Pappor som lämnar

Min man lämnade sin dotter. Han försökte få det att fungera med varannan vecka, jag med. Dottern var ungefär 4 år när hon började tala illa om mig och till mig och berättade att hennes mamma inte gillade mig. Min man försökte med det mesta för att få det bättre, pratade med hennes mamma, men hon var mer intresserad av att få honom att lämna mig än att lösa något. Värre blev det när jag blev gravid. Dottern skrek när jag var hemma, konstant, rakt ut i luften och fick åka hem till sin mamma.

När min man sen ville prata om det här fanns det bara två alternativ enligt flickans mamma, flytta hem till dom och lämna mig och barnet i magen, eller vara kvar med mig och tappa kontakten med flickan. Min man och jag har vart ett par i 15 år nu och har 3 barn ihop, han pratar ytterst sällan om dottern men jag är övertygad om att han tänker på henne ofta.

Jag har lämnat mina barn!

Vi gick isär när yngsta var 10 år den äldre 12 år, först hade vi gemensam vårdnad, och barnen bodde växelvist hos oss, ibland var dom mer hos mamman.

Efter ett år tog mamman upp en vårdnadstvist och häda att barnen vill bo hos henne heltid, om den äldre dottern blivit påverkat av mamman eller om det var hennes egna beslut, det vet jag inte, vi gick vårdnads tvist och blev varannan vecka för mig, men mitt ex gjorde allt för att förhindra umgänget, med undanflykter som hon vill inte åka till dig, eller dom ska dit nu osv...
Den äldre dottern berätta att att hon ville välja själv, jag vill bo hos mamma!

Först bodde jag kvar i samma stad, men efter ett år blev jag lessen, sorgsen , sakna verkligen barnen, jag fick inte träffa dom.
Bestämde mig för och flytta, jag fick så många frågor av folk varför jag inte träffa mina barn, precis som det var något fel på mig.

Jag flyttade, bytte stad, berätta inte till någon att jag hade barn, jag vill inte leva med frågan varför jag inte träffar barnen, folk förstår inte det egna valet, "min dotter har valt bort mig", mamman gör allt för att stödja hennes beslut och vägrar samarbeta,gör allt för att förhindra umgänget.

Nu efter åt har barnen ringt upp mig, undrat varför jag försvann, berätta att det var hennes egna val.
Barnen vill träffas.

Dina frågor !
1 varför gjorde ni det, vilken orsak? = Det var barnets egna val, stött av mamman.
2 Har ni ångrat er? =   Jag har levt med sorg för att jag blivit bort vald av mina barn, jag har fått leva med frågor varför jag inte träffar mina barn, jag har blivit smutskastad för att mina barn valt bort mig. har gått hos psykolog för att hitta tillbaka till livet igen, det var inte mitt val !!!
3 Tänker jag på barnen? Ja jag tänker på barnen.
4 Om jag tänker ta kontakt? Nej, jag har blivit bortvald av barnen och mamman, mamman stödde och kriga hårt för att jag skulle försvinna ur deras liv, många år levde jag med sorg, kämpade för att hitta meningen med livet igen, var en tuff väg tillbaka, verkligen tuff väg.Nu har jag hittat tillbaka, jag var tvingad att starta ett nytt liv utan barnen, jag har tappat hela deras uppväxt, jag känner inte dom mer, jag vet inte vad det är för människor, hur dom utvecklats, dom är främlingar, jag är en främling för dom. dom såra mig så hårt som inget annat i hela världen kan göra. jag vågar inte träffa dom igen, rädd att det väcker upp den sorg jag lämnat bakom.
5 Tankarna är nästan glömda nu, jag tänker på barnen, ofta. men jag vågar inte ha kontakt för att det kan väcka sorgen igen, jag vill inte att min nya familj ska veta om dom, dom har sårat mig så hårt, dom får inte såra mig igen, eller skada min nya familj, jag ser inget positivt att dom nu vill ha kontakt, hur ska det umgänget se ut? viss vi kan träffas och fika, presentera dom för min familj och nya liv, men kommer det komma något gott ur det, eller kommer det förstöra.

