• Anonym

    Drabbad av DEN STORA KÄRLEKEN... men lever med man och barn.

    För tio år sedan träffade jag en kille/man som jag blev störtförälskad i. Vi hade båda en del "issues" och gick om varandra känslomässligt hela tiden. Det blev aldrig vi men vi kunde samtidigt inte slita oss från varandra.

    Pg a rädslor, tidigare svek och annat bagade så vågade vi aldrig bli tillsammans. Jag ville iofs det hela tiden men han vågade inte.

    Det är omöjligt att förklara den fantastiskt stora och enorma kärlek vi upplevt till varandra, vi älskar varandra så mycket att vi endast önskar den andres bästa vilket väldigt länge var att INTE vara tillsammans - jag ville ha barn men inte han.

    Efter ca 10 år av sporadiskt och passionerat förhållande, en massa tårar och besvikelse samt så mycket kärlek och magisk romantik man bara ser på film... så bestämde jag mig för att en gång för alla lämna honom eftersom jag ville ha barn.

    Sagt och gjort, så fort jag la vår relation bakom mig så dök det ju upp en fin, bra och underbar kille som jag är i hop med sedan 5 år. Vi har en son på ett år. Vi är lyckliga och mår bra i vår relation och vi älskar varandra (tror jag).

    Så träffade jag av en slump exet.... och det visade sig att under samma tid som jag bestämde mig för att lämna honom så processade han i tanken att han ändå ville... ville vara med mig och skaffa barn.

    Vi tog en öl ute för ett par månader sedan och insåg att vi älskar varandra... han har tjej... inget hände, vi skulle aldrig ens röra vid varandra men hela vår relation är på något vis erotisk, sensuell så bara att se varandra i ögonen, tala med varandra och finnas i samma rum blir som ett känslomässigt samlag.

    Well, när man är småbarnsförälder så blir man lätt arg, irriterad och trött på sin sambo - så just nu när jag inte är så himla uppöveröronenförälskad i min sambo så kan jag ju inte sluta tänka på exet.

    Det grämer mig sååååå att jag och exet aldrig fick/tog chansen och jag har så svårt att gå in helhjärtat i min nuvarande relation. Detta kommer alltid att störa mig.

    Jag trodde att det skulle bli bättre/lättare när jag fick barn men *skäms* oerhört när jag skriver att kärleken till exet (vill inte kalla honom det, han är snarare min tvillingsjäl) på något vis i bland känns starkare än kärleken till min son.... usch... fantiserar i bland om att min sambo får vårdnaden om honom så jag kan bli fri och leva med min tvillingsjäl.

    Det är den mest förbjudna tanke, att jag älskar honom mer än mitt eget barn, jag mår så dåligt över det.

    Det är inte alla som upplevt eller förstår den här stora kärleken och jag kan tänka mig att det låter banalt i mångas öron men det är på allvar, vi är som droger för varandra, vi ser gud i varandra, våra själar dansar.

    Så som kärlek gestaltas i romaner och filmer sådan är vår kärlek. Vi brinner (upp).

    Tack för att du läste, jag behövde lätta mitt hjärta.

  • Svar på tråden Drabbad av DEN STORA KÄRLEKEN... men lever med man och barn.
  • Anonym (Vårkänslor)

    Hjälp säger jag bara
    Kan inte råda dig gumman, men jag vet inte själv vad jag hade gjort. Jättesvårt att säga.
    Allt beror ju på omständigheterna.

    Om det skulle visa sig att du trots allt har käsnlor för din "tvillingsjäl" som gör att du funderar på allvar på att lämna din nuvarande, tänk på allt innan.
    Hur det skulle vara att leva ihop med honom?
    Hur ställer han sig till att du har med barn och 100 andra frågor.

    Blixten slog också ner från klar himmel för mig den gången jag kom på att min bästa vän var min tvillingsjäl. Det är jättesvårt och vi lever inte ihop utan jag bor med min pojkvän sedan 2 1/2 år. Fortfarande vet jag inte om jag gör rätt som inte lever med honom.

    Jag önskar dig lycka till.
    Berätta gärna hur det går

  • Anonym (kär)

    ja här är man gift med en man, o längtar efter en annan...är gravid o vi ska ha bebis när som , men kan inte sluta tänka , tänk om:(
    mannen jag är kär i ,har sambo men vi är varandras tvillingsjälar,längtar så efter att se han, prata med han så jag blir galen...
    vet att jag gör fel , att jag är en usel människa men jag kan bara inte sluta älska han:(
    hoppas det löser sig för er, men här tänker jag leva med min man o se allmänt glad o nöjd ut , medan kärleken till mannen jag längtar efter får komma i andra hand ...tyvärr ingen plats för det i mitt liv...:((((

  • revik

    Wow. Vad svarar man på något sådant..? Fast du ville kanske bara göra just det du sa, d v s lätta ditt hjärta. Jag blir frustrerad och lite småchockad när jag läser att du älskar en man mer än ditt eget barn (aj!!!), men jag imponeras ändå över din uppriktighet på något sätt.

