Tråden för HSP-personer

Jag har en fråga eller två: Vilka, eh symptom, är viktigast, och hur många "rätt" ska man ha för att anses HSP?

Jag gjorde testet nyss (igen) och fick 109.
Över 60 är sannolikt HSP.

Dessa tecken märker jag av:
- särskilt känslig för lukter,
- känslig för störande ljud såsom att tömma diskmaskinen (skrammel),
- väldigt påverkad av för lite sömn,
- blir utmattad av personer som pratar non-stop,
- är bra på att känna av stämning och märka människors känslotillstånd,
- är väldigt lättrörd,
- är känslig för beröring, får lätt ont/obehag,
- extremt känslig för hunger, hangry är ett återkommande tillstånd för mig,
- blir ibland utmattad av stora sociala sammanhang,
- ser jättelätt igenom folks oäkta leenden/beteenden,
- har stor empatisk förmåga,
- ...och blir ohälsosamt känslomässigt påverkad av att andra är arga/far illa/mår dåligt,
- grubblar/övertänker/analyserar/förbereder/kalkylerar i evinnerlighet,
- känner mig ofta orolig,
- kallas ofta blyg eller upplevs som ointresserad,
- ...pga att kallprat inte är min grej alls,
- kräver ett djup i relationer och vill kunna "connecta" själsligt liksom,
- berörs mycket av musik och verklighetsbaserade böcker

I självtestet är allt över 60 ev. tecken på HSP.
Jag vet inte hur man kan sålla ut de "viktigaste" egenskaperna eller områdena, för alla är ju olika personer.

Se gärna föregående inlägg där jag summerat lite av mina tydligaste tecken.

Det jag inte tycker mig märka så mycket är svårigheter med ex. köpcentra eller dylikt. Det klarar jag rätt bra. Matavdelningen kan dock störa mig, med alla lukter, men ljus, ljud, sorl och många människor lyckas jag på nåt vis inte påverkas av på köpcentra. Antagligen eftersom jag är fokuserad på det jag ska göra och eftersom det inte står något på spel, utan kan göras i min takt och blir okej oavsett "resultat". Behöver inte prestera liksom. Och måste inte befinna mig kloss intill människor en längre stund, likt på tåg eller bussar. (Kollektivtrafik och matsalar är fruktansvärda!)

Naturen tycker jag inte heller är någon wow-faktor. Där är jag nog bara "normal" angående intryck. Det är inget som imponerar extra på mig.

Men jag kämpar mycket med tankar om att inte duga, inte orka, inte räcka till och inte våga mig på saker eftersom dagens samhälle tycks föredra min raka motsats. Jag är inte utåtriktad och pratglad. Jag vill inte behöva prestera i stunden och jag vill inte behöva möta människor konstant. Jag tycker konflikter är jobbiga, jag avskyr kallprat och jag fungerar bäst i en lugn, mysig miljö med rätt belysning och ljudnivå. Typiska vitgula skrikiga fabrikslampor i taken får mig att vilja slå ihjäl någon, haha. Mysbelysning är såååå viktigt för mig. Annars får jag huvudvärk. Hellre för mörkt än för ljust!

Jag gjorde också testet nyss, fick 106. Har gjort liknande tester tidigare och fått 105-110.

På mig märks det mest på att jag har ett stort behov av att vara själv. Det behovet har ökat med åldern, sannolikt beroende på att jag sällan får vara själv (lärare och fyra egna barn). Jag är också väldigt lyhörd för andra människors sinnesstämning, märker direkt om någon inte mår helt hundra. Jag är även mycket känslig för dofter och ljud.

Däremot har jag inte svårt att stå inför andra människor och prata, även om jag egentligen inte gillar att vara i centrum.

Jag klarar av mitt yrke på ett bra sätt, men har inte mycket ork kvar när jag kommer hem. Min man skulle helst vilja bjuda hem folk på middag varenda helg, "vi slänger på nåt på grillen bara", medans jag bara ser allt det jobbiga med det och helst av allt vill ligga i soffan några timmar, själv.