Jag vågar inte chansa, vägen tillbaka var både svår och lång, jag har lärt mig och leva utan dom och kommer knappt ihåg vem dom är, jag vågar inte öppna den dörren igen, även om det finns fina minnen så överskuggar sorgen allt, kort och gott jag vågar inte ha kontakt igen, jag är glad och lycklig nu, inget får förstöra det igen.Barnen blev besvikna på svaret att jag inte ville träffa dom igen, men dom fick svaret varför, det var det egna valet, ni valde bort mig.

Jag har ej lämnat och har svårt att föreställa mig att göra det, men om jag gör ett försök och föreställer mig att jag skulle göra det och frågar mig vad som kan ha hänt. Då blir svaret att jag blivit kär på samma sätt som jag först blev kär i barnets mamma.

Så där kär att allt annat än henne känns oviktigt i livet, fast jag hade inte barn då så vet inte om det funkar så längre på mig. Jag hade nog gjort som den där snubben i Wisconsin försökte göra när han övergav sin familj för kärleken, försökt fejka min död så att mitt barn får livförsäkringen som plåster på såren. Det tar nog bort åtminstone en del av det dåliga samvetet.

Jag föreställde mig ifall jag skulle göra så, vad som eventuellt skulle kunna leda till det, jag har givetvis inte gjort det.

Jag har läst/hört om en man i Wisconsin som övergav fru och tre barn för att han blev väldigt kär i en tjej han skrivit med på internet. Han försökte fejka sin egen död för att hans fru skulle få ut livförsäkring som nån slags kompensation för det han gjorde. 

När jag var riktigt nykär i mitt barns mor så blev allt annat i livet än henne ointressant. Allt annat än att vara med henne var bara något som genomleds. Så kanske en pappa kan det, men jag vet inte om jag kan bli kär på det sättet nu med barn och ålder. Jag tror inte det. Men det var väldigt starkt.

Jag tänker mig den känslan, och kanske i det sinnesläget att man skulle kunna göra det?

Söka vård för att jag försöker hypotetiskt föreställa mig anledningen till ifall jag hade gjort något sådant?Jag tror inte det heller, men om det går så tror jag vi har förklaringen där.

Ej lämnat verkar vara en empatisk människa med förmågan att föreställa sig människors olika känsloliv.  

Är det någon som har problem och borde jobba på sig själv så är det du. Hur kan man vara en bra förälder om man inte kan förstå att olika människor känner och agerar på olika sätt? 

Det är klart att det inte är synd om vuxna som överger sitt barn. Du, jag och många andra förstår vikten, moralen och emotionellt hur viktigt det är för barnen att ha närvarande föräldrar. Men bara testa att se på ditt egna argument med punkt istället för att lyssna på andra. Ibland tänker jag att personer som du som har väldigt bra och klok moral ska vara lycklig av att du har den moralen som du har, eftersom du emotionellt har svårt förstå att andra kan känna annat. Det skapar bara frustration att inte acceptera att andra är idioter och det blir ingen förändring för andra som kanske behöver det. Framförallt kommer inte än del vidare i livet som lever med personer som skadar dem. Man tror att andra kan ändra sig. Man hoppas på förändring. men det är hopplöst eftersom deras moral ser annorlunda ut på grund av olika anledningar. Deras hjärna är inte byggd som din. Jag vill lägga till att jag i mitt liv och fortfarande tycker att det är hemskt att människor på ena eller andra sättet sviker sina barn. Men det hjälper inte ett skit att jag är arg på dem och stärker barnets känsla av svek. Jag försöker istället stötta och hjälpa barnet att förstå det jag skrivit och hitta andra styrkor i sig själv och sin omgivning.