång på gång och bad om att få vara ifred, vid det här laget hade jag flyttat in hos henne, så vi var sambos. Jag ville stötta henne i detta, men samtidigt så blev jag såklart orolig och började tyvärr att toffla. Jag ville helt enkelt att hon skulle våga vara öppen med mig, berätta vad som var jobbigt osv. Men det gick sällan att nå fram. Jag tappade mig själv lite i det här, blev rädd att hon inte trivdes med vår relation, då hon både drog sig undan, sällan ville hitta på saker, annat än för barnens skull och hade allt mer kontakt med sitt ex och hellre umgicks med vänner än med mig.
Jag ifrågasatte detta vid ett par tillfällen och fick svaret att jag var kontrollerande. Samma svar fick jag om jag varit borta några timmar och frågat vad hon haft för sig, i ren nyfikenhet. Då var jag en kontrollerande detiktiv i hennes ögon. Jag själv tyckte bara att det var en normal artig fråga. Frustrationen växte och konflikterna började eskalera. Oftast om småsaker och ingenting, från bådas sidor. Vi började båda peka ut ?brister? som hon uttryckte det. Jag kände snarare att jag försökte berätta vad jag tyckte var jobbigt och viktigt för mig, men fick oftast tillbaka att jag var jobbig och att min familj var hemsk. Samtidigt kunde hon samma kväll säga att jag var allt hon ville ha och leta efter hus som hon ville att vi skulle flytta till.
Jag började bli allt mer fäst vid barnen och började försöka axla ?extra-pappa?-rollen fullt ut. Tog med barnen till parker på egen hand och lekte och gjorde verkligen allt jag kunde för att bygga en stadig relation till dem. Det var helt enkelt viktigt för mig och jag tyckte det var väldigt kul och givande på alla sätt.
I Januari fick vi reda på att min dåvarande sambo var gravid, hon berättade att jag skulle bli ?pappa? och allt var frid och fröjd. Jag kom hem, var glad och positiv men fick till svar ?jag vet inte om jag vill behålla det, men jag vet inte heller om jag kan ta bort det?. Vi pratade om det och kom fram till att det inte finns någon ?perfekt? tid för ett barn. Jag försäkrade henne om att jag kommer stötta henne oavsett vad vi bestämmer oss för, men att i slutänden är det hon som har makten att avgöra. Men velandet tärde på mig, ena dagen var det en självklarhet, nästa var det lika självklart med en abort. Återigen började konflikter att blossa upp och i samma veva så hade jag engagerat mig i familjeproblem med min syster och hennes barn som tog upp väldigt mycket energi. Energi som borde fokuserats helt på min sambo och min familj, vilket jag förstår.
När hon var i 10e veckan så bokade vi in en kuratortid för att kunna komma fram till vad vi ville, jag hade ju redan gång på gång uttryckt vad jag ansåg vara rätt, men min sambo var osäker. Hon hade den senaste tiden slängt ut mig gång på gång och sedan påstått att så inte var fallet. Som sagt, jag blev en toffel, men ville försöka gå med på det min gravida sambo krävde för stunden.
Jag ställde alltid upp, jag menar, hon var ju gravid? Kunde åka iväg sent på kvällen och handla ?cravings? åt henne. Jag blev mentalt nedbruten av allt velande och alla konflikter, slutade tro på mig själv. Vi hade en konflikt sent en kväll som resulterade i att hon inte ville att jag skulle komma tillbaka på några dagar. Sagt och gjort så lämnade jag lägenheten och åkte till en vän.
När vi väl sågs efter helgen så bad hon mig bara kallt att packa mina grejer och dra. Jag blev sårad, ledsen och ursäktande. Inte manligt, men som sagt var jag nedbruten. Jag packade mina grejer och var utflyttad innan veckans slut, allt gick väldigt fort. Hon var tydlig med att det inte var över, men att hon behövde tid själv. Vi genomförde också aborten gemensamt på ett sjukhus innan jag hann flytta ut.
Efter några veckor ville hon att jag skulle komma och hälsa på och träffa barnen, eftersom de saknade mig. Jag hade inget emot detta och åkte över till henne. Vi hade haft lite sporradisk kontakt via sms under denna period. Där hon uttryckte att hon ville försöka bygga en relation igen, på andra grunder. Men att inget fick kännas forcerat, då skulle hon backa.
Det gick några dagar och ett av barnen skulle fira sin 5års dag och jag blev inbjuden. Allt var frid och fröjd och vi hade riktigt trevligt. När jag åkte därifrån bad båda barnen mig att stanna och grät när jag gick mot dörren. Jag lovade att komma tillbaka.
Dagen efter frågade jag om de ville ha besök av en sagoläsare eller skrev. Efter det fick jag som svar att ?jag vill inte att vi ses eller hörs mer?. Jag blev väldigt sårad av detta och försökte få ur henne ett svar. Desperat och patetiskt agerande. Jag åkte dit en vecka senare och blev insläppt och bjuden på kaffe, återigen kändes allt frid och fröjd. Barnen var inte hemma vid det här laget. Men jag var nog distanslös som inte bara accepterade att det var ?slut?. Det var så mycket velande sista tiden att jag inte riktigt förstod någonting. Jag ville ju å ena sidan lämna henne ifred, eftersom hon bett om det, men å andra sidan finnas där för de 2 barnen som tydligt uttryckt sin saknad. Jag blev väldigt delad och fick helt enkelt svårt att agera och fungera ?normalt?.
Nu står vi här, noll kontakt sedan ett par veckor tillbaka. Jag saknar inte henne i någon större utstreckning, men barnen gör sig konstant påminda, jag vet ju att de vill träffa mig. Även om jag såklart tänker på henne ibland, men det är mest barnen som spökar för mig. Det finns egentligen mycket mer att gå in på, men jag vet inte hur jag ska tänka längre.
Har någon ett vettigt tips, annat än "glöm dem", "gå vidare". Det vet jag redan att jag behöver göra. Snarare hur jag ska resonera med mig själv om det som hänt?
citationstecken blev tydligen frågetecken av någon anledning...