Hur/när gick det upp för dig att du är HSP?
Vad upplever du som det bästa och sämsta med att vara högkänslig?

Det låter som att du har hittat rätt med ditt jobb och har lärt känna dig själv och var dina gränser går och vad du mår bäst av.

Jag är väldigt bekymrad över hur jag ska hitta ett lämpligt jobb.

Det var bara några år sedan jag förstod det, minns inte om det var i en veckotidning eller en tråd här på Familjeliv som jag läste om det för första gången.

Det sämsta med att vara HSP tycker jag är att jag har så lite energi kvar till familjen. Hade egentligen velat arbeta halvtid, men har inte riktigt möjlighet till det nu. Drömmen hade nog varit halvtid med ett yrke där jag får lyssna och stötta någon (typ kurator, psykiatriker) och halvtid med något ensamt. Jag gillar ju mitt jobb, men jag inser att det tar väldigt mycket energi.

Vet inte riktigt vad det bästa är....får återkomma!

Vad gör du idag? Eller går du i skolan/studerar?

Det där med att vara känslig för störande ljud som du skrev, känner jag igen! Ibland känns det helt ärligt som om jag får sår i öronen när min man diskar (han tar lååång tid på sig och låter vattnet rinna hela tiden!) eller om någon pratar oavbrutet.

Hur menar du att du berörs mycket av musik? Kan det vara både i positiv och negativ bemärkelse?

Jag studerar. Och det passar mig som handen i handsken. Trivs jättebra hemma, med att skriva, och kunna sova så mycket jag behöver. Det är jobbigt för mig med nya människor, nya platser och särskilt för långa dagar. Om jag jobbar heltid så kommer jag hem och äter och sover, och det tycker jag inte är ett bra liv för mig. Jag vill inte bara jobba och sova. Men hur jag ska hitta ett bra jobb vet jag inte.

Som tur är har jag en förstående sambo. Men jag blir ofta osäker och besviken på mig själv eftersom jag försöker passa i en mall som jag inte är gjord för.

Det att jag berörs av musik handlar nog till stor del om att jag förknippar musik med perioder i mitt liv, och att det väcker känslor som är relaterade till hur jag mådde då. Men även ny musik, som jag inte har något band till redan, kan påverka mig mycket. Och jag styrs lätt i mitt humör av musik. Både så att jag blir pigg/glad och så att jag blir ledsen. Min sambo, till exempel, tycks inte alls ta till sig musik på det viset. Inte filmer heller. Jag är lättrörd av dramafilmer och kan känna mig ledsen/illa till mods länge efter att jag sett en sorglig film.

Jag har nyligen förstått att jag är Hsp, så skönt att läsa att man inte är ensam. Allt de du skrev om dig stämmer in på mig.

Jag har alltid fått höra att jag inte ska vara så känslig, sluta tänk på det, släpp det, tänk inte i negativa banor, oroa dig inte, ta inte åt dig osv. På dessa saker har jag alltid svarat jag kan inte hjälpa det, jag förstår inte hur jag inte ska kunna tänka på det eller hur jag inte ska ta åt mig. 

Bara för 1,5 år sedan så var det nog som värst eftersom jag aldrig förstod varför ja var som jag var. Jag kunde må väldigt dåligt om en kompis svarade i mina ögon lite kallt. Vad har jag gjort? Har jag sagt något dumt? Tog hon det skämtet fel? Och sen var mina skuldkänslor igång och kunde få väldigt ont i magen. Jag ville alltid vara alla till lagd och passa upp så att ingen skulle vara sur eller så mot mig. 

Tog åt mig alla saker folk sa och hade väldigt svårt att borsta av mig det och inte vara berörd. 

Gick till en psykolog när jag hade en kris i mitt liv och hon fick mig att förstå hur man ska tänka, det hjälpte väldigt mycket. 
Som jag har förstått så är HSP ett temperament och det är just det jag också har problem med, jag kan bli otroligt störd av saker och kan lätt bli irriterad om jag är hungrig osv, för att sedan få enorma skuldkänslor och tror direkt att personen ska lämna mig osv.