Drabbad av DEN STORA KÄRLEKEN... men lever med man och barn.
För tio år sedan träffade jag en kille/man som jag blev störtförälskad i. Vi hade båda en del "issues" och gick om varandra känslomässligt hela tiden. Det blev aldrig vi men vi kunde samtidigt inte slita oss från varandra.
Pg a rädslor, tidigare svek och annat bagade så vågade vi aldrig bli tillsammans. Jag ville iofs det hela tiden men han vågade inte.
Det är omöjligt att förklara den fantastiskt stora och enorma kärlek vi upplevt till varandra, vi älskar varandra så mycket att vi endast önskar den andres bästa vilket väldigt länge var att INTE vara tillsammans - jag ville ha barn men inte han.
Efter ca 10 år av sporadiskt och passionerat förhållande, en massa tårar och besvikelse samt så mycket kärlek och magisk romantik man bara ser på film... så bestämde jag mig för att en gång för alla lämna honom eftersom jag ville ha barn.
Sagt och gjort, så fort jag la vår relation bakom mig så dök det ju upp en fin, bra och underbar kille som jag är i hop med sedan 5 år. Vi har en son på ett år. Vi är lyckliga och mår bra i vår relation och vi älskar varandra (tror jag).
Så träffade jag av en slump exet.... och det visade sig att under samma tid som jag bestämde mig för att lämna honom så processade han i tanken att han ändå ville... ville vara med mig och skaffa barn.
Vi tog en öl ute för ett par månader sedan och insåg att vi älskar varandra... han har tjej... inget hände, vi skulle aldrig ens röra vid varandra men hela vår relation är på något vis erotisk, sensuell så bara att se varandra i ögonen, tala med varandra och finnas i samma rum blir som ett känslomässigt samlag.
Well, när man är småbarnsförälder så blir man lätt arg, irriterad och trött på sin sambo - så just nu när jag inte är så himla uppöveröronenförälskad i min sambo så kan jag ju inte sluta tänka på exet.
Det grämer mig sååååå att jag och exet aldrig fick/tog chansen och jag har så svårt att gå in helhjärtat i min nuvarande relation. Detta kommer alltid att störa mig.
Jag trodde att det skulle bli bättre/lättare när jag fick barn men *skäms* oerhört när jag skriver att kärleken till exet (vill inte kalla honom det, han är snarare min tvillingsjäl) på något vis i bland känns starkare än kärleken till min son.... usch... fantiserar i bland om att min sambo får vårdnaden om honom så jag kan bli fri och leva med min tvillingsjäl.
Det är den mest förbjudna tanke, att jag älskar honom mer än mitt eget barn, jag mår så dåligt över det.
Det är inte alla som upplevt eller förstår den här stora kärleken och jag kan tänka mig att det låter banalt i mångas öron men det är på allvar, vi är som droger för varandra, vi ser gud i varandra, våra själar dansar.
Så som kärlek gestaltas i romaner och filmer sådan är vår kärlek. Vi brinner (upp).
Tack för att du läste, jag behövde lätta mitt hjärta.
