Vad tror ni händer efter döden?
Ser att tråden är flera år gammal och TS förmodligen gått bort. Men kan försöka skänka lugn till några som känner sig oroliga.
Misste min lillebror för några år sedan i en tragisk orättvis olycka. 17 år Blev helt förstörd,dagarna var en stor panikattack men jag tvingade mig alltid ut på en kortare promenad.
Efter kanske 2veckor var jag ute och gick och mitt på gångbanan springer en ekorre fram och bara glor på mig i minst en hel minut och går sedan vidare. Inte förens jag kom hem till dörren inser jag att jag gått nynnat på en låt med ett leende hela vägen hem. Går in och berättar för min man om denna händelse och medans jag berättar så får jag tillbaka minnet från förra veckans dimma, den där ekorren har jag träffat på precis samma sätt på samma ställe varje dag veckan före. Får rysningar genom hela kroppen och får en känsla av kärlek/vara omfamnad, helt bisarrt men var första positiva känslan sen olyckan.
Föll dock ganska fort tillbaka till depression och paniken. Några dagar senare står jag i tvätt stugan och viker tvätt och får en snabb panikattack och skriker hans namn rätt ut och frågar varför han var tvungen att lämna mig. Strömmen börjar svikta precis efter mitt utbrott, lamporna blir dova och tvättmaskinen får så lite ström att sen gör felkod och stannar, blir vansinnig och slår sönder dörren på tvättmaskinen. Lägger mig därefter direkt i sängen utmattad och somnar direkt.
Den natten hade jag en dröm som var precis lika verklig som att vara vaken, den utspelade sig i ett fint minne jag har av honom på ett snabbmatställe. Minns än idag att jag tydligt känner lukten där inne, höll i en gaffel och rispade på mönstret som den här pizzerian hade på sina gafflar,minns hur exakt hur jag kände konturerna. Svårt att göra skillnad på verklighet eller dröm, men ändå är vi båda medvetna om att det är en dröm och att han är död. Säger till honom "det här är ju en dröm du har dött." Han tittar på mig flinar och säger "ja men det är ingen fara, om ett djur förföljer er eller lamporna blinkar ger jag en kram eller en spark i röven för ni bölar för mycket, sluta vara så tröga!" Lyckas ta tag i hans hand, och mycket riktigt känner jag att det är hans hand, benig och snea fingrar som läkt dåligt efter dom varit brutna. Det är det absolut klaraste minnet jag har av något.
Vaknar upp bölar(haha)0 men känner YES han finns någonstans och har det bra. Övertygad av händelsen. Därefter började jag ha bättre dagar då jag kunde vara glad ibland nästan en hel dag. Tog över ett år att komma ur depressionen helt men sorgen var ändrad till att vara mer min saknad.
Slukat material och föreläsningar om ämnet sen dess och haft några händelser till som jag då bara uppfattade som värme. Är idag övertygad om att vi lever vidare i en andlig värld, som vi inte kan försöka oss på att förstå, men jag tror när vi lämnar kroppen lämnar vi även ångest ledsenhet med den och omfamnas av en obeskrivlig känsla av frihet lugn och sammanhörighet. Bibeln och liknande med en skäggig gubbe som ska skicka oss till helvetet för att vi nuppar ogifta eller kärar ner oss i samma kön är väl ändå kyrkan och framför allt männens påhitt för att få makt eller hur :)
Efter det här ändrade jag mitt liv, ägnade många timmar med att ständigt jaga högre chefs positioner, högre lön högre status som på nått vis skulle göra mig tillfreds och tillåta familjen att resa mer spendera mer osv. Insåg att mina barn som jag älskar mer än allt var på förskolan mer än jag var på jobbet och jag alltid hade begränsad tid för dom och med det hade jag ständigt dåligt samvete. Gjorde mig olycklig med att jaga saker som gjorde mig mer olycklig för att uppnå något som inte har någon alls betydelse, och lät min familj betala för det.
Tappade nästan allt som hade o göra med ett stort bankkonto och saker. Hittade ett jobb på deltid som ändå funkade bra för att ha snurr på ekonomin och fick så otroligt mycket tid över inte bara för mina barn men även för mig själv och mår idag bättre än jag gjort nån gång. Min brors död såg till att hela min familj lyftes och blev starkare, det har jag alltid med mig!
Lång text och lite rörig kanske, obs är ingen psyktant eller religiös fanatiker på något vis. Hoppas nån läser och känner sig lite mindre ängslig över döden och våra nära som gått bort