Hur får man tillbaka tilliten till sin sambo?
Jag vet inte hur jag ska hantera situationen med min sambo.
Vi är båda drygt 50 år gamla idag. Vi träffades hösten -02 och har hängt ihop i vått och torrt sedan dess men hade en paus i relationen ett tag. Jag flyttade ut och han bodde kvar. Något som jag inte visste, förrän två år senare, var att han under den pausen fick känslor för en tjejkompis men hon avvisade honom. Strax därefter fick jag veta att jag hade cancer. Jag blev otroligt chockad och rädd men berättade det för honom en vecka senare. Han blev också chockad och ville ställa upp med allt möjligt fast endast ekonomiskt.
Han bekostade min semester den sommaren eftersom han tyckte att det var viktigt att jag hade roligt innan operation och cellgifter.
Efter sommaren lät han tjejen som han hade känslor för flytta in hos honom eftersom hon inte hade någon bostad. Något jag inte accepterade.
Under den tiden då jag behandlades för min cancer, 5 månader, så bodde hon hos honom fram till dec -16, alltså nästan 1 1/2 år.
Jag var otroligt ledsen och sårad under tiden som jag kämpade med min behandling och mådde dessutom både fysiskt och psykiskt dåligt medan han hade kul, hade fester och gick på konserter med sina kompisar och henne.
Visst hörde han av sig lite då och då till mig för att förhöra sig hur jag mådde ibland men väldigt kort och väldigt formellt.
När alla behandlingar var klara så mådde jag fortfarande otroligt dåligt i själen. Jag kände mig så otroligt sviken, sårad, utesluten och så fruktansvärt ledsen att jag en dag bestämde mig för att jag ville avsluta mitt liv. Detta fick min kille veta och kontaktade polisen. Han kom hem till mig likaså polisen.
Vi pratade och han förklarade att han har fortfarande känslor för mig men att det är en massa saker i vägen! Han tyckte att jag var otroligt jobbig under klimakteriet och skällde alltför ofta på honom! Att skälla på honom en gång i veckan tyckte han var för mycket och kränkande.
Faktum är att jag inte enbart hade besvär med klimakteriet utan fick, förutom arbetet, dras med all marktjänst; städning, disk, matlagning mm samtidigt som han la all sin vakna tid på att sitta på olika forum på nätet, chatta med polare eller gå till puben. Han jobbade väldigt lite under den tiden men var trots det konstant trött. Jag var sönderstressad, slutkörd OCH hade hemska besvär med klimakteriet och sov knappt. Jag bad honom hjälpa mig med städningen, matlagningen m m men det var alltid något som var viktigare eller att han var trött eller tar det senare. Alltid en massa ursäkter.
Trots allt fick han en hel del bekräftelse av mig och jag har även under den tiden varit väldigt kärleksfull mot honom. Men efter ett tag försvann mitt tålamod och ork.
Till slut gav jag upp och vi bestämde oss för att ta en paus i relationen.
Under min sjukdomsperiod med operation och cellgiftsbehandlingar skrev jag mängder med kärleksbrev till honom som han fick allt eftersom.
Idag bor vi tillsammans igen och jag ser hans förändringar, en del positiva och en del negativa. Det som är positivt är att han hjälper till med marktjänsten men det negativa är att tjejen som bodde hos honom har inte adressändrat än och de har fortfarande kontakt med varandra. Saken är också den att hon har alltid vetat om mig och vår situation men aldrig bjudit in mig på någon fest, speciellt min killes 50-årsfest, eller ens frågat hur jag mår.
En annan sak är att min kille låter henne arbeta med sin konst på hans kontor.
En tredje, och det absolut värsta, är att jag hittade av en slump ett brev som han hade skrivit till henne för drygt ett år sedan, ett brev som hon fick på alla hjärtans dag förra året. Jag fick ingenting. Inga blommor! Inget kort! Ingenting! Vare sig förra året eller i år. Har heller aldrig fått det tidigare.
Brevet som jag hittade började ungefär så här: "Du tog inte emot mitt hjärta som jag hade hoppats på. Men jag hoppas att du tar emot mitt hjärta av vänskap.... ". Detta har sårat mig så djupt och så illa att min tillit till honom har blivit ordentligt stukat! Jag kände att jag fick en bekräftelse på mina misstankar... han var förälskad i en annan kvinna.
Jag tog upp detta med honom och han tyckte att jag överreagerade eftersom ingenting hände mellan dem även om de bodde tillsammans. Han tyckte stt jag skulle släppa det och se framåt istället!
Det har gått en månad sen jag hittade brevet och jag mår fortfarande otroligt dåligt över det här med den andra tjejen.
Han vill och har fortfarande kontakt med henne, låter henne måla sina tavlor på hans kontor och låter även hennes post komma till vårt hem trots att hon vet att vi numera är sambos igen. Och trots att hon vet att jag dessutom har problem med att hon är på hans kontor.
Jag har krävt att hon ska adressändra och flytta sitt atbete och sina alster från hans kontor. Jag har också bett honom att be henne backa så att vi kan bygga upp vår relation igen men han vägrar! "Vi är kompisar! Se istället vad jag har gjort och gör för dig. Det finns en anledning till att vi bor ihop igen. Jag vill underlätta för henne." säger han. Och ja, jag såg och ser vad han gör för mig och jag har på olika sätt visat min tacksamhet, både i ord och handling. Han anser att jag måste jobba bort min svartsjuka och se till att jag jobbar med min tillit till honom. Han själv lovar att aldrig vara otrogen. Men är det verkligen jag som ska jobba med min tillit till honom eller är det han? Jag får inte ihop det här. För mig är det ologiskt. Det är väl ändå han som måste jobba för att få min tillit... eller? Jag vill också tillägga att han smusslar en hel del med sin mobil. Smsar, kollar Facebook och andra forum men ser alltid till att jag inte ser vad han skriver eller gör. Han lägger sällan ifrån sig mobilen och jag får då en uppfattning att han döljer något för mig och det väcker en del misstankar från min sida.
Jag har också en känsla av att han inte har de känslor för mig som han säger sig ha. Han säger sällan "Jag älskar dig". Det gör han först när jag säger "Jag älskar dig". Jag får sällan bekräftelse för vad jag gör för honom eller hur jag ser ut. Jag kan också nämna att jag fick inte ens en liten hälsning på vare sig alla hjärtans dag eller på internationella kvinnodagen. Sånt är viktigt för mig men hans personliga åsikt är att det inte är viktigt för honom utan han tycker att jag ska fokusera på allt han gör för mig.
Jag har också nästan varje morgon skickat gulliga meddelanden till honom men sällan fått något av honom och nu känner jag att min ork är slut och ger jag upp!
Det känns som om jag bara klagar och är otacksam men jag känner mig så lurad, så jävla ledsen och less på allt! Jag känner att allt detta har skadat vår relation och att han kräver orimligt mycket av mig! Det som känns viktigt för mig är inte viktigt för honom. Han är min stora kärlek och mannen i mitt liv men jag orkar inte leva med det här längre!
Vad ska jag ta mig till? Vad gör jag för fel?
