Pappor som lämnar

Jag har ej lämnat och har svårt att föreställa mig att göra det, men om jag gör ett försök och föreställer mig att jag skulle göra det och frågar mig vad som kan ha hänt. Då blir svaret att jag blivit kär på samma sätt som jag först blev kär i barnets mamma.

Så där kär att allt annat än henne känns oviktigt i livet, fast jag hade inte barn då så vet inte om det funkar så längre på mig. Jag hade nog gjort som den där snubben i Wisconsin försökte göra när han övergav sin familj för kärleken, försökt fejka min död så att mitt barn får livförsäkringen som plåster på såren. Det tar nog bort åtminstone en del av det dåliga samvetet.

Glömde nämna, varför man inte vill ha kontakt mer, oftast blir barnet utan pappa för att föräldrar inte kan samarbeta, får mamman med socialtjänsten på sin sida så kan man aktivt hindra umgänge, det finns inga straff för att man försvårar umgänget, kan man bara förklara varför man försvårar umgänget så är det med lagens goda ord bakom samt socialtjänsten.
Du kan ha argument att barnen mår dåligt av varannan veckas liv, kommer dom efter i skolan är det styrkt. berättar barnet själv vilken förälder dom vill bo med så styrker detta ännu mer, nu kan man aktivt prata med sitt barn för att förstärka valet, men använd rätt ord, finns inget PAS  i sverige, umgängessabotage måste styrkas för att det ska kunnas bevisas, man har rätt att hjälpa sitt barn om barnet mår dåligt, som vid ex.. vv liv, bara du aldrig nekar umgänge, utan säger ,,, det kommer umgänge men inte just nu medans dom mår dåligt av allt tvistande, dom måste få en stabil grund först.

När en pappa blir sviken på detta sätt, barnen hålls ifrån han så finns ingen hjälp och få, visst du kan prata med psykolog, det hjälper dig själv men inte relationen till dina barn.
Därför lär man sig leva utan barnen, därför öppnas aldrig den dörren igen, därför säger man nej när dom ringer och vill träffas.

Enda sättet för folk och förstå är att tänka om dina barn togs ifrån dig på deras egna val, ska man stå med öppna armar 10 år senare i livet? säga att man saknat dom?
Finns människor som klarar av det, som blir jätte glada, finns även dom som inte klarar av det, sveket var för hårt, man dög inte som förälder när dom var ung, varför ska man duga nu, nu när man fått lämna staden man var uppväxt i , lämnat vänner och kompisar, för man klarade inte av alla frågor och fördömanden.
Man har startat ett nytt liv, en ny familj, man har levt med den länge, bara för att barnen nu saknar pappa så ska han stå klar och ta emot dom, jag klarar inte av det,utan lärd av psykolog att leva utan dom.

Ja det är tragiskt, men ett öde många barn har, man kan inte bara skylla på att det är pappans fel, mamman är lika med skyldig i relationen.

Min man lämnade sin dotter. Han försökte få det att fungera med varannan vecka, jag med. Dottern var ungefär 4 år när hon började tala illa om mig och till mig och berättade att hennes mamma inte gillade mig. Min man försökte med det mesta för att få det bättre, pratade med hennes mamma, men hon var mer intresserad av att få honom att lämna mig än att lösa något. Värre blev det när jag blev gravid. Dottern skrek när jag var hemma, konstant, rakt ut i luften och fick åka hem till sin mamma.

När min man sen ville prata om det här fanns det bara två alternativ enligt flickans mamma, flytta hem till dom och lämna mig och barnet i magen, eller vara kvar med mig och tappa kontakten med flickan. Min man och jag har vart ett par i 15 år nu och har 3 barn ihop, han pratar ytterst sällan om dottern men jag är övertygad om att han tänker på henne ofta.

Jag fattar inte hur man kan må bra och bli lycklig med en annan kvinna (man) med vetskapen att man lämnat sina barn på sitt samvete, De lär inte vara helt omedvetna om att barnet kommer fara illa och känna sig oönskade. 

Bottenskrap till människor som gör så.