Vuxna barn från dysfunktionella familjer? Hjälp!
Jag behöver hjälp med att stötta min man på rätt sätt och söker kontakt med andra vuxna barn från dysfunktionella familjer.
Min man kommer från ett trasigt hem. Hans mamma har psykiskt misshandlat hela familjen, men hon har ingen känd diagnos. Jag tror att hon har Narcissistisk personlighetsstörning alternativt emotionellt instabil personlighet (eller både och?), men det är obekräftat. Hon manipulerar, kritiserar och verkar sakna empati fullständigt.
Mamman är den som sköter kontakten med alla släktingar och tar sig företräde att föra andras talan såväl inom familjen som utåt. Efter flera år av känslan att min man var hatad av hela släkten insåg vi att det var helt fel, att hon bara ljugit om vad de sagt till henne. Vad hon säger om min man (eller mig) vet vi inte, mer än att syskonen är väldigt vaksamma mot varandra. Hans två syskon har ett tillsynes nära band till varandra, men inte till någon annan. Den ena har en partner men inga nära vänner, den andra har varken partner eller vänner. Min man är inte nära någon av dem, men har alltid skyddat dem med sitt liv, nästan bokstavligt. Han skiljer sig kraftigt från dem då han både har en långvarig partner (mig) och många nära vänner.
Mamman har alltid lagt ALL skuld för allt som går fel på min man. Har hon gjort något fel är det hans fel. Har syskonen gjort något fel är det min mans fel. Nu senast beskyllde hon honom för att ha förstört hennes äktenskap till pappan (självklart helt osant).
Sedan vi fick barn har allt eskalerat. Det blev så illa att min man efter telefonkontakt med henne övervägde att ta sitt liv. Jag tog då tag i saken och sa upp kontakten med henne (med hans godkännande), åtminstone för en period. Min man mår nu oerhört mycket bättre (han går även i terapi), och han är lättad över hur saker och ting är just nu.
Problemet är resten av familjen. Mamman föder dem med lögner om honom, och ingen står upp mot henne. Min man älskar sina systrar och vill så gärna fortsätta skydda dem som han alltid gjort, men nu använder mamman dem som vapen. De är bittra på honom och skuldbelägger honom för att han och mamman inte har kontakt. De skyddar mamman till varje pris. Det hela blir en grym "crazy-making". De påstår att saker och ting som hänt inte har hänt, trots att både jag och maken bevittnat det. De har ändrat hela bilden av deras uppväxt till något den inte var och de beskyller honom för saker han verkligen inte har gjort.
Jag kommer från en helt annan värld och förstår det här väldigt dåligt. Jag har tyvärr uppmuntrat honom till att bibehålla kontakten med mamman i många, många år, trots att jag så här i efterhand förstår att jag borde ha stöttat honom i att bryta med henne istället. För mig är familj allt, men i det här fallet verkar jag ha fel. Någon som har personlig erfarenhet och kan ge er syn på hur jag bör bemöta honom?
Vad är det viktigaste att jag säger/gör för att stötta honom?
Bör jag peppa honom att förbättra kontakten till sin resterande familj, eller är det bättre att pausa med dem också?
Tror ni att relationen till syskonen är förstörd också genom att vi brutit med mamman?
Kan man någonsin lappa ihop en relation till någon som vägrar se att hon gör sin son illa?
Ursäkta förvirrat inlägg, jag är bara desperat :'(