Vad tror ni händer efter döden?

Jag är väldigt sjuk och vet att jag kommer dö inom de närmsta dagarna, det finns ingen vård att sätta in i det här läget, så jag tänker självklart mycket på döden och vad som händer efteråt. Jag tror inte det händer någonting. Jag tror det är som när man sover och inte drömmer. Men jag hoppas man lever vidare och är lycklig. Alltid lycklig och tillsammans med de nära som redan gått bort. Vad tror ni händer? Återfödelse? Helvetet/himlen? Ingenting? Eller kanske nåt helt annat? Berätta gärna.

Några påstår att det är hjärnan som kortsluts när man ser tunnel och ljus. Själv vet jag ju inte. Men för mig är min tro viktig. De bevis jag fått i form av tecken, egna upplevelser, berättelser av människor som faktiskt under hypnos kunnat verifiera tidigare liv (och vilket har bevisats också) gör att jag inte kan annat än tro.

Först och främst - jag beklagar din situation TS, och förstår till fullo ditt grubblande.

Jag tror att ju närmare döden man kommer desto starkare blir behovet att tro på någon form av liv efteråt. Tron kan bli så stark att den övergår i övertygelse och man behöver intala sig, mässa om och om igen, att det finns en fortsättning.
Döende som inte har något religiös tro verkar prata mer om "ljuset" medan de med religiös övertygelse pratar om himlen, paradiset, nirvana, reinkarnation eller vad man nu tror på.
Jag är själv vetenskapligt lagd, källkritisk och skeptisk. Övernaturliga upplevelser som andra personer beskrivit, även nära vänner/släktingar, tar jag tyvärr inte på allvar då jag alltför många gånger hört "sanningar" förvrängas och vet hur man kan hallucinera/drömma när man mår dåligt, tagit kemiska substanser osv.

Om det verkligen hade funnits en "gudomlig värld" som visar sig för oss människor då och då som "bevis", hade vi människor haft en och samma tro och inte så helt skilda religioner såsom världen har idag. 
De olika religionerna ser jag som bevis för att det faktiskt inte finns någon gudomlighet. Bara människor som behöver hopp och en fast punkt i sin vardag.

Jag förstår att man i tung sorg vill söka tröst och bevis på fortsatt liv och kan avundas de som verkligen tror på det. Sorgen tycks bli lite lättare att bära på så sätt.
Själv bryter jag alltid mer eller mindre ihop på begravningar då jag ser döden som ett definitivt slut.
Trösten för mig och som är min tro är att delar av ens person, både kropp och själ, lever vidare genom nästa generationer. Min farmor dog tidigare i år och hur sorgligt det än är så känner jag att jag bär med mig en liten del av henne och så gör även mina barn.