    Min stilla undran är dock... Ponera att du gör slag i saken, lämnar man och barn och ger dig hän i DEN STORA KÄRLEKEN... Kanske gör du och "exet" just det där, 'bränner upp' varandra, förtär varandra. Och om, OM skuldkänslorna senare kommer krypande - vad händer då..? Skuld..? Kärlek som vänds till hat? Det kan vara svårt att kontrollera så starka känslor som du beskriver... Är det kärlek - hållbar kärlek? Eller är det passion (kan vara något mindre "stabilt" enligt min definition)? Ska man vara "förnuftig" eller bara "ge sig hän"? Ja, vad är man skyldig sitt barn..?

    Men ska man vara krass, när det gäller ditt förhållande i övrigt, så har ju folk gått skilda vägar för mindre än den stora kärleken. Det är ju tyvärr inget konstigt med det.

    Har du möjlighet till lite "egen tid", få lite distans till allt och fundera?

    Jag känner inte ditt ex, men det är också därför jag kan ställa mig följande (för dig kanske helt "vansinniga") frågor:

    - Var du lycklig under den där tiden för 15 år sedan eller gör minnet av passionen att det verkade lyckligt?

    - Han var beredd att släppa dig vid den viktigaste frågan av alla, nu 15 år senare säger han att han ångrade sig för länge sedan. Varför hörde han inte av sig för länge sedan? Varför nu, när han stöter på dig av en slump och minnet av gamla känslor dyker upp?

    - Är du samma person nu som för 15 år sedan? Tror du att han är det?

    - Är det möjligt att det är minnet av den stora kärleken du åter blivit upp över öronen förälskad i nu?

    - Är det värt att släppa det du har? Har du någon aning om konsekvenserna? Är du beredd att ta dem?

    Jag skulle aldrig i mitt liv döma dig (eller någon annan) för ett beslut, eftersom jag inte gått i din skor, men du gav mig tillfäller att ha en åsikt och jag tog det tillfället i akt:

    Ta dig en funderare, så att du kan leva med det beslut du tar.

    Kram och lycka till!

  • Anonym

    här är en som sitter på samma buss..
    men jag tog steget och skiljdes med min man.trots att vi har flera barn ihop.
    man kan inte leva i ett förhållande där man tänker på nån annan man hela tiden. man kommer alltid att jämföra de olika männens egenskaper i olika sammanhang osv...
    det håller inte i längden..

  • Fröken Honung

    wow

    tror faktiskt redan du har svaret inom dig.......

  • Anonym (lugnare nu)

    Fred: vad menar du? Förstår faktiskt inte alls vad du syftar på i ditt inlägg, mer än att du antagligen inte är en av dom som förunnats riktigt djup passion....

    Innerst inne så älskar jag jag mitt barn mest, det förstår jag ju men kärleken till "tvillingsjälen" är så speciell så den går inte riktigt att jämföra.

    Jag vet att detta kan jag leva med, mina känslor för tvillingsjälen kommer antagligen att blossa upp någon gång vart tionde år... men han är inte rätt för ett liv med småbarn.

  • Fred

    varför skulle jag inte ha gjort det? du vet inget om mig. kan det vara så att mitt svar är baserat på erfarenhet från det kanske? eller är du för upptagen med att försvara dig själv och ditt ego för att se det?

    om du är så kär och passionerat förälskad i den här killen ta chansen då.. jag bryr mig inte, försöker bara få dig att inse hur mycket du kommer att ångra dig efteråt.

    men det är inte mitt problem... lycka till

  • Fred

    minnet glorifierar allt, i dag är inte samma tid som då.. tänk på det.

  • Anonym (lugnare nu)

    I know, att minnet glorifierar. Jag ville bara inte bli påhoppad... jag vet att jag har ett problem. Jag kommer inte att lämna min familj. Vill inte bli kallad patetisk... för det är jag inte. Grrrr.... ;)

  • Iltatähti

    Men ingen har väl hoppat på dig ts? Here we go again. Fred sa sin åsikt i ett forum.

    Personligen förstår jag passionen. Men tänk dig för och överge för allt i världen inte ditt barn.

Svar på tråden Drabbad av DEN STORA KÄRLEKEN... men lever med man och barn.